Forumet - Kudden

Kudden

143 0 4
Jag vrålade högt in i kudden, försökte knuffa ut så mycket smärta som möjligt, men allt kändes bara värre. Jag skrek och svor, grät och snörvlade, rev ut allt. Åh vad jag hatade honom! Allt han sagt var bara lögner, gud vilken människa!
Nej, ett monster!
Han var ett monster, ett grymt ett utan känslor. Tankarna fortsatte snurra genom huvudet och tårarna rann fler och fler. Jag förbannade honom, önskade honom all världens sorts sjukdomar, ville se honom död.
Aldrig trodde jag att någon kunde bringa mig så mycket smärta, aldrig i hela mitt liv. Pulsen slog hårt när jag äntligen saktade in för att hämta andan, och jag sjönk ihop på sängen. Kudden var svart av mascara, och alldeles våt. Jag vågade inte ens tänka på hur jag såg ut, utan slog armarna om mig själv och vaggade hela mig som ett litet barn. Jag försökte samla tankarna, men allting var upp och ner, och jag orkade inte.
Förtvivlad började plocka upp efter mig. Nu när den värsta ilskan lagt sig, kände jag mig mest hopplös. Men jag hade ju så trott på att det var han och jag. Att inte lyssna på mina vänner var oförlåtligt dumt, men jag ville inte tro dem. Nu fick jag ju själv se, vad jag gett mej in på. När
jag tänkte på allt som hänt, kände jag en varm tår nerför kinden igen.
Gud jag saknade den killen, han var så speciell, vuxnare, mognare, flirtigare, härligare än alla andra. Jag brydde mig knappt, tills jag fick se honom.
Jag vet inte hur länge jag låg där, men när jag äntligen tystnade med gråten, hade de blivit betydligt mörkare i rummet. Ömkligt satte jag mig upp, och blängde på en leende bild av mig.
Det där var inte jag.
Ilsket slet jag ner den från väggen, och kastade den i papperskorgen med resten av allting jag dragit ner under dagen. Jag skakade i hela kroppen, och kände mig svag. Efter alla mina utbrott kände jag mig åter igen svag och hjälplös. Och jag hatade det.
Jag ville vara stark och vacker, inte svag och ful. Han hade fått mig att verka vacker, han hade fått mig att vara så stark och fin. Jag saknade honom. Och jag gjorde det grymt mycket.
Han hade varit så speciell. Det tyckte jag i alla fall då vi först träffades.
Visst bråkade vi då och då, men vi löste alltid problemen utan att någon blev sur.
Och visst, han kunde vara jobbig ibland, men det hörde väl till i ett förhållande, inte sant?
Så vad skulle jag göra nu?
Jag saknade honom för mycket för mitt eget bästa. Och jag hatade vad jag gjort, jag hatade att jag någonsin trodde det skulle bli något mer, än en liten lek.
Han hade ju fått mig att drömma, fått mig att tro på kärleken. Och som jag litade på honom.
Allt hade egentligen varit inget. Det var aldrig menat att jag skulle få någon som den killen, aldrig menat att det skulle vara vi. Jag borde nog ha förstått det redan då, men ja, kärleken är nog blind. Jag blinkade bort en tår, en sista, sakta rinnande tår och tänkte på framtiden.
Jag orkade inte gå till skolan, och bli tvungen att varje dag se det samma ansikte jag dyrkat i några få månader av mitt liv. Jag ville inte se hans självgoda leende, jag ville inte ha hans röst i tankarna den långa vägen hem. Men vad kunde jag göra?
Att fly skulle bevisa vilken liten fegis jag var, att jag inte vågade stå upp mot något så stort som det här. Nu har jag kämpat i snart ett år, och fortfarande tar det där leendet och de där ögonen andan ur mig varenda gång jag ser honom.
Jag måtte vara galen, men första gången jag blev kär var nog då.
Och då kom det ner som en blixt.
Det sved i ögonen, och jag höjde mig sakta från sängen. Tog några försiktigt, trevande steg mot badrummet, som om jag nyss lärt mig gå igen. Där hukade jag mig över lavoaren, satte på kranen och tvättade av ansiktet.



Jag gnuggade och gnuggade, i ett försök att rena hela mig från allt som hänt, bara skölja ner alla minnen tillsammans med det smutsiga vattnet som rann från ansiktet. Snart insåg jag vad jag höll på med, stängda av kranen och torkade mitt röda ansikte. Ett par ilsket röda ögon tittade tillbaka på mig, så jag tryckte av lampan och betraktade det jag såg i mörkret.
Tankarna strömmade runt i huvudet, och jag irriterade mig på att jag inte lyckades få någon kontroll över dem.
Frustrerad slog jag handen i väggen, kände den bolmande smärtan, den smärtan som var så lik den jag hade inombords.
Nu förstod jag vad folk menade med brustet hjärta.
När jag var liten, drömde jag hela tiden om det härliga livet som vuxen. Inga läxor, inga jobbiga timmar med huvudvärk. Inga sura gamla tanter som inte förstod oss, och suckade över hemska barn.
Men livet på väg att bli vuxen var tydligen inte något jag räknat med.
Dedär där emellan, när man lärde sig som mest om allting som sedan behövdes för att klara sig. Jag himlade med ögonen åt min mamma, när hon varnade mig för att gå in i tonårslivet med allt för självgod attityd i tron att det var något lätt. Tänk om jag lyssnat på henne då!
Då skulle jag inte behövt uppleva en sådan här smärta, med sår som inte kunde läkas med plåster.
Jag skulle inte behövt gråta ut ensam, trots mina härliga vänner. Men nu var det här var något, som jag inte kunde förklara för dem. För han hade betytt så mycket mer för mig än de någonsin kunde förstå.
Någon hade för första gången kommigt in under muren jag byggt upp så länge jag hjälpt andra att få det liv de ville ha. Jag tänkte aldrig på vad jag ville, koncentrerade mig bara på att ordna upp andras liv, medan jag sakta men säkert byggde upp en mur.
Han kom lätt igenom den, bröts sig igenom med bara en sakta rörelse, och en snabb blick.
Han kom igenom den, och rakt in i hjärtat som en pil.
Jag dansade på rosa moln den vintern, och även om det var kallt ute, var det ingenting mot den värme jag hade inombords mig då.
Jag kunde vara på glatt humör, även fast jag blev tvungen att stiga upp en tidig åttamorgon mitt i december i ett kallt rum, eftersom jag glömt att knäppa på elementet. Inget verkade svårt eller oöverstigligt, när jag visste att jag skulle få se honom igen. Inget skulle få mig att vägra gå till skolan, när jag visste att han fanns där.
En liten flicka, men huvudet fyllt av minnen, och hjärtat fyllt av kärlek.
Det var så jag mindes mig den vintern, så jag hoppades att mitt liv skulle fortgå.
Men allt roligt varar inte för evigt, som man säger.
Men jag kunde inte acceptera något, som verkat vara så lätt för honom. Jag kunde inte bara gå och glömma, och visa att han inte betytt något för mig, så som han visade det. Han hade ju betytt allt för mig den där tiden, allting hade kretsat kring honom. Jag kände hur magen drog ihop sig, och jag kvävde en snyftning.
Sakta började tårarna rinna.
Han visade direkt att allt bara varit på skoj, och det sårade mig mer än något annat.
Jag hade gett honom min uppmärksamhet, jag hade gjort allt för honom.
Han hade tagit åt sig allt, och lovat lika mycket tillbaka.
Nu förstod jag att han bara ljugit.
Jag hade inte betytt ett skit för honom, och det var de som sårade mig mest att inse.
Att jag aldrig varit något, och aldrig skulle komma att bli något för honom igen.
För honom var allting slut, glömt och över. För mig hade det just börjat igen ..
Det låter som om du har råkat ut för en riktig jävla skitstövel! Och sådana finns det tyvärr aldeles för många av!=P
Fast jag kan ju inte veta om det är självbiografisktXD
Iallafall tycker jag att det är värkligen bra skrivet[wink]
Det finns en underström av kraft och ilska i denna texten som får en att värkligen känna med tjejen. Skulle vart intressant med en fortsättning![smile] Man vill ju veta hur det går för henne!

Spana också in: