Forumet - Livrädd för döden

Livrädd för döden

460 0 32
Nu sitter jag här ikväll och tänker på något som jag tänker på jätteofta. DÖDEN. Dun dun duuun! Nämen, ärligt talat så är det nog min största rädsla. Inte min egen död, utan att andra ska dö. Alla runt omkring mig, alla jag älskar, alla som står mig nära. Jag är verkligen livrädd för döden. Ibland tänker jag t om "önskar att jag dör innan dem så jag slipper lida när de dör" (obs: jag har ej självmordstankar, men den retoriken är inte ovanlig i mitt huvud). Det är verkligen asjobbigt.

Undrar om jag är den enda som fruktar döden så innerligt, eller om det finns folk där ute som också känner som jag? Undrar även hur man ska komma över det. Det är jättejobbigt att hela tiden vara rädd för att förlora folk.

Spana också in:

Tänker inte längre så ofta på döden, men när jag väl gör det så blir jag jätteledsen och känner mig nästan övertygad om att alla jag älskar kommer dö på en gång. Det är hemskt.. [sad]

Vet inte vad jag har gjort för att inte tänka så men jag tror att jag tänker för mycket på andra saker så döden skjuts undan.
Det är så lätt att säga "lev livet och tänk på annat" osv, men jag kan inte. Alltså när jag är med min mormor t ex kan jag stanna upp väldigt ofta och se henne ligga livlös i en kista och så blir jag helt sorgsen och måste gå och pussa på henne, typ.

Ugh :( har problem. </3
Zymbaline:

Ugh :( har problem. </3


Alla tänker nog så mer eller mindre, speciellt när man precis blivit vuxen själv och förstår att allt inte varar för evigt.
Jag tänker jätteofta så om min mormor. Så får jag dåligt samvete för att jag tycker att det är jobbigt när hon riker tre ggr på raken för att poängtera någonting eller för att hon glömt att uppdatera mig om min morbrors senaste strapatser eller nåt. Vill hjälpa till och göra en massa för henne. Blev galen på min moster för att hon inte köpt basic grejer till henne och min mormor är för snäll för att säga till och har för mycket att tänka på för att tänka på att man behöver toalettrengöringsmedel och nya tandborstar, inte propsa på att städfirma måste kontaktas, dammsuga lite ibland osv.
Jag vill städa hela hennes hus och handla en massamassa ågu jag måste skaffa bil och en massa folk som hjälper till att städa ett jättehus fullt av damm och gamla prylar.
Jag skickade ett sms med allt detta och avslutade med "jag förväntar mig att allt detta är ordnat tills nästa gång jag kommer hit". Struntade i hur det uppfattades pga förstår inte hur man kan bo i närheten, ha bil, och ändå ska hjälpa till att handla grejer bara köpa det allra nödvändigaste. Förstår inte heller hur ingen annan i släkten inte kan bry sig?????
Åh förlåt nu kapade jag din tråd.
som isola skrev har alla sådana perioder. hade en när jag var 8 eller så.

min moder sa att hon fick en sån period precis när hon fått mig och min bror.

jag tror att det går över och sen eventuellt kommer tillbaks någon gång senare i livet. är det ett jätteproblem och du mår jättedåligt över det kanske du borde uppsöka en kurator eller något sådant
Har varit så väldigt rädd för döden och fruktat att så många i min närhet ska dö att det på något sätt mattats av.
Hade (till exempel) en period på ett år då jag traskade runt med daglig ihållande existentiell ångest och såg döden i precis allting. Jag var nog i din ålder då.
Kanske går det över för dig med. Man måste acceptera det till slut och lära sig leva med rädslan, då minskar stressen.
Annars tycker jag att du ska prata med något proffs om det.