Forumet - Levande minnen

Levande minnen

112 0 1
En sommarkväll som alla andra hade en vårdare på ett demensboende i utkanten av staden hittat musik som kunde väcka minnen till liv.

Dagarna tog en repetitiv form på demensboendet, detta då rutiner skapade mindre oro bland de boende. Klockan var halv sju och nästan alla de sex äldre människorna satt ute på altanen som bestod av en prydlig gräsplätt med ett äppelträd i mitten där man kunde svalka sig på dagarna, när det var som varmast. De hade precis ätit kvällsmåltiden och vädret hade tillåtit dem att äta ute. Den 83-åriga Alma gick som hon brukar vid altanens staket för att försöka få komma ut. Sofia som arbetade på boendet gjorde ibland ett tappert försök att få Alma att sätta sig ner. Ibland lyckades det, men Alma var snabbt uppe igen när Sofia hade försökt förklara för Alma varför hon inte kunde öppna staketets grind så att Alma fick komma ut. Signe satt lite avskilt från alla andra och stickade. Signe hade förlorat förmågan att säga hela meningar men hon kunde sticka bättre än någonsin. Två av de boende hade redan gått och lagt sig, deras vardag bestod mest av att sova.

De resterande äldre, två män, satt ute på altanen vid matbordet. Den ena, Mats, satt och löste korsord. Den andre, Gunnar, var arg. Den han var arg på var Patrik, vårdaren som försökte övertyga Gunnar om att ta sina kvällsmediciner som låg framför honom. Varför skulle han ta medicinerna? Han hade precis tagit dem. Gunnar mindes tydligt att tabletterna han tagit hade sett likadana ut som de han hade framför sig nu och att det var lika många. Han visste att han hade tagit tabletterna bara för någon minut sedan. Vad ville Patrik uppnå? Försökte han droga Gunnar? När Patrik sedan sa att det var igår han hade tagit tabletterna blev Gunnar ännu mer upprörd. Upprördheten kom på grund av en viss tvekan som Gunnar kände. Det var en tvekan som Gunnar kände igen, eftersom den skapade en enorm ångest varje gång den dök upp. Då var det lättast att förtränga denna tvekan med ilska, vilket var varför Gunnar hötte med näven mot Patrik.
-Om han inte vill ta dem kan vi inte göra någonting, sa Sofia. Patrik gav ifrån sig en tyst suck innan han lös upp, som att han hade kommit på någonting. Patrik gick in i huset med orden att de skulle få höra riktig musik. Efter någon minut spred sig ljuv musik ut ifrån huset till altanen. Det var musik som Gunnar hade dansat till många gånger i sitt liv. Samtidigt som han svalde tabletterna mindes han tillbaka till den första gången han hade hört låten.

Fem ungdomar som en sommarkväll sprang till sjön vid utkanten av staden. Några av byns ungdomar hade precis lärt sig hur man skapade musik med de nya instrumenten som hade kommit ifrån Amerika. På fredagen samlades många av byns ungdomar vid sjön och dansade till de nya melodierna. Gunnar hade fått följa med sin två år äldre broder, broderns flickvän och hans två vänner till sjön och stranden. Gunnar kunde aldrig sätta fingret på vad det var för varm känsla han fick inom sig varje gång han tittade på sin broders vän Oskar. Oskar stannade till när de hörde musiken och vände sig om med ett leende på läpparna.
-Nu ska vi dansa Gunnar, sa Oskar. Gunnar blev så chockad av orden att han snubblade på en gren. Detta fick Oskar, brodern, och de andra att skratta.
- Blir du så nervös bara av tanken att bjuda upp ett fruntimmer till dans, sade Gunnars bror med en hånfull stämma, vilket skapade ännu en skrattsalva. När Gunnar titta på Oskar igen log han uppmuntrande, vilket gjorde att Gunnars kinder färgades röda.

- Får jag lov? Frågade Patrik som hade kommit tillbaka från huset och nu stod framför Gunnar med en glimt i ögat. Gunnar hade utan att han märkt det ställt sig upp och börjat röra sig i takt till musiken. Patriks fråga skapade ett kluckande skratt hos Sofia. Även Gunnar skrattade lite försiktigt men lät Patrik föra honom från vänster till höger. Efter ett tag när deras steg hade fått ett samspel mindes Gunnar inte bara tillbaka, han var tillbaka i sin ungdom en sommarkväll vid sjön.

De fem ungdomarna låg på marken och skrattade av utmattning. Gunnars broder sa hela tiden hur imponerad han var över hur många kvinnor Gunnar hade lyckats dansa med. Senare på kvällen hade Gunnars bror gått hem med sin flickvän och hans ena vän. Oskar och Gunnar hade båda stannat för att dansa lite till. Oskar hade tittat på Gunnar hela kvällen med det uppmuntrande leendet, och varje gång kände Gunnar den värmande känslan i kroppen. Det dröjde inte länge efter att brodern hade gått tills Oskar bad Gunnar följa med honom till ett ställe avskilt ifrån de andra dansande ungomarna. Man kunde fortfarande höra musiken när Oskar vände sig om och sa med ett leende:
- Kommer du ihåg att jag sa att vi skulle dansa, Gunnar?
En känsla av glädje blandat med skräck spred sig inom Gunnar. Oskar var en man, och således var det fel att dansa med honom. Han borde egentligen springa iväg, men han kunde inte göra annat än att stå still när Oskar närmade sig honom.

Patrik förde Gunnar fram med steg på vartannat av musikens slag, detta då Gunnars kropp inte skulle klara av en snabbare takt. När Gunnar insåg detta dök ångestladdade frågor upp i hans huvud. Hur kunde han veta att det var vartannat slag? Hur kunde han veta saker om musik? Hade han inte tidigare i livet spelat ett instrument? Han mindes inte. All ångest över dessa frågor försvann när han såg Patriks leende. Altanen på demensboendet tynade bort och han var återigen 17-åringen som dansade med en leende Oskar. Oskars leende var det som Gunnar först hade uppmärksammat när han för första gången såg Oskar, och det var med en känsla av eufori som Gunnar förde sina läppar närmare Oskars.

Det var inte bara en sommarkväll på ett demensboende utan mycket mer. Det var inte bara en äldre kvinna som satt lite avskilt och stickade, utan det var en kvinna som omfamnades av sin man och sina barn efter att ha vunnit byns stickartävling. Det var inte bara en äldre kvinna som stirrade på ett äppelträd, utan det var en flicka som gav ifrån sig ett glädjeskrik för att hon hade byggt klart sin träkoja med sin bästa vän. Det var inte bara en äldre man som skrev ner ordet spädbarn i ett korsord, utan en man som för första gången fick hålla sin förstfödda och sträcka sig ner för att ge sin utmattade fru en kyss på kinden. Det var inte bara en äldre man som dansade i famnen på en vårdare samtidigt som han grät, utan det var en ung man som upplevde sin första kärlek.

För vad kan definiera en människa om inte minnet? Under hela livet skapar dem och formar oss. När man sedan inte har något kvar är minnena ens realitet och det man desperat klänger sig fast vid.