Forumet - Långdistansförhållande

Långdistansförhållande

710 0 7
Hej!Mitt liv kan inte gå vidare normalt just nu, för min bästa vän och flickvän tvingas flytta halvvägs runt jordklotet om bara ett par veckor. Jag har alltid förut varit den personen som aldrig trott på långdistansförhållanden, att avståndet skulle räcka för att ta död på det. Men i detta läge har jag uppenbarligen ändrat mig till en mycket mer optimistisk ståndpunkt. Argumenten för de som tror på att det kan funka trots distansen är ju så vitt jag vet att bland annat skypa (el. liknande) hela tiden, men vi gör redan det konstant varje dag även när vi träffas den dagen. Och vi träffas ganska ofta. Att hälsa på där kan fungera lite skevt i och med att jag helt enkelt inte har någon tid jag möjligtvis skulle kunna göra det, och detta är på andra sidan Atlanten så en weekend där skulle inte vara värt det. Jag kan också nämna att hennes familj inte gillar mig så de stöttar ju inte direkt oss.Problemet är ju också att det skulle vara omöjligt för mig att släppa henne, särskilt som vi redan var absolut bästa vänner sen innan. Det är med andra ord inte heller ett alternativ.Vad ska vi (jag) göra? Finns det inget annat val än att bara sitta bredvid, titta på och se våran relation gå i graven? Det här är alltså den viktigaste människan i mitt liv vi talar om. Har ni tips eller kanske rentav erfarenhet?
Tycker att detta ämne är intressant. Har ingen erfarenhet, men har hört/sett ett och annat. 

Tror att nyckeln är tillit och tålamod, vissa har lyckats men det kräver väl förr eller senare att man bor nära varandra eller flyttar ihop. 

Vissa par klarar tiden ifrån varandra och återförenas slutligen, medan vissa verkar falla isär pga man växer åt olika håll i livet och/eller inser senare att man inte funkar ihop, då distansen kanske var förtrollande bra men att faktiskt bo tsm inte går. Misstänker att detta var flummigt skrivet, men orkar ej förklara mig mer.

Det viktigaste är kanske att ha en plan tsm isåfall om hur förhållandet ska fortsätta sen, för jag antar att ni vill bo närmre varandra/bo tillsammans i framtiden?

Spana också in:

Långdistans är definitivt inte för alla. Jag träffade min kille under ett språkläger i Asien, han är från Amerika och jag från lilla Sverige. När vi båda skiljdes åt i Asien så trodde vi bara att det var en sommargrej. Men vi började använda FaceTime (som är mycket bättre än skype), och vi snackar typ varje dag, även med en 9 timmars tidsskillnad. Jag sa att jag skulle ge oss en chans om han kom till Sverige, så han beställde biljetter och kom till mig i 2 v under jul och nyår.

Långdistans får dig att fråga dig själv varje dag "är det värt det?". Men älskar man någon så är svaret ja. Själv ska jag dit under 2 eller 3 v i sommar.

Vissa har väl svårt med tillit och sånt men det skiljer väl sig från person till person. Vi båda är okej med att den andra festar och är ute (nu vet jag inte hur gamla ni är men jag är 19) och har ett socialt liv.

JustAnotherSoul: Långdistans är definitivt inte för alla. Jag träffade min kille under ett språkläger i Asien, han är från Amerika och jag från lilla Sverige. När vi båda skiljdes åt i Asien så trodde vi bara att det var en sommargrej. Men vi började använda FaceTime (som är mycket bättre än skype), och vi snackar typ varje dag, även med en 9 timmars tidsskillnad. Jag sa att jag skulle ge oss en chans om han kom till Sverige, så han beställde biljetter och kom till mig i 2 v under jul och nyår.

Långdistans får dig att fråga dig själv varje dag "är det värt det?". Men älskar man någon så är svaret ja. Själv ska jag dit under 2 eller 3 v i sommar.

Vissa har väl svårt med tillit och sånt men det skiljer väl sig från person till person. Vi båda är okej med att den andra festar och är ute (nu vet jag inte hur gamla ni är men jag är 19) och har ett socialt liv.
Hur kändes det när han for hem igen?