Forumet - Ljudet av vingslag

Ljudet av vingslag

241 0 4
Tar gärna emot kritik [smile]

Ljudet av vingslag

Flickan har bestämt sig, hon vill dö. Hon ska dö.
Hennes fingrar knapprar snabbt över tangentbordet medan hon sakta börjar planera. Planera sin död, ty livet är inte längre värt att leva. Livet är inte längre bra, så hon ser ingen anledning att stanna kvar.
Flickan ser framför sig sin döda kropp, och ler för sig själv. Äntligen kommer hon kunna bli lycklig, äntligen kommer allting bli bra.


Av Miranda ******, klass 9:1

Prolog
Moa reser sig sakta upp ur den enligt henne äckliga sängen som hon sedan något år tillbaka har sovit i. Det är inte så att den är ofräsch, nej, den är in princip ny. Det är vad som har hänt i den. Alla minnen hon fått i den.
Moa vevar med händerna i sina tankar, desperat att få dem att skingras. Hon suckar nöjd när minnesbilderna sakta försvinner, och lämnar kvar ett svart hål.
Det här kan bli en bra dag. En av de där få dagarna då allting nästan känns okej, när det nästan går att inte låtsas om allt som har hänt.

Moa ställer sig upp och granskar kritiskt sin spegelbild i den stora helfigursspegeln. Spegelbilden avbildar en flicka med mörkbrunt hår som nästan är svart, blågröna ögon och en ganska snygg kropp. Men det där med snygg är inget hon själv förstår att hon är. Enligt henne själv är hon både tjock och ful.
Men bortsett från det normala tonåringsutseendet skymtar svarta påsar under hennes ögon och ett mörkt åskmoln av sorg över hennes huvud, ett åskmoln som hotar att börja regna när som helst.
Hon kan inte själv förstå att den här flickan är hon själv. Hur kunde det gå så fel, frågar hon sig tyst. För bara lite mer än ett halvår sedan hade hon varit en lycklig och normal tonåring. Nu är hon ett deprimerat och genomskinligt spöke. Någon som ingen lägger märke till, med skärsår på armarna och eyeliner runt ögonen. Och även fastän vissa har sett de ljusrosa ärren, är det ingen som bryr sig. Eller åtminstone orkar göra något.
Hon viftar återigen med sina tankearmar för att slå bort de ångestframkallande tankarna, det ska vara en bra dag idag. Om det inte blir en bra dag så kommer hon inte orka, tänker hon i stillhet.

Moa suckar och vaknar upp ur sina tankar. Hon klär på sig ett par jeans och ett linne samt en välbehövd tjocktröja, utanför skymtar hon ett snötäckt landskap. Mitt i vintern är det, både kallt och blött. Hon ryser när hon kommer att tänka på att hon lite senare måste bege sig ut i vintervädret.
Hon tittar ner på de tygtäckta armarna, och konstaterar att det faktiskt också är bra att det är vinter. Med vintern som täckmantel behöver hon inte oroa sig för de obehagliga frågorna som kan komma när någon lägger märke till de röda strecken som löper längs hennes inre handled.

Hon synar missnöjt de svarta ringarna under sina ögonen, och genomför ett tappert försök att sudda ut sorgen, eller åtminstone de mörka ringarna som kom med den med en concealer, och går sedan med tunga steg ner för att äta frukost. Nere i köket sitter hennes sjukskrivna mamma, som om än möjligt ser ännu slitnare ut än Moa, samt Moas syster och bror. Nelly som är tio, och Tobias som är sex. Båda med allt annat än leenden på läpparna.
Runt matbordet i köket råder en konstig stämning, en stämning som drar ner alla som befinner sig där i en sorg. En sorg som förut bara existerade djupt under familjens yta, men som nu har blottat sina tänder och hoppat upp ur graven där den förut var tryggt begravd. Ja, för lite mindre än en månad sedan fick de veta att pappan hade varit otrogen mot mamman under det senaste halvåret, och mindre än timma efter att mamman upptäckte det lämnade han huset med sitt pick och pack.
Sedan den dagen har stämningen inte varit densamma runt familjen Kulins matbord.

Moa äter snabbt upp sin frukost i tystnad, stämningen runt matbordet uppmuntrar inte ett dugg till samtal. Hon ställer undan sin tallrik på diskbänken, och går sedan upp för att borsta tänderna och klä på sig ytterkläder. Det här var första skoldagen efter jullovet, och hon är inte det minsta entusiastisk över den stundande skolstarten. Hon ser det som början på ytterligare några månader av plågande. Det var inte så att hon inte var duktig, nej, hon var ett riktigt toppresterande barn innan allting hade gått snett. Hon hade haft MVG i det mesta.
Men det var förut, och hon orkade inte tänka på det förflutna. Inte ens de bra delarna av de förfluta, för de fanns de med. De var de bra delarna som påminde henne om vad hon kunde ha haft nu, vad hon har gått miste om.

Klockan halv nio anländer Moa till skolan mitt i den lilla staden, där några av hennes kompisar redan befinner sig. De hälsar med kramar och tjut, och hon sätter på sig sitt finaste fejkade leende för att matcha glädjeropen. En av sakerna hon har lärt sig under de senaste månaderna av ångestdrabbad vardag är att sätta upp en leende fasad som inget kan penetrera. Åtminstone inte på några timmar.
Mitt som hon sitter och pratar med sina vänner kommer han in. Han. Han som Moa hatar mest på denna jord. Känslan av äckel griper tag i henne och håller kvar hela hennes kropp i ett järngrepp. Hon blir tvungen att kämpa mot en stark impuls att lägga sig ned på golvet i fosterställning och bara stirra, en impuls hon börjat få allt för ofta nu för tiden.
Han tittar kort och bistert på Moa, och hon känner hur kväljningarna är nära.
Är det inte lustigt att Han är Moas pojkvän? Är det inte lustigt att han är samma person som våldtog henne.

Kapitel 1 - ”Jag låg en gång och sov på en äng, jag drömde att jag var en fjäril. När jag vaknade kunde jag inte släppa tanken om att jag var en fjäril som drömde att den var en man.”

Den 15 December
”Vi ser på film, han och jag. Min allra första riktiga pojkvän, sen ungefär en månad tillbaka. Det är stort. Två veckor tidigare har jag fått min allra första kyss, av honom. Det är ännu större.
Vi ligger och kysser varandra, och det är jag okej med. Jag gillar det. Jag känner mig stor, nästan vuxen. Han tar på mina bröst, och det är okej med. Jag gillar även det. Känner mig ännu vuxnare.
Han börjar sedan försöka fingra i mina trosor, vilket jag inte gillar så jag skruvar på mig. Så vuxen vill jag inte vara, så vuxen är jag inte redo att vara. Men han fortsätter.

Inom några minuter är allt över. Han lyckas få det han vill, mot min vilja. Min oskuld.
Jag gråter sakta tysta tårar medan eftertexterna till filmen rullar förbi över datorskärmen.
Jag hör ångestens ljud. Jag hör ljudet av vingslag.”


Moa vaknar med ett ryck upp ur den temporära koman hon för en stund sedan hade befunnit sig i. Hon befinner sig i sitt övermöblerade och stökiga rum, ett rum med tillräckligt mycket känslor invävda i den gula tapeten för att få vem som helst självmordsbenägen.
Hon tittar sig kallsvettigt omkring, och konstaterar att hon drömt om den där kvällen igen. Kvällen då hon blivit våldtagen.
Hon hatar när hon återupplever den, för det är lika smärtsamt varje gång. Ångesten och rädslan finns alltid där, likaså slutet hon alltid kommer att komma ihåg. Utgången blir och kommer alltid att förbli densamma.

I spegeln mitt i mot sängen ser Moa sig själv, hur hennes hår har förvandlats till en stor tova mitt på huvudet, och hur kontrasten mellan hennes hy och de mörka ringarna växer sig större för varje vecka som går. Hon studerar kritiskt sitt ansikte och kommer fram till ett enda ord för att beskriva det rödflammiga och prickiga trynet: äckligt.

Moas granskande avbryts snabbt av det välbekanta ljudet av hennes mammas lätt hasande steg i trappan. Alla familjemedlemmarna har sitt eget ljud när de går där, och hennes mammas får henne att vara på helspänn. Ofta kan de resultera i frukost på sängen, men ungefär lika ofta kan de följas av en lång utskällning appropå ingenting. Det är ungefär som att spela på lotto, konstaterar hon. Hon kan vinna, men det finns även en risk att förlora... Frågan är om det är värt chansen att vinna.

Dörren till Moas rum flyger upp, och in stampar hennes mamma. Hon konstaterar snabbt att idag hade hon inte vunnit.
”VARFÖR ÄR INTE DU UPPE?” skriker hon. Chockad och nyvaken som Moa är stirrar hon bara på sin arga mamma, mållös över vad hon ska svara.
”NU GÅR DU UPP!”, skriker hennes mamma som svar till Moas frågande ögon. Mamman vänder på klacken och stampar ilsket ut från rummet.
Kom som en stormvind, och försvann lika plötsligt som hon kom.
Fortfarande chockad sitter Moa på sin säng, med halvöppen mun och med tankar virrandes härsan tvärsan. Från öra till öra till näsa.

I samband med tanken att Moa skulle behöva resa sig upp ur den varma sängen sköljer en våg av ångestblandad trötthet över henne. Det är konstigt, tänker hon, att även fastän hon precis sovit i minst elva timmar är hon fortfarande så gränslöst trött att hon hellre riktar en pistolmynning mot sin egen tinning än lämnar sin nuvarande plats.
Hon tänker tyst att det nog är eftersom att om hon lämnar den trygga sängen så lämnar hon även sin lilla bubbla, bubblan som skyddar henne mot ångesten och oron världen utanför orsakar henne. Nej, hon stannar hellre i sin trygga och tråkiga bubbla än möter verkligheten som finns utanför hennes lilla rums väggar.

Moa lägger sig återigen ner i sängen, och blundar sakta. Låter alla tankarna forsa igenom hennes huvud. Gör ingen ansats att stoppa dem, men inte heller att plocka upp dem. Att tänka dem på riktigt.
Efter en liten stund somnar hon, vilket medför att hon nästa gång mamma slår upp dörren inte är beredd.
”SOVER DU IGEN?” ryter Moas mamma till, efter att ha svängt upp dörren. Moa är nyvaken, precis som sist, och stirrar tomt på sin mamma. Hon vet att det inte tjänar något till att säga emot. Att ens försöka försvara sig.
”Vet du hur jobbigt det är för MIG när du vänder på dygnet?” är det sista hon hör sin mamma skrika. Efter den meningen slutar Moa lyssna, för hon kan det ändå utantill. Hälften av sakerna hennes mamma skriker har ändå inget med Moa att göra, oftast är det något med pappa men ibland även om Nelly. Moa betraktar först hur hennes mammas ansikte förvrids och blir rödare och rödare, och hur det slarvigt uppsatta och slitna håret vaggar från kant till kant. Hur kan så små läppar forma så stora ord? Frågar hon sig själv.
Sedan orkar inte Moa betrakta sin ilskna mamma längre, utan fäster istället blicken på väggen. Inte ens nu slutar hennes mamma att slå henne med ord, behandla henne som en virtuell boxningspåse. Problemet är bara att man inte kan använda sig av vanliga människor som slagpåsar, för även om det ser ut som att dem skakar av sig orden som en hund skakar av sig vatten, så sitter de kvar. Ordtaggar som även om man drar ut dem lämnar små sår kvar.
Moas mamma säger några slutliga ord, för att sedan nöjt gå ut genom dörren. Inte kunde hon veta att Moa knappt hade lyssnat.

Nej, nu bestämmer sig Moa att hon ska nog gå upp ändå, för om några timmar ska hon infinna sig på en tjejmiddag. Innan dess ska hon både äta och göra sig i ordning.
Moa älskar sitt tjejgängs tjejmiddagar som ibland kan bli helt utflippade, men som lika ofta kan sluta med att alla delar sina djupaste hemligheter och känslor under många tårar.

Fast en sak tycker Moa är lite konstigt, nämligen att ingen av tjejerna har pratat allvar med henne. Att ingen vill stötta henne. Men det är väl deras val, tänker Moa och småler. Hon har lärt sig att le åt livets missöden, vilket väl är tur – annars hade hon nog redan gått över till sidan där allt är betydligt lättare.

Moa klär på en tjocktröja och smyger sedan ner för trappan som går ner till undervåningen och hoppar kvickt över det tredje och femte trappsteget, hon har snabbt lärt sig att ett steg på dem utlöser ett kusligt knarrande med tillhörande uppmärksamhet av familjemedlemmar i närheten, vilket är något hon verkligen inte önskar.
Hon går snabbt in i köket, och öppnar vant kylskåpet strax innanför köksdörren. Vad ska vi äta idag då? Frågar Moa tyst sig själv, samtidigt som hon bekymrat kliar sig bakom högra örat.
Hon har ingen aptit alls, men hon vet att hon nog borde äta. Och andra sidan vill hon verkligen inte gå upp i vikt...
Hon argumenterar med sig själv en stund, för att sedan välja att kompromissa: Lite av gårdagens middag.

Moa sätter sig vid bordet och tuggar planlöst på pastafjärilarna som under natten blivit lite småhårda. Hon kanske ska ta lite ketchup? Ja, ketchup blir bra mumlar hon tyst och pruttar ut lite av den röda sörjan med spår av tomater på den lilla hopen med pasta.
Utanför köket hör hon mamman skramla med något i vardagsrummet, och sedan hur hon sedan styr stegen mot köket där Moa för tillfället sitter. Moa reser sig snabbt och i rädsla att annars stöta på mamman plockar hon undan den halvätna matportionen. Det är lika bra, tänker hon, hon var ju ändå inte hungrig.
Hon sätter sedan av upp till hallen där hon plockar fram ett par rena trosor, snobben, och en ren handduk med en kvarhängande doft av tvättmedel. Hon glor på trosorna i sin hand, och önskar tyst att hon skulle vara lika oskyldig som hon var för några år sedan när hon bar dem. Att hon skulle vara värdig deras barnsliga ömtålighet.
Hon vet inte ens varför hon önskar, hon vet att det inte tjänar något till. What has been done, has been done.

Moa kliver in i badrummet, och hakar fast den klonkande haspen som gör dörren oöppenlig. Sakta klär hon av sig plagg efter plagg, och kliver sedan in i den helkaklade duschen. Vattnet strilar över henne, och hon vrider upp temperaturen såpass högt att det känns som att hon är på gränsen att bli skållad.
Hon tvättar av sig och tvättar håret, för att sedan avsluta med vrida ner temperaturen på vattnet så mycket att hon får gåshud. En ritual hon haft ett tag. Hon inbillar sig att hon känner sig fri då, att hon känner sig bättre.

Moa kliver ut ur duschen och torkar snabbt av sig, för att sedan linda en handduk som en turban runt huvudet och en runt kroppen. På vägen ut ur badrummet tar hon de rena snobbentrosorna och kastar dem argt i tvätten.
Hon är för stor för sådant. Hon är för stor för snobben.

Moa sätter på sig kläder, en klänning med en dragkedja längs hela framkanten och ett par svarta strumpbyxor. Hon sminkar sig, och försöker döljer så mycket av det slitna som möjligt. Hon försöker till och med sminka sig lite glatt. Allt detta tar hon god tid på sig att göra, och efter ett tag är det faktiskt dags för henne att gå.
Hon ska hem till Laura, en tjejkompis hon haft i något år. Sedan andra terminen hon började högstadiet. När de lärde känna varandra gick de i slutet av sjuan, numera går de i åttan.

Moa klär på sig en dunjacka och ett par lite högklackade stövlar.
”Jag går nu, Mamma!” ropar hon in till datorn där hennes mamma sitter som förstenad.
”Okej! Har du med mobilen?”, ropar hon till svar. Moa svarar att det har hon alltid.

Hon öppnar sedan den tunga och stora ytterdörren i mörkt trä, och tar ett steg ut i det vita landskapet. Träden har fått löv av snö, och himlen är prickig av de små blöta flingorna som sakta trillar ner på jorden och på Moas huvud. Hon ryser när hon känner hur en snöflinga letar sig in innanför hennes jacka.
Under henne knarrar snön, och hennes skor lämnar djupa fotspår längs trottoarkanten.

Moa är på väg till en av de där kvällarna där det kommer avslöjas djupa hemligheter. Saken är bara att det är hennes hemlighet som kommer att berättas, och att det inte kommer infinna sig en sådan där djup förståelse av vännerna som det så många andra gånger hade gjort. Ingen skulle förstå vad som hade hänt. Ingen skulle komma att förstå Moas sorg.

Kapitel 2

Den 3 januari
”Vi i tjejgänget sitter alla i Lauras vardagsrum, hennes föräldrar tassar tyst omkring på övervåningen rädda att störa oss. Cassie har precis öppnat upp sig, berättat något djupt. Det har blivit en av de där kvällarna då allas problem börjar skina igenom.

”Ja, vad hände egentligen med Honom?”, frågar Emilia. Jag rycker på axlarna, försöker undvika att svara. ”Jag vet inte riktigt..” svarar jag och biter mig i läppen, jag kan verkligen inte ljuga för dem. ”Det hände en sak.” säger jag, och drar ut på orden. Låter dem rulla fram på tungan.
Men de nöjer sig inte med det svaret, och undrar vad det var som hände. Vad det var som hände kvällen den där 15 december.
”Det blev ett missförstånd”, svarar jag kort. De frågar vidare. Men jag vill inte berätta. Vill inte uppleva det igen.
”Han hade sex med mig fastän jag inte ville”, säger jag och skruvar obekvämt på mig. Jag hoppas att de ska säga att det inte var mitt fel. Att han gjorde något som inte var rätt. Men istället infinner det sig en tystnad. En tystnad som att ingen har något att säga. Jag kan nästan höra hur deras hjärnor knakar, det är ljudet av hur de dömmer mig. Hur de tycker att jag är så slampig. Så horig.
Men det skulle de förstås aldrig erkänna att de tänker.

Någon byter ämne, och tystnaden är borta. Ändå finns ljudet av deras knakande hjärnor kvar i mitt minne. När jag hade berättat för min psykolog hade det infunnit sig ungefär samma tystnad. Samma knakande.
Jag förstår att det är mitt fel nu. Att det är jag som hade orsakat det. Jag får skylla mig själv.
Jag tänker aldrig mer ta upp det här, jag fick ju egentligen inte ens det för Honom. Och varför ska jag ta upp något som får mig att framstå som något äckligt?

Ångesten tar tag i mitt hjärta och kramar det lika hårt som en mamma som kramar sitt barn för sista gången. Ljudet av tjejkompisarnas röster blir till stilla hummanden i bakgrunden, och min huvud och kropp tas över av känslan att inte vara något alls.

Ångestens kärlek är det ända jag har. Ångestens kramar är de enda riktiga kramarna jag får. En av tjejerna tittar frågande på mig, och jag ler osäkert till svar. Med ens är jag tillbaka i verkligheten, och kvar hör jag bara ångestens frånvarande sång. Det är ljudet av en själ som stiger till himlen, där allt blir lättare. Där ångesten inte finns. Där jag inte finns.”


Moa suckar. Hon halvligger i sin säng hos sin mamma. Det är söndag och klockan är 21.00. Hon har bestämt sig, inte heller ikväll ska hon lämna sin bubbla. Men hon är ganska säker på att det visste hon nog redan igår att hon inte skulle göra.
Hon lutar sig ner till golvet bredvid sängen, och plockar upp sin bärbara dator. Sin älskling. Förutom sömnen och rakbladet är datorskärmen det enda som kan lugna henne. Att låta sig slukas upp av något som spelas upp, det kan vara vad som helst. Ett tv-serieavsnitt, en hemsida eller ett spel. Något som tar upp hela hennes koncentration.
Moa myser och klickar upp det senaste avsnittet av Heroes. Nu skulle hon vara fri i åtminstone fyrtio minuter till.

Men de fyrtio minuterna går snabbare än väntat, och avsnittet är emellertid klart. Kvar sitter Moa och stirrar på den tomma skärmen, undrandes vad hon ska göra nu.
Hon klickar på msn-ikonen, och loggar in. Både Felix och Han är inne.

Hon chattar med Honom. De kommer in på den där kvällen. Han säger först att allt är hans fel, och därefter att det är Moas. Han säger att den kvällen är vår lilla hemlighet. Att jag inte ska berätta det för någon.

Citat: 4 Februari 00.06.11 Han: det hör till våra hemligheter.

En knäpp går i Moas huvud, en knäpp som säger till henne att hon inte orkar leva. En knäpp som gör att livet inte längre har någon mening.
Hon förstår inte, han hade inte våldtagit henne. Han hade sagt att han inte gjort det. Varför mådde hon då så dåligt?
Hon orkar inte tänka på varför, utan drar istället ut den lilla vita kartongen som ligger gömd under hennes säng. Hon öppnar den sakta, och känner hur det ilar längs hennes ryggrad av välbehag. Hon vet att inom några minuter kommer allt bedövas, om än bara för några sekunder.
Inne i kartongen ligger än en av de vackraste sakerna någonsin. Blänkande och vass.
Hon plockar sakta upp det tunna bladet, och ser det reflektera det låga ljuset som finns i hennes rum.
Moa känner lätt på eggen med fingret, och rycker snabbt tillbaka det när hon känner den svaga smärtan. Nog var det vasst ännu, tänker hon.
Hypnotiserad av det gråa blänkande stålet för Moa sakta bladet till handleden, där hon trycker det emot den bleka hyn. Hon lutar huvudet bakåt och låter sig omvälvas av den lätta smärtan hon känner.
Moas händer skakar ofrivilligt, och hon känner kallsvetten rinna längs halsen. Hon blundar och tar sedan sats, och drar så hårt hon kan det vassa bladet längs sin handled.
Hon känner den stickande smärtan, hur huden sakta klyvs. Hur hon skär djupare och djupare. Kanske tillräckligt djup för att ångesten i själen ska kunna sippra ut, tänker hon.
Moa lättar på bladet, och lyfter sakta det kalla stålet från den bara huden. Fascinerat betraktar hon det nästan raka strecket som redan börjar fyllas med blod. Hon konstaterar nöjt att det blev ganska djupt.
Hon ser blodet strömma till såret, och sakta sippra ut och ner längs hennes handled. Hon fylls av en känsla av, ja, nästan lycka, när hon ser blodet strila ner längs hennes arm. Det ser ut som tårar av blod, tänker hon.
Moa sträcker ostadigt fram ett finger och petar försiktigt på lite av blodet. Hon ritar därefter ett hjärta på handleden med den rödfärgade vätskan, och fascineras av hur lättflytande blod egentligen är. Det känns nästan som vatten, mumlar hon.

Hon lägger sig sakta ner med huvudet på kudden, och armen bredvid sig. Hon stirrar på såret, och njuter av den bultande smärtan. Hon känner hur hennes kropp påbörjar en läkningsprocess av det ytliga såret.
Varför läker inte kroppen det stora blödande såret i hennes själ? Tänker hon tyst, för att sedan somna till ljudet av.. ingenting. Ty ingen bryr sig om att svara på Moas fråga. Ingen bryr sig om att Moa håller på att förblöda, eftersom att det blödande såret inuti henne inte är ytligt. Det man inte ser finns inte.
Moa vänder sig i sömnen, och längs hennes kind rinner en tår ner. Hon drömmer om landet där allt är lättare. Landet som inte finns.

Kapitel 3

”Jag vet inte vad jag ska göra, nu när jag mer och mer börjar förstå att han faktiskt våldtog mig. Kanske jag ska fråga någon?
Jag tar upp bris hemsida, och bestämmer mig för att skicka ett mail. Men det tar tid att få svar, och jag är otålig. Vill veta vad andra tycker. Om jag har rätt att må dåligt.
Jag kanske kan posta en tråd på ett forum? Ja. Det kan jag. Då får jag vad folk tycker jag ska göra.
Jag tar upp ungdomar.se, och väljer skapa en tråd.
Sedan börja jag skriva, allt, allt vad som hade hänt. Då kommer jag få ärliga svar, tänker jag.
Det första svaret kommer efter bara några minuter, och hävdar bestämt att det är våldtäkt. Likaså det andra. Och det tredje.

Det börjar mer och mer gå upp för mig vad som har hänt, och att det inte är mitt fel. Att han tagit något som inte var hans.”


”Mamma, vad händer om någon under femton våldtar någon annan under femton?”, frågar Moa tyst.
Moa och hennes mamma ligger bredvid varandra i mammans säng, ute är det mörkt. Klockan måste vara mitt i natten, tänker hon.
”Jag vet inte riktigt”, svarar mamman. ”Har det hänt något eller?” frågar hon sedan.
Moa skruvar på sig, hon vill verkligen berätta. Men hon vet inte om hon kan. Orden vill verkligen inte lämna munnen. Det känns som att de fastnar i halsen, som en ihärdig halsbränna.
”Nej..”, svarar Moa. Det går bara inte att få fram de nödvändiga orden.
”Jag tror jag går upp till mitt rum nu, mamma”, säger hon sedan och börjar resa på sig. Mamman tittar oroligt på henne, och hon ler osäkert till svar. ”Det är så trångt här i sängen bara” hittar hon på. Mamman nickar till svar.
Moa går sakta upp för trappan. Hoppar som alltid över det tredje och femte steget, för att sedan tassa in på sitt rum. Första rummet till höger – fortfarande med samma gula väggar. Med samma äckliga säng.
Hon lägger sig motvilligt i den, och drar det tjocka täcket över huvudet.
Hon är inte trött alls. Kan verkligen inte somna.
I huvudet snurrar tankarna, hon vill verkligen berätta. Hon vill inte längre vara sin egen, och Hans, gisslan. Hon vill vara fri.

Moa beslutar sig, hon ska berätta.

Hon reser sig sakta, och känner den kalla vinterkylan i rummet slå emot henne.
Sakta tassar hon ner för trappan till mammans rum. Det mörka trägolvet känns hårdare och kallare än någonsin mot hennes bara fötter.
Hon tvekar i dörren till mammans rum, men kliver sedan försiktigt in och fram till sängen där hennes mamma ligger på mage och snusar.
”Mamma?”, säger hon prövande.
”Mmm...”, svarar mamman frånvarande. Moa tar sats, förbereder sig. Laddar för att säga orden hon förut aldrig vågat uttala.
”Han... Han våldtog mig.”

Hon hade sagt det. Hon var fri.

Åtminstone trodde hon det.

Epilog
Efter att hon berättat vad som hade hänt den där kvällen den femtonde december trodde hon att allt skulle bli bra igen, att allt det onda var över.
Men det visar sig att dagarna efter blir mer kaosartade än någonsin.

Moa har de senaste månaderna gått i samma klass som personen som våldtog henne, och det är något hon verkligen inte vill fortsätta med. Hennes mamma förstår detta, och efter en hel del argumentation med både skolan och Hans föräldrar byter han till slut till en annan skola, som dock fortfarande är i samma kommun.

Nu tror Moa att allt kommer kännas bättre igen, att hon aldrig mer kommer behöva tänka eller se honom. Hon tror fel. Hon kommer behöva möta honom bara några veckor efter, ty de har fortfarande gemensamma vänner.

Efter bara några dagar får hon höra vad Han har sagt till sina vänner. Hur han ljugit. Hur han sagt att hon hotat att anmäla honom för våldtäkt om han inte bytt skola. Hon förstår inte, det var ju inte så det hade gått till. Vad tjänar han på att ljuga?

Hon förlorar vän efter vän, när de väljer att tro på Honom, eller när de helt enkelt inte bryr sig. När de tycker att hon överdriver och är en dramaqueen, vilket hennes mamma också inom snar framtid kommer tycka. Varför tycker de det, undrar hon. Vem vill att folk ska tycka synd om en? Hon hatar det. Hon vill bara vara en normal och lycklig tonåring.
En tonåring som inte behöver utkämpa krig med sin mamma om att mamman tror att Moa bara vill ha mammans uppmärksamhet.
Mamman förstår inte, tänker Moa. Hon förstår verkligen inte alls.

Hennes dagar återgår sakta till att bli lika ångestfyllda som förut, och inte nog med allt som har hänt så förlorar hon några av de som skulle kunna hjälpa henne.

Hon känner dag efter dag hur ångesten kramar hennes hjärta, får henne att vilja slå sönder något eller någon. Kanske till och med sig själv. Den viljan kommer sig av en känsla, en känsla som övervinner allt. Känslan av ångest.

Det finns dock en sak som ångesten inte övervinner, och det är kärleken. Kärleken till de vännerna hon fortfarande har kvar, de vännerna som stöttar henne genom allt och som alltid finns där för henne.
De vännerna som är hennes allt.

Moa suckar och sätter sig brevid Laura. Moa ler mot Laura samtidigt som hon skrattar åt något roligt Micke just sagt. Micke som sitter mittemot henne, Micke som är allra bäst. Hennes enda nära killkompis just nu. Den enda av killkompisarna som verkligen trott henne.

Moa blundar och känner en våg av värme. Hon hör inte längre ljudet av ångest, hon hör inte ljudet av vingslag.
Hon hör ljudet av kärlek.
Hon hör ljudet av hjärtslag.

Tillägnad alla mina älskade och nära kompisar. Ni vet själva vilka ni är. Älskar er.