Forumet - Lång berättelse utan namn hittills... Kapitel 1

Lång berättelse utan namn hittills... Kapitel 1

764 0 4
Kapitel 1

Jag kände en svag vindpust mot min kropp och slöt ögonen. Solen värmde och vattnet svalkade mina fötter.
"Sommaren är verkligen den bästa tiden på året!" tänkte jag med en suck.
Det var en lugn Junidag i början av sommarlovet och jag satt helt ensam på en brygga vid sjön. Det var väldigt lugnt. Inte en enda person var där och störde mig! Inget skrikande, inget babblande, inget plaskande hördes. Bara sjöns stilla vågor och fåglarnas vackra sång. Jag njöt av fulla drag! Jag lade mig ner på rygg på bryggan och slappnade av. Jag kände hur jag höll på att glida in i drömmarnas förtrollade värld när jag plötsligt ryckte till av ett ljud. Jag tittade förvirrat omkring mig. Fortfarande tomt. Men ljudet slutade inte! Sedan kom jag på att det var ringsignalen till min nya mobil. Jag lyfte upp den och svarade snabbt, utan att titta vem det var.
- Hallå?
- Hej! Det är Lucy, sa min kompis i andra änden.
- Ja, jag hör det. Du väckte mig! klagade jag.
Hon bara skrattade åt mig.
- Rätt åt dig sömntuta! retade hon. Jag hade tänkt att åka till havet idag. Vill du hänga med?
Jag tänkte efter och tittade sedan på min klocka. Halv elva.
- Jo, sa jag tveksamt. Det kan jag kanske. När?
- Nu!
- Nu?
- Ja, nu!
- Okej, sa jag och reste mig upp. Men jag måste gå hem först då. Ska vi mötas på busshållplatsen om en halvtimme?
- Visst, det låter bra, svarade Lucy. Vi ses, hejdå.
- Hejdå.
Vi lade på lurarna och jag torkade snabbt av mina ben och fötter med handduken innan jag tog på mig mina sandaler och gick hem.
Efter ungefär tio minuters promenad var jag framme vid det medelstora tegelhuset jag bodde i. Jag låste upp dörren, gick in och hämtade vad jag behövde (en väska jag kunde stoppa handduken i, pengar och en dricka). Sedan gick jag in på mitt rum och tog på mig en kjol och en t-shirt över bikinin innan jag gick ut och låste dörren igen.

- Hej, Andrea! hälsade Lucy när jag kom till busshållplatsen.
- Hej, Lucy. När kommer bussen?
- Om en halvtimme, svarade min kompis med en grimas. Så det ser ut som att vi får sitta här ett tag!
Jag suckade tungt.
- Ja, ja... då får vi väl göra det då! Jag satte mig ner bredvid Lucy och gäspade. Plötsligt kom jag och tänka på en sak. Vet du vem som kommer till stan nästa vecka förresten?!
- Hmm, sa Lucy fundersamt. Jamie kommer tillbaka?
Mitt breda leende försvann. Jamie var en kille jag mötte förra sommaren. Han var som en dröm. Han såg bra ut, var väldigt snäll och bäst av allt: han tyckte detsamma om mig! I slutet av sommaren hade han varut tvungen att åka hem, långt bort från mig. Jag hade blivit jätteledsen och nästan precis kommit över honom.
- Nej... gissa igen! sa jag och försökte att inte tänka på Jamie.
- Madonna?
- Trash Hanks! Vet du vad det innebär?! Jag tittade på henne med en överlycklig min.
- Att vi båda blir sju hundra spänn fattigare, sa Lucy lika glatt som mig.
Resten av väntan på bussen pratade vi glatt förbi. Den tjugo minuter långa resan till stranden likaså.
- Vem av oss ska fixa biljetter denhär gången då? frågade jag när vi låg och solade på vars en handduk.
- Kan du göra det? Jag är lite osams med mina föräldrar för tillfället...
- Okej, sa jag bara utan att fråga varför. Lucy och hennes föräldrar kom sällan bra överrens.
Vi låg tysta ett tag och lyssnade på allt liv på stranden.
- Nej, nu är det allt dags för ett dopp! sa Lucy plötsligt och ställde sig upp. Jag satte mig upp och tittade på henne.
- Tänker du följa med eller bara sitta där?
Jag suckade.
- Okej, då! Jag kommer väl.
Havsvattnet såg ut att vara kallare än sjövattnet som jag var van vid. Jag stod vid kanten och såg min kompis gå ner i vattnet utan en min.
- Kommer du?
- Det ser kallt ut..., sa jag tveksamt.
Lucy himlade med ögonen, gick ut lite längre och doppade sig sedan. När jag såg henne ligga och flyta på vattnet kunde jag inte låta bli att gå ner!
- Hy...! sa jag tyst för mig själv när vattnet nådde upp till knäna. Jag gick ut lite till och började vänja mig vid det kyliga vattnet.
- Andrea! hörde jag Lucy ropa. Jag tittade upp och såg att min kompis kom närmre mig med ett ondskefullt ansiktsuttryck.
Jag visste precis vad hon tänkte.
- Åh, nej! Du skulle bara våga! varnade jag och började sakta backa.
- Är det en utmaning? undrade Lucy och skrattade elakt.
Innan jag hann säga något mer skvätte Lucy det kalla vattnet på mig. Jag skrek till av kylan och gav genast igen. Det såg ut som att leken skulle fortsätta, men min kompis bara lade sig på rygg och flöt omkring igen med ett nöjt uttryck. Jag simmade omkring lite innan jag gick upp och lade mig på handduken för att sola. Snart gjorde Lucy detsamma.

- Fånga den!
Jag sträckte upp handen och fångade lätt frisbeen som Lucy kastat till mig. Det var så skönt på eftermiddagen vid havet när de flesta gått hem och man har nästan hela stranden för sig själv så man kan göra vad man vill! Jag kastade tillbaka frisbeen och såg Lucy fånga den och sedan kasta iväg den till mig igen. En vindpust tog tag i den och fick den att ändra riktning lite. Jag joggade lite snett bakåt, åt höger för att kunna fånga den svävande plattan. Jag kastade mig upp i luften. Precis när jag skulle ta tag i frisbeen gick tydligen en person bakom mig och både han och jag ramlade baklänges, jag över honom. Jag rullade åt sidan så fort vi landat och satte mig bredvid honom.
- Jag är hemskt ledsen! sa jag ursäktande och tittade med bekymrade ögon på killen.
Han satte sig upp och skakade sanden ut sitt hår.
- Det är lugnt, mumlade han och tittade sedan på mig. Det var mitt fel.
Jag mötte hans blick och han log mot mig.
- Jag skulle inte gått precis där när du och din kompis kastade frisbee.
- Men jag skulle inte backat, invände jag och log tillbaka.
Han ryckte bara på axlarna, utan att bryta ögonkontakten och utan att sluta le mot mig. Efter att ha suttit så i en evighet (kändes det som, men det kunde inte ha varit mer än några sekunder) vände jag bort blicken.
- Eeh..., sa killen och ställde sig upp.
Jag skulle göra detsamma när han plötsligt sträckte fram handen mot mig.
- Hjälp upp?
Jag tog tveksamt hans hand och lät honom dra upp mig.
- Jag heter Andrea, förresten, presenterade jag mig.
- Scott, sa han utan att släppa min hand.
Först nu upptäckte jag hur snygg han verkligen var. Han hade ganska kort, brunt hår, fina, nötbruna ögon och en rätt vältränad kropp.
- Andrea! Gick det bra? När Lucy kom fram till oss släppte Scott min hand och vi båda tittade på henne.
- Ja, då... sa jag lite generat. Scott räddade mig.
Scott skrattade.
- Det var ett sant nöje, sa han och blinkade åt mig.
- Jag tror vi måste åka hem nu. Vi båda har bränt oss, Andrea.
Jag ville egentligen inte åka hem, men jag visste att vi var tvugna till det.
- Ja... Vi ses Scott.
- Lita på det!
Lucy och jag gick bort till våra handdukar och plockade ihop våra saker. Emellanåt kastade jag blickar mot Scott som gått tillbaka till sitt väntande gäng kompisar. När han först gick dit såg jag hur två av dem gjorde "give-me-five" och jag hörde hur de skrattade.
- Ska vi gå? undrade Lucy plötsligt.
- Va? Ja, jag kommer...
Vi gick långsamt bort från stranden och lämnade Scott bakom oss.
- Herregud! sa Lucy när vi gått en liten bit. Han var ju inte ful precis!
- Det kan man väl inte påstå, instämde jag skrattande. Dessutom verkade han trevlig...
- Varför får alltid du de snygga killarna efter dig? sa Lucy avundsjukt.
- Det vet du att det inte är sant.
Lucy fnissade.
- Okej då, det är kanske inte så vanligt att killar tittar på oss.

På bussresan hem diskuterade jag och Lucy killar som vi varit ihop med, vad som var bra och vad som var dåligt med var och en.
- Vad var så bra med Jamie? frågade Lucy mig. Det har jag aldrig fattat.
Jag skrattade lite tyst.
- Han var som en dröm som blivit sann, svarade jag och tänkte tillbaka på min förra pojkvän. Det enda som var fel med honom var att han bodde så långt bort...
- Saknar du honom?
- Är du dum eller?! Klart jag gör! Jag kände mina ögon fyllas med tårar. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa honom igen.
Lucy såg på mig med en sorgsen blick.
- Förlåt Andrea, sa hon. Jag anade inte att du saknade honom så mycket!
Jag drog ett djupt andetag och kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- Inte jag heller faktiskt...
- Försök i alla fall glömma honom! Och dessutom, sa hon med en tröstande, nästan lite retsam röst. Så kanske du träffar Scott igen!
Jag kände en svag lyckokick och log lite.
- Hoppas det!
- Det gör du säkert! Men nu ska vi hoppa av denhär bussen, sa Lucy och tryckte på stopp-knappen.
Snart stannade bussen och jag, Lucy och ett äldre par gick av. Lucy gick hem till sig och jag till mig.
När jag öppnade dörren och gick in möttes jag underbar matdoft!
- Hej! ropade jag och tog av mig skorna.
- Hej! ropade min mamma tillbaka. Jag är i köket.

Dagarna flög förbi! Även om jag inte gjorde något speciellt. Den mesta tiden spenderade jag ute, alltid med mp3-spelarens hörlurar i öronen. Ibland vid havet, ibland vid sjön, ibland på stan, ibland i trädgården... Lite överallt med andra ord! Hur som helst dröjde det inte länge tills det var konsert! När jag vaknade på lördagsmorgonen gick det upp för mig att konsert-dagen var här!
Ingenting kunde göra mig sur! Inte ens när min mamma gav mig en massa saker att göra precis när jag skulle gå till Lucy på eftermiddagen blev jag sur. När jag väl kom hem till Lucy med biljetter och allt var vi båda så glada och uppspelta att vi skrattade nästan hela tiden. Vi skulle ta bussen ungefär klockan fem på kvällen, sedan skulle vi hem efter konserten som slutade elva. Vi var vana vid att åka buss och tåg sent på kvällen, men våra föräldrar tyckte inte om det. De oroade sig ständigt, men det brydde vi oss inte om. Äntligen var dagen kommen! Äntligen skulle vi se Trash Hanks!

Okej, det var kapitel 1!! Nå. Ska jag fortsätta skriva eller är det urkasst? Var ärliga. Tack