Forumet - Låt mig höra din berättelse

Låt mig höra din berättelse

5520 0 94
Jag sitter och läser runt lite om andras 'berättelser', väldigt intressant är det tycker jag. Framförallt är det väldigt skönt att få berätta sin egen, uppmärksamhet fuckyes! Så, vill du prata ut lite eller har kanske möjligtvis inget att göra, låt mig höra!

Öhmm. jaa. det kan vara vad som helst. Hur du mått det senaste året, om när dina päron skilde sig, när någon närstående dog, en jobbig kärlek, osv osv!

SHOOT!
Mamma och pappa skilde sig när jag gick i fyran. Morsan hade varit otrogen och ville flytta ihop med en kille som hade en galen exfru (hon kom och bankade på dörren vid sex på morgonen). Pappa flyttade, vaknade pigg och glad och insåg att alla ekonomiska problem äntligen var över, typ.

Älskar mitt liv. Faktiskt. Kan säga det idag. Eller just nu i alla fall. Jag mår bra idag.

Spana också in:

Trasig rygg, dålig aptit, sömnproblem, extrem frusenhet, förlorat all kontakt, blivit osocial, ADHD, måste sova bort hela dagarna för att vara utsövd, allmänt galen, oförmåga att göra saker.

Sitter för övrigt den mesta tiden med att lista ut hur jag ska göra saker och vad jag ska göra, istället för att göra dem.
Jaha, får väll göra en snabb förkortning av mitt liv, lämnar ut droger/tonårsvåld/extremt korkade saker och sånt roligt tyvärr, hade blivit för långt,

"Pappa" är är en alkolist som slog min morsa, dem skilde sig när jag var ett (var aldrig gifta), strypte nästan min granne där vi bodde för att hon sa något jag inte gillade när jag var 4, mamma blev ihop med en annan kille när jag var 6, tände eld på min dagmammas hus när jag var 7, dem gifte sig när jag var 8, han hade en dotter sedan innan, eldade mycket, ritade morbida teckningar och började höra röster och se saker när jag var 9, när jag var 10 skilde dem sig för at han hade varit otrogen och nu skulle flytta in med tjejen han var otrogen som bodde 10+ mil iväg, fick inte träffa hans dotter mer ville att hon skulle "vänja" sig vid sin "nya mamma" (har fortfarande inte träffat henne mer än vid ett par tillfällen, detta är nu 12 år sedan), gick in i en depression och åt knapp något på nästan ett år, gick ner 50kg på de första månaderna, började gå till BUP när jag var 11 efter starka panik attacker, blev diagnoserad med Aspergers Syndrom, Agorafobi och de misstänkte något psykotiskt när jag var 12, fick grova vredes utbrott och svårt och sova när jag var 13, fick antidepressiv medicin när jag var 14, fick sömntabletter och antipsykotisk medicin när jag var 15, blev diagnoserad med ADHD när jag var 16, in på behandlinghem 8 mil från där jag bodde när jag var 17, blev omdiagnoserad med Antisocial Personlighetsstörning när jag var 18 (man kan visst inte diagnosera med det förän man är myndig), slutade med mina antipsykotiska när jag var 19, slutade med mina antidepressiva och blev utskriven från behandligshemmet när jag var 20..

Nu två år senare, kan nog ärligt säga att jag aldrig mått bättre i mitt liv.. visst, fortfarande konstiga tankar lite då och då, men inget som man inte kan blockera undan..