det blir snabbt rökutveckling och frammanar en påtaglig känsla av att befinna sig mitt i något avgörande händelseförlopp där många storskaliga intriger sammanstrålar. samtidigt panorerar blickfånget behärskat och vill visa dig hur det akuta bara är en förtätning av dolda eviga mekanismer som i lärosyfte lika gott kan behandlas topografiskt som sensationellt. ändå glider bilden uppåt och inte utåt, längs en riktning som inte står att finna i materialets strukturella dynamik. föreställningen blir därför en påminnelse om vikten av att motstå frestelsen att nonchalera observationens inneboende våld och nödvändiga värderande komponent. kanske är detta kameraarbete en illslug manöver för att kringgå osäkerheten och frigöra mätkapacitet, men du tillägnar dig ändå den där påminnelsen eftersom påminnelser är bra. längst ned till vänster är det en vulkan och där börjar en stig som ringlar uppåt och kantas av soldater som är i färd med att bedriva positionering, ställningstagande, utbildning och annat. man kan se hur de små figurerna rör sig i bilden. rörelserna är mjuka, seriella, idealiserade, och försiggår uppenbarligen i en styckad temporalitet där intention trumfar materia och där fiendskap är en sorts kalas. soldaterna liknar mer spratteldockor än riktiga människor. är det det här som är berättelse? sakerna presenteras för dig så att du ska erhålla en speciell upplevelse men du upplever att allting smälter ned i sig självt och att din skam blir lika fundamental för bilden som solen är för livet; dess växelvis blottade hetta förser narrativets ekologi med en puls, en andhämtning, ett blodomlopp, och du inser att självtvivel är förutsättningen. det verkar jättedumt.
d där betydde nåt för mig nyss
knäppt va
tråd kan låsas
mpt:hv:
det blir snabbt rökutveckling och frammanar en påtaglig känsla av att befinna sig mitt i något avgörande händelseförlopp därmånga storskaliga intriger sammanstrålar. samtidigt panorerar blickfånget behärskat och vill visa
