Forumet - Lampan går på äventyr - Självbiografisk rysarnovell

Lampan går på äventyr - Självbiografisk rysarnovell

301 0 32
En ung och oskyldig liten Lampa sitter hemma en torsdagskväll, ensam, uttråkad, och fruktansvärt glad och äventyrslusten.
"Hm, om jag skulle promenerad ner till älven och sätta mig och skvalpa med fötterna i det underbart svala vattnet och läsa en god bok." - tänker den lilla naiva Lampan för sig själv.

Sagt och gjort, iförd sina bästa shorts och med en bok under armen ger sig den lilla Lampan ut ur hemmets trygga famn, påväg mot sitt livs äventyr.
Lilla Lampan går i maklig takt en till synes tydlig och oansträngande väg ner mot den lilla älven där hon har så många goda minnen ifrån.

När hon närmar sig sin barndoms absoluta favoritplats börjar naturen bli otyglad och vildvuxen, och suspekta varelser skymtar mellan gräs, buskar och träd.
Hon överväger en kort stund att kanske gå åt vänster längs älven istället, där det ser mer lättframkomligt ut. Men lilla Lampan är fast besluten att nå sitt mål och låter inget skrämma bort henne.

Hon tar sig snabbt och smidigt igenom det höga gräset som endast smeker hennes små ben lite lätt. Helt plötsligt kommer hon fram till en liten plätt täckt av brännnässlor. "Kanske är det bäst att vända om." tänker hon.
Kanske hade hon idag varit samma lilla oskuldsfulla, naturälskande Lampa som hon var innan denna hemskheternas eftermiddag.
Men Lampan är ung och förstår inte vilka konsekvenserna av hennes handlade kommer att bli.

Efter att ha begravt tveksamheten djupt inom sig ger sig Lampan på den till synes omöjliga vandringen genom brännässleplätten.
Hon får tänka noga och länge innan varje steg, ett litet fel och hon vet vilken smärta hon kommer få utstå.
Efter några mycket genomtänkta och försiktiga rörelser, som väl endast kan liknas vid en konstnärlig dans, så är hon äntligen förbi de fasansfulla nässlorna.

Stolt över sin prestation tar Lampan fatt på resten av vandringen, som ser mycket obekymmerlig ut. "Det här ska nog gå bra" - mummlar lilla Lampan tyst för sig själv.

Gräset är torrt och man skymtar den torra gråa, nästan vita, jorden under det.
Efter en mycket obehaglig passage som lämnat en krypande känsla över hela hennes lilla kropp så ser Lampan äntligen sitt mål.
Endast lite högt gräs återstår innan hon når fram, och har hon kommit såhär långt så ska väl inte lite gräs få hindra henne!
Ett par långa höga skutt och hon är där, platsen hon längtat efter så de senaste 20 minutrarna. Oh ett sådant kärt återseende.

Av med skorna, ner för de luriga stenarna. Ah... Vatten. Det svala vattnet kyler ner hennes varma, värkande fötter och hon känner sig fyllas av en rofylld stämmning, endast uppnåbar i stilla vattens närhet.

Det är då den verkliga mardrömmen börjar.

Där hon går i vattenbrynets lugnt skvalpande vågor och gräver ner tårna i den fina sandbotten, så kommer de.
De små, ondskefulla, blodtörstande små myggorna. Lampan blir förvirrad, hon minns inga myggor från sin barndom, var har de kommit ifrån?
Hon snabbar på stegen mot stranden, men där är de bara fler. Hon måste undan. Hon rycker åt sig sina vackra, lätta, broderade skor och går med långa steg tillbaka ut i vattnet, ända tills det når henne till knäna.

Vad ska hon ta sig till? Hon vill absolut inte gå samma väg hon kom, myggen kommer förfölja henne och suga blodet ur henne innan hon når halvvägs.

Hon står villrådig i vattnet en kort stund. Sedan bestämmer hon sig för att försöka gå hela vägen i vattnet, och sedan klättra upp på ett par stenar till torra land igen, där naturen är mer kontrollerad.
Hon kommer inte långt, vattnet är för djupt och hon fruktar ständigt den lättretliga gammelgäddan som vistas i dessa vatten.
Hon klättrar upp för några stenar, knappt halvvägs av vägen.
Än en gång står hon handfallen utan någon lösning. Hon kan inte komma ur det här smärtfritt. Hennes huvudsakliga mål är att komma ur det levande.

Hon tar på sig de tunna skorna, som sannerligen inte är gjorda för sådan här terräng, och kastar sig ut på stigen.
Insekterna flockas kring henne. De som dolde sig så väl i den djupa mystiska grönskan kommer nu fram i all sin monstruösa prakt och har bara en sak i sikte, lilla Lampan.

Lampan blir skräckslagen, aldrig har hon befunnit sig i en sådan fruktansvärd svärm av mygg och okända flygfän som inte vill annat än släcka sin törst med hennes ljuva blod.

Hon rusar genom det torra gräset, igenom den tidigare lätt obehagliga passagen som nu tycks ha vaknat till liv och vibrerar av åtrån efter att få snärja en sådan ung och ren flicka i sina grönskande grenar.

Ut över öppen mark, där fler mordiska muterade insekter väntar henne. Hon skyddar ansiktet med sina bara armar och springer mot säkerheten, den är inom synhåll nu.

STOPP!

Något fasansfullt har uppenbarat sig framför Lampans framrusande fötter; brännässleplätten. Som inte längre tycks vara bara en plätt, utan ett enormt fält.
Brännässlorna tycks ha kommit till liv, de har blivit större och ilsknare över att inte bara ha gått miste om att få såra en sådan barnsligt utsatt själ, utan dessutom över att ha blivit nertrampade av ett simpelt flickebarn.
Nu har de mord i sinnet, de låter henne inte slippa förbi än en gång.

Lampans stora, panikslagna ögon spejar över den omgivande naturen efter en annan väg att gå, men ingen väg finns att se.
Brännässlorna är utspridda, de täcker alla sidor nu.
Det finns inget val, hon måste försöka ta sig igenom detta mardrömmarnas fält.

Bestämt sätter hon foten brevid en vek nässla, en hon inte tror kommer attackera henne. Så rätt hon hade, nässlan rör sig inte. En bar plätt, där sätter hon foten, en till, och ytterligare en. Det är som att Moder Jord ser ett av sina allra trognaste barn i livsfara, och hjälper lilla Lampan att klara sig igenom detta olyckliga äventyr med livet i behåll.

Äntligen, hon är ute ur brännässlornas rasande hav. De hade underskattat hennes smidighet och de krafter som stod bakom henne.

Där, tryggheten lyser henne i ansiktet, den är bara några meter bort, men insekterna jagar henne ännu. Hon tar sats och springer för allt hon är värd, genom det höga höga gräset som slår som piskrapp mot hennes bara ben, allt hon tänker på är livet, hon måste leva, hon har så mycket kvar att uppnå.

Hon är förbi gräset, ute på trygghetens värmande mark där Moder Jord omfamnar henne med all sin kärlek och omsorg.
Efter att ha hämtat andan några få sekunder går hon med raska steg ut på den relativt omskötta vägen. Hon ser sig inte om, inte en enda gång.

Vägen hem har aldrig varit så lång eller gått så snabbt. Tiden och rymden omkring henne tycks vara i ett enda stort kaotiskt intermezzo.
En enda tanke mal på i hennes annars tomma hjärna; "Jag har undkommit döden"

Lilla Lampan ser sitt älskade hem, det stora huset med den flagnande färgen och sin kära mor ståendes i trädgården, vattnandes blommorna, totalt ovetande om sin dotters närmöte med naturens grymhet,

In i huset, bort från den friska luften och de opålitliga insekterna som vilken sekund som helst kan förvandlas till obarmhärtiga monster.
Vad skulle hon nu göra? Något måste hon göra med sin upplevelse, innan det är försent, innan naturen dödar henne, så måste hon berätta om vad som hänt.

Hon måste skriva ner det.
Berättelsen börjar ta form i hennes sinne, sakta börjar hon skriva ner orden,
"En ung och oskyldig liten Lampa..."

[zzz]

Spana också in: