Forumet - Kvinnobilder: Höhö-grabbarna lever än – tyvärr

Kvinnobilder: Höhö-grabbarna lever än – tyvärr

87 0 4
Artikel från DN idag.

Under 90-talets slut, när jag arbetade på Sundsvalls Tidning, skrev jag en artikel om den glansigare typen av herrtidningar. Jag hade bläddrat i ett par exemplar av Slitz och Café och slogs av hur olika kvinnor och män porträt­terades. Och nej, det var inte utviken som störde mig. Tidningarna riktar sig till män och säljer en dröm. Och jag har inga problem med att välsvarvade och multiopererade gör sig en karriär på denna manliga dröm.

Det jag däremot störde mig på var hur de kvinnor som gjort en helt annan karriär objektifierades på samma sätt. I ett och samma nummer av en av tidningarna intervjuades en manlig respektive en kvinnlig musiker som skulle ut på turné. Han fick frågor om sin musik och sin senaste skiva. Hon fick frågan om hon, som var tillsammans med en pilot, var med i 10.000-metersklubben – alltså om hon haft sex i ett flygplan.

Så där rullade det på hela tiden. Vad än kvinnorna gjort låg fokus på deras kropp. Deras andra förmågor fick, till skillnad från hos de män som porträtterades, inget utrymme. Budskapet gick inte att ta miste på. Vi skiter i vad du tänker och gör – det är din förmåga att behaga oss som vi bryr oss om.

Jag skrev att jag tyckte att de traditionella herrtidningarna var hederligare. De gjorde inga försök att transformera kvinnor med egna spännande liv till renrakade underliv. De gav blanka sjutton i allt ovanför brösthöjd.

Den dåvarande chefredaktören för Café skrev till mig och tyckte föga oväntat att jag var helt fel ute. Han ifrågasatte om jag verkligen visste hur de ”riktiga” herrtidningarna såg ut. Han hade till och med vänligheten att skicka mig en bunt.

Sedan dess har nästan ett och ett halvt decennium passerat. Och jag har levt i tron att tiderna förändrats. Att det är en skara män som själva är rätt korkade som behöver dessa – som de framställs – endimensionella Barbiedockor med särade läppar att trösta sig med i en verklighet där de sällan kommer mycket närmare kvinnor än så.

Men det senaste numret av Åka skidor får mig att slungas tillbaka till 90-talsmörkret. Ja, det är faktiskt värre. För till skillnad från Slitz och Café är det svårt att se varför Åka skidor i huvudsak skulle rikta sig till en manlig läsekrets. Steget till att klä av kvinnliga skidåkare känns väldigt mycket längre.

Icke desto mindre är det vad tidningen gör. Under rubriken ”Tronarvingarna” presenteras ”de hårda tjejerna” som ska förvalta arvet efter Anja Pärson. Men det är inte som hårda, med brutalt kantställda skidor runt en port, vi får se dem. De är i stället studiofotade med mycket smink mot svart bakgrund. Therese Borssén har ett par goggles på sned över huvudet. Maria Pietilä Holmner är, såvitt man kan se, naken sånär som på en flagga från brösthöjd och nedåt.

På en sida uppmanas vi läsare att köpa gamla nummer och där kan vi överblicka fjorton förstasidor. Nio visar åkare (som alla ser ut att vara män) i riktig action där pudret yr. I ett sommarnummer har skidåkaren bytts ut mot en surfare, men bilden har samma fartfyllda komposition. Rapparen Petter får pryda en förstasida. Med sin bräda under armen och hans ostajlade pose skulle bilden mycket väl kunna vara tagen på vägen till backen.

Kvinnor finns på tre omslag. En poserar oklanderligt i full skidmundering. På en annan ser vi världssnabba Lindsey Vonn stajlad och sminkad i supertajt dräkt. På den tredje ser vi en kvinna i goggles, vantar och bikini.

Ingen av kvinnorna får åka skidor. Frågan är varför jag som kvinna och skidåkare ska köpa en sådan tidning. Svaret är: Det ska jag inte.


Hanne Kjöller

http://www.dn.se/ledare/signerat/kvinnobilder-hoho-grabbarna-lever-an--tyvarr

Några tankar?

Spana också in: