Forumet - Låt oss tala om antidepressiva

Låt oss tala om antidepressiva

6024 1 51

Här kan vi dela med oss av frågor och erfarenheter av antidepressiva läkemedel.

Jag kan börja: min läkare har sagt att jag borde testa att byta från Paroxetin 40 mg/dag till Sertralin 100 mg/dag. Får ju ingen som helst information om skillnaderna osv av läkare pga dåliga, och vet också att alla reagerar olika på olika mediciner, men har någon erfarenhet av Sertralin? Hiss eller diss?

Kram.

har erfarenheter av fluoxetin, citalopram, sertalin och venlafaxin. just sertralin gav mig en jävla massa blåmärken på benen av någon anledning men det var en ovanlig biverkning tydligen. annars hade den väl lämpad effekt ändå, den där eftertraktade apatin. jag känner mig dock klar med den och skiter i psykiatrin för tillfället.

Spana också in:


ply: har erfarenheter av fluoxetin, citalopram, sertalin och venlafaxin. just sertralin gav mig en jävla massa blåmärken på benen av någon anledning men det var en ovanlig biverkning tydligen. annars hade den väl lämpad effekt ändå, den där eftertraktade apatin. jag känner mig dock klar med den och skiter i psykiatrin för tillfället.
Vilken passade dig bäst? Går du inte på någon medicin nu? Ps saknar dig! Rodnar

Diss. Eller visst, när jag har varit som allra sämst och tankarna bara gått på att livet är meningslöst och att jag inte borde leva var det väl positivt att döva känslorna, men till slut kändes det som att jag inte kände någonting, allting var platt. Testat sertralin i två omgångar, när jag var cirka 13 och vid 21. Förlorade även all sexuell lust och kändes nästan som att jag tappade känseln nertill, och var helt omöjligt att få orgasm. (Märkte detta andra omgången, var ej sexuellt aktiv första) Samt ingen aptit, vilket gjorde att jag ofta lät bli att äta för att maten inte smakade gott, råkade gå ner i vikt och blev mycket svag i kroppen, beror kanske på att jag var nere på 40 kilo men mådde inte kroppsligt bra. 

Jag har testat Sertralin, Mirtazapin, Venlafaxin och några andra ångestdämpande medel som jag glömt va de heter nu och ångrar att jag började medicineras. Jag borde ha gått ut, jag borde ha ätit bra och satsat på KBT (Samt rensa upp mitt liv på sådant som bidrar med mer negativ än positiv energi, typ dåliga vänner.) , nu äter jag venlafaxin mot min vilja för att jag ej klarat av utsättningsbiverkningarna. Måste verkligen ha med venlafaxin överallt typ, skulle jag åka iväg ett dygn och glömma att ta min dagliga tablett blir jag helt konstig, kan inte alls kontrollera mig själv och mår riktigt jävla dåligt, gråter och får för mig saker. (Jag mår sämre utan medicinen nu - än vad jag gjorde när jag började)

jag hatar det pga mitt ex tog det och det var den enda främsta till att han gjorde slut. alltså att han blev helt avtrubbad, känslokall, apatisk. han var inte sig själv längre, visste inte vad han ville lr hur han kände. det förstörde honom totalt och han förlorade hela sitt känsloliv. han var medveten om det, men han kunde liksom inte göra nåt åt det. så jävla sorgligt. det funkar säkert bättre för andra men för honom var det en skitdålig lösning. enda det hjälpte va typ att han kunde fokusera bättre, funkade bra på jobbet osv. men socialt blev han typ som en vägg.


materialarn: Min psykolog för några år sen sa att hon tyckte att jag borde gå till läkare för att få antidepressivt utskrivet. Jag vägrade. Vill inte käka massa skit. Har fortfarande inte provat. Är ganska säker på att hon hade sagt samma sak idag. 

hade samma inställning. tänkte att om jag åt mediciner betydde det att det var fel på mig, att jag var sjuk etc, men det är inte medicinerna som är problemet utan symptomen.

svårt att be andra om råd när det gäller ssri, med tanke på att det är väldigt individuellt, både med sorter och doseringar. som det ser ut nu så är det trial and error som gäller för att hitta något som fungerar, så se till att om du får det utskrivet, få uppföljningsbesök inbokat direkt. och ha i åtanke att under insättningen så hjälper de i regel inte, då gör de ofta situationen värre, men det går över efter någon vecka i regel. uppföljning brukar kunna göras efter 3-4 veckor eller något, men ibland väntar de lite längre än så, vilket jag är skeptisk till. men det behöver väl inte vara en dålig sak heller, om du känner att du har den tiden att lägga ner. kan ju ge en mer riktig bild av hur det ligger till, även om det ju även tar längre tid.