Forumet - Kontakt med konstiga och psykopatiska personer

Kontakt med konstiga och psykopatiska personer

228 0 22
Här är troligtvis ett relativt ovanligt problem. Jag mår ärligt talat dåligt över det, någon annan kanske stött på liknande situtation? Detta är precis som det ser ut, en post där jag skriver av mig plågoandar...

Jag flyttade till en annan ort förra året för att plugga på universitetet. Har umgåtts i synnerhet med en speciell individ, som jag dessutom brukat hänga med på fritiden. Han är relativt trevlig utåt, ingen dålig person egentligen. Däremot så är han en ren skör hycklare i det avseendet att han alltid ska klaga på mina "brister" som egentligen inte är brister. Medan han själv i princip är omoralisk, ingen respekt och begår brott.

Man får inte diskutera saker han inte vill diskutera, han blir ofta sur och stressad över vad man själv gör, så fort jag råkar föra en normal konversation, så är sannolikheten stor att det är negativt eller att han inte vill höra.

Han böjer fakta och ofta så "vet" han bara saker. Han bestämmer nästan vad som är faktum i många fall. Han brukar alltid predika om hur fel olika saker är, att jag inte har någon anledning att bli lite småsur om något har hänt som folk ofta blir arg på. Däremot blir han skitsur över obetydliga saker. Det går väl att tolerera om de ska vara gnälliga och klaga på en en eller två gånger. Händer det varje gång man träffas så blir det väldigt tröttsamt dock, speciellt när sakerna han klagar på egentligen är hans egna brister.

De oräknebart många sakerna han jämt klagar på, är saker som egentligen stämmer in på honom. Han projicerar över sina brister på mig. Klagar jag på något väldigt betydligt som många skulle bli galna på, så är det helt plötsligt fel av mig att göra så enligt honom. Men han själv har rätten att klaga på obetydliga saker.

Jag brukar dock inte nämna sådana här saker så ofta, eftersom man inte kan gå runt och bli sur över allt hos folk. Detta gör det desto mer irriterande att han själv ska skapa en argumentation över småsaker som att jag råka säga att jag gillar munkar eller att fiska är tråkigt. Åsikter är uteslutet som det verkar : /?

En gång så ballade han ur totalt på mig, utan någon större anledning och sa att han inte ville snacka med mig längre. Detta var troligtvis pga hans alkoholmissbruk. Väldigt läskigt då han gick från sitt normala tillstånd till helt psykotisk. Vi återfick kontakten några veckor senare dock.

Sedan dess har vi umgåtts regelbundet som man brukar göra. Förbannade på varandra blir man väl ibland, men det är på det naturliga sättet då man bara argumenterar lite, sedan är det över efter 10 minuter. Som allt folk gör.

För fyra veckor sedan ungefär däremot... när jag träffade honom så diskuterade vi lite allmänna saker. Medan vi höll på att diskutera så höll han på med det gamla vanliga "Jag vill inte diskutera det där." som var exakt samma sak som han snackade om. Det var inget stötande, utan bara skolarbete som han även surrade om. Helt plötsligt så fick han ett dampanfall, skrek och slog i väggen. Sedan drog han därifrån. Jag självklart står där, helt ovetandes om vad i helvete han blev förbannad över.

Poängen med denna långa tråd är att, helt oprovocerat och utan vidare så blev han så sur att det alldeles var som att jag var hans värsta fiende. Detta gör mig lite illa till mods fortfarande när jag tänker på det. Han har tydligen sagt upp kontakten totalt utan att säga ett ord, då han blockerat mig på samtliga kommuniceringsprogram.

Det värsta med det hela är att han någon dag tidigare predikat om hur man inte kan bli sur över om någon stjäl av en. Alldeles som det är deras rätt att göra. Då har man iallafall ett vettigt skäl, till skillnad från honom.

Det är alldeles som han har moral men samtidigt förstår han inga moraliska saker alls. Hur kan en person gå från att vara "ganska" tolerant till att helt plötsligt bli spritt språngande galen för ingenting?

Det borde vart jag som blivit förbannad. Det är trots allt jag som tolererat allt hans gnäll, respektlöshet och hyckleri. Det läskiga med det hela är att det är ju vuxna människor man har att göra med, som åtminstone borde ha något vett bakom pannbenet. Det är ju en sak om man är barn och stöter på liknande lägen.

Själv måste man komma med överambitiösa argument för varför man tycker en film är bra när man snackar med honom. Själv kan han bli förbannad och säga upp kontakten utan att behöva ge ett skäl. /facepalm

Jag är i regel väldigt tolerant. Jag bryr mig inte så mycket om saker, t.ex mobbning som brukar vara den mest psykiskt knäckande aktiviteten. Däremot detta fall är speciellt, då det är en nära vän som man i princip umgåtts med i åratal. Som på sina villkor trots att det borde varit "the other way around", helt plötsligt blir psykotisk. Det är plågsammare än vad det låter. Om man tar en jämförese: ett förhållande som tar slut vet man ofta grunderna till varför. Nu är det mer som att man har träffat en psykopat som man ångrar att man ens träffade.

På ett sätt är det skönt att man slipper ha något att göra med sådana här sjukliga personer. Ironiskt nog säger han att jag är konstig på grund av mina svårigheter, vilket åter igen är en projecering och hyckleri. Samtidigt känner jag självförtroendet dryper av lite, när jag fått mycket hjälp av en sådan här sjuklig individ. Får faktiskt lite ångest att en sådan individ ens kan vara en jämlike. Ungefär som att en kriminell omoralisk individ skulle vara jämlik en moralisk och trevlig person.

Sannolikheten är väl ganska låg att han skulle se den här tråden, inte minst kolla på det här forumet. Skulle det hända dock, så hoppas jag att han får en tankeställare för hans oacceptabla och hypokritiska beteende. Har han att tacka för en del saker, men det rättfärdigar ingenting.
emery:

Men vadå om han beter sig sådär, släpper du det bara då och ignorerar? Varför inte tjaffsa emot och säga vad du tycker?


Jag ignorerar ingenting. Jag brukar ofta tjaffsa emot och det blir en väldans lång diskussion som inte leder någon vart. Jag känner honom tillräckligt väl för att våga säga vad som helst, till skillnad från människor jag känner ytligare.

Däremot finns det individer som inget går in i. Som många brukar säga, man kan inte ändra på någon.

enhimmelskdrog:

adhd


Jag har ADHD och man har fortfarande självkontroll. Han har dock inte ADHD.

Spana också in:

kebu12:

Shit, folk har för mycket fritid alltså[shake]


Jag vill kalla det psykologisk rehabilitering. Jag flyttade från min bekväma situtation där jag inte behöver betala storkovan, får mat serverad på bordet. Nu måste man betala för att träffa skumt folk som gör en deprimerad. Great!

emery:

Är hans normala stunder värda så mycket att du står ut med skiten?


Jag dömer inte folk, speciellt inte som han gör. Jag har inte många kompisar, inte minst umgås med. Han har ju förstås blivit mitt ända umgänge då.

emery:

Jahaja... men vart vill du komma med det här då? Om det inte går att ändra på honom liksom.


...

Limefruit:

Hmm, får lite gåshud när jag läser detta... Låter minst sagt som att han behöver hjälp :S


Jo, även det projicerar han på mig. Har väldigt ofta predikat om att jag måste ta piller för att jag är kocko i huvudet nästan. Detta är för tvångssyndrom, vilket inte påverkar andra människor åtminstone.

enhimmelskdrog:

men det finns väl olika typer? eller det kanske bara är jag som tror [rolleyes]


Fast självkontroll har man ganska mycket bland folk. Fast det är plågsamt. Man blir dock inte sådär av ADHD, möjligtvis i sällsynta fall så kan man bli aggresiv.
Det är positivt i alla fall att du är säker på att det är han som i behov av hjälp, och inte du. Mindre positivt dock att ditt självförtroende har fått sig en törn.

Skulle vilja skriva att du borde sluta umgås med honom omedelbart, men det är ju inte alltid så lätt :S

Men ja... absolut så verkar han ju behöva vård, som sagt.
emery:

Jag kan ha missat något eftersom jag inte läste allt, men vad är syftet med tråden, eller vad har du för "plan" liksom, om man nu inte kan ändra på honom.


Jag bara skrev emot din post som nästan implicerade att det kanske var jag som inte sagt något till honom. Så var inte fallet och det brukar inte gå att ändra på folk.

Syftet med tråden ändras inte av detta faktum. Detta är ingen hemlig planering för hur jag ska ändra på en individ. Har förresten ingen kontakt med denna person nu längre, så det är ingen vits att försöka ändra på honom om det nu hade funnits en magisk metod.

Limefruit:

Skulle vilja skriva att du borde sluta umgås med honom omedelbart, men det är ju inte alltid så lätt :S


Inga problem på den fronten. Sedan hans utbrott så har han försvunnit och blockerat all kontakt med mig.

Limefruit:

Mindre positivt dock att ditt självförtroende har fått sig en törn.


Jo, blir en ond cirkel. Jag hade faktiskt en del respekt för honom då han var ambitiös och la ner väldigt mycket tid på skolarbete, vilket var min svaghet. Vi hjälptes ofta åt, jag fick en del hjälp t.om. Att jag var tvungen att "depend" på en sådan person tar på psyket.
Jag har i snart fyra år till och från fått dras med en fullfjädrad mytoman. Först, när vi möttes i skolan och jag bad om hans MSN, verkade han trevlig och intelligent. Kanske kunde han vara lite väl på ibland, på gränsen till irriterande, men på den tiden anade jag ändå intet ont.

Så småningom märkte jag dock att han började bete sig ganska märkligt. Dels började han att uppvisa tydligt narcissistiska drag, och därpå tilltog även en mytomanisk sida. Han skröt ständigt om hur lyckat hans liv var, med snygga tjejer, resor osv., samtidigt som han behandlade mig som en mindervärdig - han projicerade och projicerade, oja! Vad jag än sa så skulle han vara bättre/sämre/ha det svårare/vara gladare osv. Jag hamnade i ett stort dilemma - å ena sidan var han en komplett idiot som bara fick mig att må dåligt, å andra sidan hade vi fortfarande våra gemensamma intressen.

Min väg ur det hela - det är inte helt över än, men vårt umgänge har reducerats drastiskt på senare år - var att börja ge honom subtila signaler. Detta kunde till exempel vara att agera fullständigt likgiltigt när vi träffades, eller att ignorera honom på MSN. Det tog förvisso ett tag, men till slut verkade han förstå att han inte längre kunde manipulera mig.
Har börjat acceptera och gilla vanliga individer allt mer nu. Hellre det vanliga samspelet än min post längst upp. Ska sluta döma folk som följer det stereotypiska mönstret.

Fagerjärn:

Jag har i snart fyra år till och från fått dras med en fullfjädrad mytoman. Först, när vi möttes i skolan och jag bad om hans MSN, verkade han trevlig och intelligent. Kanske kunde han vara lite väl på ibland, på gränsen till irriterande, men på den tiden anade jag ändå intet ont.

Så småningom märkte jag dock att han började bete sig ganska märkligt. Dels började han att uppvisa tydligt narcissistiska drag, och därpå tilltog även en mytomanisk sida. Han skröt ständigt om hur lyckat hans liv var, med snygga tjejer, resor osv., samtidigt som han behandlade mig som en mindervärdig. Vad jag än sa så skulle han vara bättre/sämre/ha det svårare/vara gladare osv. Jag hamnade i ett stort dilemma - å ena sidan var han en komplett idiot som bara fick mig att må dåligt, å andra sidan hade vi fortfarande våra gemensama intressen.

Min väg ur det hela - det är inte helt över än, men vårt umgänge har reducerats drastiskt på senare år - var att börja ge honom subtila signaler. Detta kunde till exempel vara att agera fullständigt likgiltigt när vi träffades, eller att ignorera honom på MSN. Det tog förvisso ett tag, men till slut verkade han förstå att han inte längre kunde manipulera mig.


Sådana individer är så besvärande!
Hade en person varit rent och skärt jävlig mot en, så hade man bara kunnat ta valet att inte vara upp i dom och strunta i dem totalt. Men är de en del av ens liv, så är det nästan som att ha en skuld hos maffian.
sylar:

Inga problem på den fronten. Sedan hans utbrott så har han försvunnit och blockerat all kontakt med mig.


Jo, blir en ond cirkel. Jag hade faktiskt en del respekt för honom då han var ambitiös och la ner väldigt mycket tid på skolarbete, vilket var min svaghet. Vi hjälptes ofta åt, jag fick en del hjälp t.om. Att jag var tvungen att "depend" på en sådan person tar på psyket.


Ok, javäl... hm. Jag har lite liknande erfarenhet från en gammal vän, men hon var inte aggressiv på det sättet med att bryta kontakten o få anfall o grejer... hon bröt bara ner mitt självförtroende successivt, samtidigt som hon typ "följde efter mig" varje skolrast osv, så att jag inte kunde umgås med andra som inte tyckte om henne, vilket många inte verkade göra :s hon var "anti-allt normalt-som-hör-tonåren-till", typ kärlek, och smink, och shopping... hon gillade att sitta o läsa och att klaga på andra... typ så ja, jag var bara glad när gymnasiet tog slut o jag kände att jag kunde bryta kontakten helt. (vi hade umgåtts sedan första klass) Det fick vara värt det, att "inte ta del av hennes intelligens" mer eller vad fan man ska säga. Det finns andra ambitiösa människor här i livet, som man mår bra av :P
sylar:

Hur kan en person gå från att vara "ganska" tolerant till att helt plötsligt bli spritt språngande galen för ingenting?


Han gör sig bekväm och tänjer dina gränser.
Låt ingen person trampa på dig som han gör!
Han ser att du är "snäll" och verkar acceptera han som kompis, då gör han mer och mer saker, trampar mer och mer över dig tills jag vet inte vad.
Undvik sådana personer, han är en förtryckare!