Jag hatar att jag älskar dig. Jag hatar det så jävla mycket. Jag hatar att du behandlat mig som skit. Jag hatar att du ljugit för mig, ignorerat mig och inte haft någon respekt alls. Jag är så jävla sårad och arg. Samtidigt vill jag bara ha dig bredvid mig. Samtidigt känner jag att jag hellre är ensam än lycklig med någon annan. Samtidigt känner jag att jag aldrig kommer kunna vara glad om jag inte har dig vid min sida. Samtidig får du mig att gråta varje morgon och kväll. Samtidigt ligger jag i sängen och det enda jag önskar är att du ska ligga bredvid mig och hålla om mig. Samtidigt vill jag bara se dig lida. Samtidigt vill jag bara att du ska veta exakt hur du får mig att må och jag vill att du ska känna exakt samma sak.

Jag vill inte göra något längre. Det finns ju ingen mening. Du kommer ju inte vara med. Du kommer ju inte längre finnas vid min sida. Jag bryr mig inte om något längre. Det enda jag bryr mig om är dig.

Allt är förstör. Jag är förstörd och jag orkar inte känna såhär. För bara några veckor sedan hade jag allt. Allt gick bra. Verkligen allt. Men just nu känns det som att allt har rasat. Att ingen och inget kan göra mig lycklig igen. Bara du.

Jag väntar med att gå och lägga mig och släcka lampan tills jag inte kan hålla upp ögonen längre. Tills jag vet att jag kommer somna på 5 sekunder. För jag vill inte hinna tänka på dig när jag ligger ensam i min säng i mörkret. För jag vet att jag kommer gå sönder ännu mer då. Då kommer jag verkligen inse hur ensam jag egentligen är.

Jag kommer aldrig träffa någon som dig igen. Jag jämför alla med dig.  Jag vill bara ha dig. Jag önskar bara att jag kunde säga något som kunde fixa allt. För jag vet inte var jag ska ta vägen för allt gör så jävla ont. Jag vet att jag förmodligen måste släppa dig och gå vidare. Men det går inte. Det går fan inte. Jag vill inte.