Forumet - Lås in mig, jag orkar inte...

Lås in mig, jag orkar inte...

260 0 48
Förlåt. Nej, jag ska inte. Men jag gör det ändå. Jag förstår inte, varför hindrar jag inte mig själv? Här är svaret: jag kan inte. Förlåt, men det funkar bara inte (jag skär mig). Visst, jag vill ju sluta. Eller vill jag det? Det är det som gör mig orolig. Om jag verkligen vill eller inte… Om man ska sluta så måste man väl vilja det också. Men jag är rädd, vad kommer att hända när alla vet? Jag vet inte riktigt vad jag vill. Skulle det inte då vara enklare att bara låta någon annan få bestämma? Jo, jag antar det. Men det känns fortfarande osäkert. Vad händer med omvärlden, alla jag känner? Skulle de också få veta, skulle jag vara tvungen att blotta mig för dem då? Eller jag kanske skulle få fortsätta låtsas som ingenting, som om allt var bra? Det skulle på sätt och vis vara jobbigare, tror jag.
Leave the body
Leave the mind
Every promise
Every place behind
I just happen to feel so alone
For today
For all days to come
I just wanna be,
Wanna be gone
(Anna Ternheim, to be gone)
Jag är rädd för det som kommer att hända när de har fått veta. Vad kommer att hända, hur allvarligt är det? Hjälp mig, snälla. Jag vill inte vara ensam. Jag behöver någon som kan förstå mig. Det blir så mycket lättare för de som har något att skylla på (t.ex. alkohol i familjen). Men jag, jag har inget. Inget skäl till det här. Det gör mig också förvirrad. Varför har inte jag något bra skäl till att göra såhär (skära mig)? Jag vill fortsätta att leva, det är klart att jag vill. Men om (när) jag berättar (eller om de kanske kommer på mig) så vill jag att det blir en stor förändring. Om jag istället får stanna här… Det skulle bli för mycket (stanna kvar här hemma). Jag skulle inte orka gå igenom dagarna som om allt var som vanligt. Jag skulle inte orka svara på frågorna, inte heller lyssna på synpunkterna (d.v.s. ilskan över att jag inte hade berättat) som kommer om jag blir tvungen att stanna kvar. Det orkar jag bara inte. Jag vill känna att det verkligen händer något. Det i sin tur (beslutsamheten att inte bli tvungen att stanna) får det att bli värre. Jag vill att det ska märkas, att de ska se att jag behöver hjälp (det resulterar i mer ärr, mer skärande). Snälla, lås in mig om ni vill. Medicinera mig om ni vill, gör vad ni vill bakom de stänga dörrarna. Tvinga mig bara inte att stanna kvar här ute som om allt var bra. Tvinga mig inte att svara på alla frågor, synpunkter och krav… Gör vad ni vill, jag orkar inte det här längre.

När jag menar att jag vill att de ska låsa in mig och så, syftar jag på sluten ungdomsvård eller något. Fast det kanske inte gäller för mig, en 13 åring? Snälla jag gör vad som helst, jag orkar bara inte stanna. Jag sviker ju alla genom att stanna, jag orkar inte vara där bland dem. Ta mig därifrån, lås in mig... Skydda mig från mig själv, gör vad som krävs. / Misty
(Jag vet, jag skrev det här i min blogg också, men jag känner att jag vill ha hjälp, om någon skulle kunna ge nåt förslag... förlåt om nån tycker att det här var onödigt, och det kanske blev för mycket att läsa?)

Spana också in:

Skrämd av en kvist:

Spring till BUP.


Okej... Förlåt, men jag vet inte riktigt. Jag kan tyckas okunnig, må så vara (när det gäller BUP), men snälla, förklara.
Vad gör de? Jag vet, kan väl läsa det på sidan. Kanske det här var onödigt, men jag kan bara inte. Springa dit, och...? Jag behöver hjälp, men jag vet inte hur jag ska göra.
tycker du skriver riktigt elegant för att vara 13 år.

iaf, ta dig en funderare. gå långa promenader.

när jag var i din ålder, hade jag ofta en känsla av att min familj sket i mig. då gick jag ofta ut, funderade djuplodat i vad de gjorde, vad de sakerna de gjorde betydde, varför de kunde tänkas göra som de gjorde, samt vad jag själv kunde göra för att det skulle bli bättre (för det är nyckeln i det hela, frågan om vad man själv kan göra), vad jag kunde ha gjort för fel för att det skulle till exempel bli bråk hemma, vad jag borde ha gjort istället.
Misty:

Okej... Förlåt, men jag vet inte riktigt. Jag kan tyckas okunnig, må så vara (när det gäller BUP), men snälla, förklara.
Vad gör de? Jag vet, kan väl läsa det på sidan. Kanske det här var onödigt, men jag kan bara inte. Springa dit, och...? Jag behöver hjälp, men jag vet inte hur jag ska göra.


Ring dit, säg att du mår piss, be om en tid. De kan hjälpa med terapi och medicinering.
HelylleHerman:

samt vad jag själv kunde göra för att det skulle bli bättre (för det är nyckeln i det hela, frågan om vad man själv kan göra)


Ja, det är viktigt att försöka ta kontroll över sitt liv och se hur man kan göra sin situation bättre. I nästan alla fall kan man göra nåt åt sin situation, det gäller bara att finna metoder som funkar! Man måste ta lite avstånd från sig själv och se vem man egentligen är, hur mycket man faktiskt betyder för människorna omkring sig och så vidare, och inse att man inte bara är ett kugghjul i ett stort maskineri som man inte kan förändra. Det går alltid bryta sig loss.
Misty:

Men hur ska man göra...? Vad krävs för att... bli inlåst, vägra ta hand om sig själv, må bättre?


Varför över huvud taget överväga att bli, som du säger, inlåst? Det låter så brutalt när du skriver det. Vad är det i ditt liv som gör dig missnöjd och gör dig benägen att ta till självdestruktiva handlingar? Känner du dig konstant deprimerad? Uttråkad? Likgiltig? Känns det som ditt liv inte spelar någon roll och att ingen älskar dig, eller vad? Någonstans måste ju problemet ligga, och du kan alltid göra något åt det!
Woho:

Skaffa en hobby


Jag har redan en "hobby". Spelar piano och går i teater. Men tycker att det är svårt, lite jobbigt att träffa nya människor. Eller alltså, jag tycker att det är spännande och så, vill väl göra det. Men jag tycker att det är svårt att veta hur man ska göra IRL... Gjorde ett test för några dagar sedan, resultatet blev att jag troligen hade social fobi... Vilket jag inte tror att jag har.
Hovnarren:

Varför över huvud taget överväga att bli, som du säger, inlåst?


Hm, svårt att svara på... Nej men alltså, sen när de vet (min familj) så vet jag inte vad jag ska göra. Det kommer att bli så svårt, att bara leva vidare i det vanliga livet när de vet om det (att jag skär mig). Tycker att det låter lättare att bara låta någon annan göra det, ta hand om mig. Jag orkar inte, jag vet inte om jag vill.
Misty:

Nej men alltså, sen när de vet (min familj) så vet jag inte vad jag ska göra. Det kommer att bli så svårt, att bara leva vidare i det vanliga livet när de vet om det (att jag skär mig).


Tro mig, många upplever liknande situationer när de växer upp, situationer där föräldrarna får reda på saker om en själv som man helst av allt bara vill hålla för sig själv och gömma undan. När det väl släpper och du förklarar för dem att du har problem så kommer du efter ett tag att känna dig mycket bättre. Det tjänar inget till att bara gå och trycka på sina problem hela tiden, särskilt inte när de är allvarliga och leder till självdestruktivitet.

Misty:

Tycker att det låter lättare att bara låta någon annan göra det, ta hand om mig. Jag orkar inte, jag vet inte om jag vill.


Du kan inte överlåta ansvaret över ditt liv till någon annan än dig själv, förutsatt att du inte är allvarligt fysiskt eller psykiskt sjuk. Om du bara vill kan du ta kontroll över ditt liv och dina handlingar och sluta skära dig. Försök i alla fall göra det! Försök att hitta vad det är som gör att du mår dåligt, och gör något åt det! Om det sedan visar sig att du har något slags tvångsmässigt behov att skära dig så är det nog dags att ta kontakt med psykiatrin. Hoppas verkligen inte att du har det...
Hovnarren:

Om det sedan visar sig att du har något slags tvångsmässigt behov att skära dig


Hm... jag tror inte det i alla fall, men det lär väl märkas om det nu är så... Alltså, tycker att det är så dumt! Jag försöker ju liksom inte ens, så värdelös... Kan inte tro det, jag försöker inte ens. Ger upp så lätt, jag fattar inte.