Forumet - Lämna/ersätta självskadebeteende

Lämna/ersätta självskadebeteende

1627 2 27
Hej!

Jag har på olika sätt skadat mig själv hur länge jag kan minnas; bita, riva, nypa, slå samt skurit och bränt mig själv. Beteendet har ökat med åldern då jag blivit "immun" mot det tidigare sättet och var som värst i högstadietiden, då de flesta är som mest sårbara (jag är nu 19)...

Dessa beteenden är sjukt svåra att bli av med då jag alltid gjort mig själv illa på olika sätt (även psykiskt) och det ligger liksom rotat i min vardag. Lyckades dock hålla mig "ren" från de gärningar som lämnar ärr i två år men nu har det kommit tillbaka och jag känner bara ett enormt behov av att fortsätta med det.

Min fråga är nu om det är någon här, med eller utan erfarenhet av självskadebeteenden, som har några råd, tips eller förslag på hur jag kan lämna det här behovet bakom mig. Jag är trött på att förklara mig och dölja hur jag ser ut då jag har nya ärr som ingen vet om. Har du annars förslag på hur jag på något sätt kan ersätta det här beteendet så är jag även öppen för det.

Tack på förhand. [love]
tebär:

Lyckades dock hålla mig "ren" från de gärningar som lämnar ärr i två år men nu har det kommit tillbaka och jag känner bara ett enormt behov av att fortsätta med det.


får du en njutning av att göra det eller vad är det som gör att du känner ett behov av att göra det?

Spana också in:

Nehas:

får du en njutning av att göra det eller vad är det som gör att du känner ett behov av att göra det?


Alltså, ja, det känns liksom bra. För stunden. Men efter får man ju bara fetångest, så är det ju. Utöver den känslan så är det på något sätt en vanesak, att jag inte riktigt tänker och gör det "för att jag alltid gjort det".
Malinmalinmalins:

Det är inget jag kan berätta för dig, det är något du måste komma fram till själv. Hitta något i livet som du älskar, något värt att kämpa för något som får dig vilja vara den bästa versionen av dig! Den versionen av dig som inte tillåter dig att skada dig själv.


Åh, vad fint skrivet. Tack!
tebär:

slussat runt massvis i flera år tidigare men aldrig riktigt känt att det är..."min grej"


Vilka metoder har du testat hittills?


Tror delvis du kan ha utvecklat kemiskt beroende av smärtan eftersom smärtstimuli får morfinliknande ämnen att utsöndras i kroppen. Det kan orsaka ett intensivt sug efter att skada sig när du inte gjort det på ett tag.

Tror däremot inte det är ditt största hinder. Beteendet fyller uppenbarligen en psykologisk funktion och det är det som kommer bli det svåra att förändra. En bra psykolog kan hjälpa dig förstå varför du gör som du gör och vad du kan göra istället.
jag har haft dålig självkänsla under en längre tid så fick jag ett tips av en vuxen att jag skulle skriva ner olika saker i en bok. På första sidan ska du skriva vad du är duktig på fråga helst dom som du har runt omkring dej vad dom tycker att du är bra på

varje dag ska du skriva
tre bra saker som jag hade gjort under dan och sedan ska du skriva tre snälla saker som någon hade gjort till mig under dan

sedan läser du i boken lite då och då

Jag har fått bättre självkänsla på det sättet
lycka till
tebär:

Alltså, ja, det känns liksom bra. För stunden. Men efter får man ju bara fetångest, så är det ju. Utöver den känslan så är det på något sätt en vanesak, att jag inte riktigt tänker och gör det "för att jag alltid gjort det".


Kanske är för att du är rastlös? tränar/idrottar du? eller kanske dålig social omgivning?

Dold text: jag var på väg att skriva min livshistoria och hur jag löste det, fast känner mig ej sugen att skriva det offentligt på forum. kan skicka ett pm om du är nyfiken.
tebär:

Har slussat runt massvis i flera år tidigare men aldrig riktigt känt att det är..."min grej" eller vad man ska säga. Handlar kanske också om att jag inte hittat rätt person att ge mig den hjälpen. Hm.


Har du velat det tillräckligt mycket förut då?
Ibland tror man ju att man vill något, men innerst inne vill man något annat. Om du är van vid att hantera ångest genom att vara destruktiv är det ju inte så konstigt om du "vill" fortsätta med det om du förstår vad jag menar.

Tycker du ska försöka söka hjälp igen, kanske har du bara inte fått rätt hjälp tidigare? Det känns troligare att människor med utbildning kan hjälpa dig än någon random här.
annoyed:

Vilka metoder har du testat hittills?


*"Sandlåde-terapi" som 7-åring
*Skolkurator (aldrig mer)
*Kurator på Ungdomsmottagning (hade en bra kontakt men mitt ärende var för "tungt" för att gå kvar där)
*Psykolog på BUP(en usel sådan)
*Kristeam på BUP (bestående av beteendevetare, socionom och psykolog)
*Medicin + samtalsterapi med psykolog ur kristeamet (Bra till en början men kändes bara som ältande till slut)

Din förklaring låter dessutom logisk, jag har hört liknande förut och det känns som att det stämmer in rätt bra. Det är liksom inte tanken att jag ska skada mig som är det primära, det är att jag ska göra som jag alltid gör som är det viktiga. Sedan att känslan att göra sig själv illa ger adrenalinkickar och säkert en morfinliknande känsla är en annan sak som tyvärr bidrar till fortsatt beteende.
Aengslig:

Då har du inte testat det med rätt person!


Så säger alla [smile]



MR lakris:

jag har haft dålig självkänsla under en längre tid så fick jag ett tips av en vuxen att jag skulle skriva ner olika saker i en bok. På första sidan ska du skriva vad du är duktig på fråga helst dom som du har runt omkring dej vad dom tycker att du är bra påvarje dag ska du skrivatre bra saker som jag hade gjort under dan och sedan ska du skriva tre snälla saker som någon hade gjort till mig under dansedan läser du i boken lite då och då Jag har fått bättre självkänsla på det sättetlycka till


Åh, jag fick också rådet att skriva. Det är bara så svårt! Verkligen alltså. Det är ju alltid så att det är lättare att se de negativa sakerna hos sig själv istället för de positiva; det krävs liksom tio positiva saker (om inte mer!) för att väga upp en negativ. Men det är en fin tanke som jag säkert tror funkar om man kommer in på rätt spår.
Nehas:

Kanske är för att du är rastlös? tränar/idrottar du? eller kanske dålig social omgivning?


Rastlöshet är nog inte konstigt. Är även motivationslös till allt så jag har liksom ingenting att lägga min energi på, ingenting jag vill åtminstone. Tränar inte som så, utan cyklar/springer/går bara.

Dold text: Skicka ett pm om du känner för det!



Blivande_japan:

Har du velat det tillräckligt mycket förut då?Ibland tror man ju att man vill något, men innerst inne vill man något annat. Om du är van vid att hantera ångest genom att vara destruktiv är det ju inte så konstigt om du "vill" fortsätta med det om du förstår vad jag menar.Tycker du ska försöka söka hjälp igen, kanske har du bara inte fått rätt hjälp tidigare? Det känns troligare att människor med utbildning kan hjälpa dig än någon random här.


Jag har nog inte det. Inte nu heller, för då skulle jag ju bara ha slutat. Eller? Det har liksom blivit som en trygghet. Som någonting jag alltid gör. Som en vanesak. Men nu känner jag ju liksom att jag har tröttnat, har tröttnat på att förklara mig och tröttnat på blickar osv.

Kände mest att jag ville rådfråga folk i samma sits som jag eller som har "vanliga" synvinklar först; en professionell är ju professionell av utbildning, inte nödvändigtvis av erfarenhet.
tebär:

*Psykolog på BUP(en usel sådan)
*Kristeam på BUP (bestående av beteendevetare, socionom och psykolog)
*Medicin +


Låter som att du har haft otur med dina samtalskontakter. Att man känner att man blir förstådd och att personen har vettiga lösningar är verkligen a och o, det är inte lätt att hitta en samtalskontakt som funkar (jag är inne på min sjunde). Tror inte du ska ge upp, utan fortsätta söka hjälp för ditt problem. Nästa gång kanske det är nån du klickar med?


Ett experiment du kan göra är att vänta längre än vanligt till nästa skadetillfälle. Många går hela dagarna och ser fram emot kvällen när de ska skada sig - se vad som händer om du ikväll inte gör det. Det är inte meningen att du ska sluta med det för gott, utan bara att du ska dra ut på det 3,6 eller till och med 24 timmar och observera vad som händer i din kropp och hjärna. Vad tror du skulle hända?