Forumet - Marilyn

Marilyn

96 0 2
Okeeej! Nu har jag skrivit klart första kapitlet, så jag tänkte dela med mig![wink] Har döpt berättelsen till "Marilyn" så länge eftersom det är huvudpersonens namn, och jag har inget bättre än eftersom jag har kommit så kort.

enjoy![badgrin]

Huset var alldeles tyst. Det enda som bröt tystnaden var knarrandet av brädor som då och då gav ifrån sig små ljud under tyngden av den smygande kvinnan. Allt var färdigt, nu var stunden inne att ge sig av.
Hon tassade fram till sängen och såg ner på den lilla varelsen som hon kommit att älska så högt. De guldbruna lockarna föll fram över axlarna när hon rättade till lakanen och kysste den lilla på pannan.
Förlåt mig, tänkte hon, jag önskar så att jag kunnat ta dig med. Men det är för farligt, du får det bäst här.
Hon kände hur ögonen tårades när hon en sista gång rörde vid den lilla kinden. Jag har svurit att finna honom, även om han redan har gjort klart för mig vad det skulle innebära. Och om ödet så vill, så ses vi igen! Ta hand om dig mitt barn, jag kommer alltid att älska dig, det vet du!
Därmed tvingade hon sig att lämna rummet.
När hon öppnade ytterdörren huttrade hon till lite i den kalla höstnatten, rättade till reskappan och tog sig smidigt upp på hästen.



1
Dörren gled upp och en stund stod hon bara och blundade mot dom sista solstrålarna.
Det hade varit en arbetsam dag och hon var öm i hela kroppen.
- Sluta lata dig Marri! Hörde hon bortifrån lagården. - Vi har inte tid att stå och lata oss nu! Korna väntar!
Med en suck traskade Marilyn, som hon egentligen hette, över gårdsplanen med spannen dinglandes i handen. Hon hade jobbat som hjälpreda på den här gården sen hon var liten, och hårt jobb var nuförtiden något hon var ganska van vid.
Hennes mor hade av ryktet lämnat henne här för att hon var en oäkting, något som hon ständigt fick höra.
Men ingen visste egentligen vem hennes far var. Detta var en liten by där alla kände alla och gemenskapen mot omvärlden var stor. Så hade han varit härifrån skulle hans existens troligtvis inte varit lika gåtfull.
Hennes mor hade bott här en tid av sitt liv.
Sedan hade hon varit borta några år, och kommit tillbaka gravid och fött ett barn. Någon fader syntes inte till, och självklart började ryktena gå. Paret som ägde Ringagård hade varit nära vänner till henne, så dom hade låtit henne bo där tills barnet var fött. De blev förstås chockerade över att det inte verkade finnas någon fader till barnet, och Leyla, hennes mor, hade inte yppat ett ord om honom.
Men ståndaktiga som dom var svalde dom skammen och mottog Leyla med öppna armar.
Hon hade bott på gården med Marri och hjälpt till med så mycket hon kunnat i nästan ett år.
Men sedan försvann hon bara, och lämnade kvar sin lilla dotter.
Ringagårdsfolket hade blivit både bestörta, arga, och oroliga när hon bara försvann.
Men de hade till slut resignerat och tagit hand om Marri, och när hon blev tillräckligt stor satte dom henne att arbeta bland tjänstefolket.

De var väl inga dåliga människor, Ringagårdsfolket, men Leylas beteende hade upprört dem mycket, och dom tog gärna lite avstånd från Marilyn.
Men hon hade i alla fall mat och husrum och arbete.
Deras dotter däremot, Gabrielle, avskydde Marilyn. Eftersom hon tillhörde den rikaste gården i trakten umgicks hon automatiskt med den lite högre kretsen, och av vännerna hon hade där hade hon fått många idéer om vad som var brukligt.
Hon var några år äldre, hade ljusgult ganska kort korkskruvslockigt hår efter sin mor, och var egentligen en väldigt söt och tilldragande flicka. Men på grund av sin snobbiga attityd och retliga sätt att alltid leka överlägsen besvarade Marri hennes avsky i rika mått. De två stod ofta på kant med varandra.

Detta var allt Marilyn visste om sitt ursprung, och hon önskade ofta att hon visste mer, att hon när folk som tyckte att dom var finare en andra drog sig undan för henne, och småpojkarna ropade och skrek efter henne, och när andra stallflickor fnissade föraktfullt bakom hennes rygg, att hon då kunde för en gångs skull slänga i ansiktet på dem att “ mina föräldrar är visst gifta! De är mycket finare en alla er tillsammans!”
Det var förstås barnsliga tankar. Inte skulle hon väl låta lite skvaller förstöra hennes tillvaro? Inte! Men hon hade ofta fantiserat om sina föräldrar. Låtsats att de en dag skulle komma tillbaka och ta henne med till andra städer, visa henne vad som fanns utanför byn, ute i världen. Marilyn var nu en nästan vuxen kvinna på arton år, och det kliade i henne av längtan att få färdas bortom ängarna och skogarna som bredde ut sig runt byn.

- Ge mig den där. Marilyn räckte över den tomma spannen till Helen, en några år äldre arbetskamrat. Hon hade tjockt halmgult hår som nådde henne till midjan när hon inte hade det uppsatt, och gråblå förnuftiga ögon. Kroppen var kraftigt byggd, och hon var så högväxt att hon kunde se de flesta män i ögonen utan att behöva blicka uppåt. Helen var en av de få förutom paret som ägde Ringagård som inte brydde sig så mycket om vem som var barn till vem, och i henne hade Marri en stark vän.
Helen var även en förnuftig och ståndaktig kvinna, med båda fötterna på jorden, och kunde vara rätt barsk i sitt sätt, men hon menade aldrig att vara oförskämd, det var hennes natur helt enkelt.
- Springer du ner med en säck vete till bagaren och byter till dig några bröd innan han stänger?
Det var egentligen ingen fråga, man gjorde vad som måste göras och fanns det något att göra gjorde man det varken man ville eller inte. För det var mycket som behövdes göras på en så stor gård.
- Javisst. Nickade Marilyn och gick mot stegen till logen för att hämta vetet.

De mörkbruna gyllenskiftande lockarna studsade på hennes rygg när hon dansade fram på den lilla skogsstigen. Mörkret började komma och skymningen tillsammans med en lätt dimma som började lägga sig gjorde skogen trolsk.
Bland träden stack skuggvarelser fram sina huvuden och tittade på henne, men de var hennes vänner, så hon var inte rädd.
Marilyn hade alltid älskat att vara i skogen. Det var där hon kände sig som mest hemma. Inget tungt arbete, inga kalla sidoblickar, inga människor. Bara härlig tystnad och doften av tallbarr tillsammans med alla de väsen och djur som levde här.
Marilyn stannade till lite, trotts att hon inte hade tid, och vände sig mot de diffusa skuggvarelser som hade samlats bakom och runt henne. Med mjuka händer snörde hon upp vetesäcken en aning, stack in handen och tog upp en handfull vete.
- Som tack för allt ni gör för oss och för skogen. Sade hon och hällde det i en liten prydlig hög på marken. Hon kunde känna att dom var nöjda.
Resten av vägen genom skogen följde de henne för att se till att inget hände henne på vägen. Hon visste inte egentligen vad de var för sorts varelser. Det enda hon visste att dom var värdefulla bundsförvanter som brydde sig om den värld dom levde i och att de höll ordning på saker och ting så att det var i balans. Hon hade alltid kunnat se dem, om än ganska diffust.
De hade varit en självklarhet för henne, och hon hade en gång tagit upp ämnet med en av tjänstefolket, i barnslig tro att det hon såg var något helt naturligt och som alla kunde se, när hon fortfarande var ganska ung. Kvinnan hade tittat undrande på henne och frågat om hon inte bara hade haft en konstig dröm.
Marri hade där och då förnärmat stängt munnen och samtidigt som hon kom till den slutsatsen att andra inte kunde se vad hon såg bestämt att aldrig mera tala om det med någon.
Detta att hon hade något som för henne var så normalt och en del av den värld hon levde i som hon inte ens kunde nämna gjorde henne lite innesluten.
Marilyn suckade tyst när skogen öppnade sig och hon var tvungen att ge sig in i byn.
Här och där skyndade folk förbi för att fixa med de sista förberedelserna inför natten.

Klockan vid dörren pinglade och berättade att det var någon som kom.
Erimias tittade upp bakom disken från tallriken han just höll på att torka och blev blossande röd om kinderna när han såg vem det var som kom.
Det må så vara att folk gärna tog lite avstånd från henne, men han hade aldrig kunnat behärska de heta känslorna som blossade upp inom honom varje gång han såg henne.
Han hade ofta i hemlighet önskat att han hade mer än de sexton år han levt bakom sig.
Fast hon var väl en omöjlighet för honom i vilket fall…
Hans far skulle ju aldrig tillåta det i alla fall…
- Godkväll. Sade hon och neg artigt. - Skulle jag kunna byta en säck vete mot några limpor för Ringagårds räkning?
Marilyn. Gudar så han älskade det namnet! Det passade perfekt in på den vackra kvinnan med dom dansande lockarna som ideligen föll ner i ansiktet så att man bara ville stryka bak dem med varliga rörelser.
Och de ögonen! Fanns det vackrare? Eller underligare? Dom var mörkt gröna i skiftande nyanser, och längst ut i irisen övergick det gröna i gult, och bildade sålunda en gul ring runt det hela.
De var en perfekt kontrast till det smala ansiktet, den känsliga munnen och den svala, lite avvaktande och reserverade attityden.
- J-a visst! Stammade Erimias och fick bråttom. När han skulle ställa ifrån sig tallriken och trasan råkade han i farten snubbla över sina egna fötter vilket resulterade i att tallriken slogs i tusen bitar och han själv brakade i golvet och hamnade förnedrande omanligt på magen vid skärvorna.
- Hur gick det?! Utropade Marri förskräckt och skyndade runt disken.
Erimias satte sig upp och förde handen mot huvudet som hade tagit den värsta smällen, det dunkade dovt av smärta i det och han skulle med all säkerhet få ett präktig bula efteråt. Men han brydde sig inte om smärtan, mycket värre var det faktum att han hade gjort bort sig så totalt framför Marilyn. Den skammen stod han inte ut med!
- Här, låt mig hjälpa dig upp. Gick det bra? Erimias tittade rodnande av skam och med tårar i ögonen upp och mötte Marris ögon som betraktade honom med uppriktig oro. Tyckte hon inte att han hade gjort bort sig? Jo! Självklart gjorde hon det! Hon dolde det säkert bara.
För att försöka bevara något av sin värdighet tog han sig upp själv utan hjälp av den utsträckta handen.
- Ursäkta för det där… Sade han dödligt generad med sänkt blick.
- Akta så att du inte trampar i skärv... Ett krasande ljud hördes och bådas blickar vändes nedåt mot hans fot. Självklart hade han precis gjort det han förmanade henne för att göra!
Marilyn kunde inte undgå att släppa fram ett litet leende, vilket gjorde att när Erimias såg det var han säker på att livet var förbi, nu tyckte hon att han var dummast i värden och skulle aldrig mer vilja titta åt hans håll.
- Slog du i huvudet? Undrade Marri fortfarande smått leende. - För i så fall är det bäst att vi kyler det med en trasa och lite kallt vatten om du inte vill ha en fin bula att visa upp.
Lite tröstande tryckte hon hans axel och han tittade förvånat på henne.
- Sånt händer. Sade hon. - Det är inget man kan rå för. Jag lovar, jag säjer det inte till någon! Med ett litet underbart skratt och en kamratlig blinkning fortsatte hon in i dörröppningen som ledde till köket för att hitta en trasa.
Handlingsförlamad stod han kvar. Tyckte hon inte att han var löjlig? Tyckte hon att det var okej? Han visste inte riktigt vad han skulle tro.
Han hann i vilket fall inte fortsätta spekulera i ämnet för just då kom hon tillbaka med en fuktig trasa. - Här, lägg den mot pannan så känns det snart bättre! När han tog emot trasan snuddade hans fingrar vid hennes hand för ett ögonblick. Känslan av hennes hud gick som en stöt genom honom och han mindes det ögonblicket länge efteråt.
- Vart är Arne förresten? Erimias höll den svalkande trasan mot pannan och svarade, fortfarande ganska generad, men glad att samtalet tagit en annan vändning. - Far har rest till Vallerby för att inskaffa en del nya redskap som inte gick att få tag på här.
Jag sköter affären tills han återvänder imorgon.
Marilyn kände sig glad över att för en gångs skull tala med en som inte tittade snett på henne eller drog sig undan. Hon kastade en blick ut genom fönstret som täckte övre delen av ytterdörren och flämtade till. - Oj! Det är ju redan kolmörkt! Jag måste genast skynda mig tillbaka! Erimias tog emot vetesäcken och gav henne några limpor i gengäld innan hon skyndade mot dörren.
Med handen på dörrvredet vände hon sig om och gav honom ett leende som Erimias hade kunnat dö för. - Tack för allt! Sedan var hon borta.
Egentligen hade han inte gjort så mycket för att få henne att säja de orden, kanske var det att han inte hade visat henne den vanliga avsky och avståndstagande som många andra? I vilket fall var det enda som betydde något att hon hade lett mot honom och att hon inte förebrått honom för att han ramlat.
Frånvarande och barnsligt leende sopade han upp skärvorna från golvet.

Marilyn skyndade gatorna fram med brödpåsen under armen.
Med den andra handen höll hon upp den enkla klänningen för att slippa snubbla i onödan.
Hon hade fortfarande ett litet leende på läpparna efter händelsen i brödbutiken. Hon kunde inte hjälpa det, men det hade sett så komiskt ut när han ramlade, tack och lov för att han inte skadat sig alltför illa!
Han var en fin pojke, Erimias, lite klumpig av sig, men alltjämt en vänlig själ.
Hon hade ingen aning om de heta känslorna som fanns inom honom.
Och tur var kanske det.
Plötsligt kände hon hur något träffade henne i bakhuvudet. Det var så hårt att det för några ögonblick svartnade för ögonen och hon hade ingen chans att behålla balansen.
Hjälplöst dunsade hennes kropp i marken och blev liggande.
- Men vad gör du för böveln! Du skulle ju inte döda henne! Hörde hon en barnröst tjuta. - Äh! Hon är värd det! Hördes en andra stämma. - Far säjer alltid att sådana som hon borde hängas.
- Kom, vi går! Innan någon får syn på oss!
Springande steg hördes och sedan var hon ensam. En stund låg hon bara kvar och försökte få kontroll över sin andning. Åh! Varför kan inte folk låta mig vara?! Tänkte hon upprört. Barnen i sig är ännu oskyldiga. Man kan inte klandra dem för att dom gör vad dom tror är rätt. Det är deras föräldrar som agerar igenom dem, så mycket har jag klart för mig.
Hur kan man göra något så fegt?! Hur kan man vara så övertygad om vad som är rätt och vad som är fel? Hur kan man ställa barnen som redskap i mellan, istället för att öppet själv stå för sina åsikter?
Frustrationen gav henne krafter att sätta sig upp. Det svindlade lite för ögonen och hon var jordig på klänningen, men annars var ingen större skada skedd.
Med darriga händer borstade hon bort så mycket som det gick.
Jag får väl försöka tvätta den imorgon…Efter en stund var hon uppe på benen igen. Hon plockade upp brödpåsen och började sedan med tunga steg gå tillbaka till gården.
Den lilla känslan av glädje hon känt för en stund sen var nu som bortblåst.

- Äntligen är du tillbaka! Varför tog det sån tid? Helen stod framför henne med ett undrande och smått irriterat uttryck i ansiktet och en tvättkorg i famnen.
- Jag blev fördröjd… Svarade Marilyn lite dröjande. - Jaja, ta med det där upp till huset så är du klar sen. Sade Helen irriterat och stegade iväg över gårdsplanen till tvättstugan. Marri såg efter henne ett ögonblick.
Stackars Helen, hon jobbar så hårt, mest av alla här på gården. Blir hon inte väldigt trött? Jo, jag kan se det på henne. Men jag undrar om det inte är något annat som tynger henne? Fortfarande med en dov värk i huvudet började hon gå upp mot själva huset.
Där inne var det fortfarande några tjänsteflickor uppe och gjorde de sista förberedelserna inför natten.
Herrn och frun i huset var borta på en liten överklassfest ikväll och kom inte hem förens dagen därpå.
Marilyn gick in i köket och överlämnade bröden till en kökspiga som såg till att de kom på rätt plats.
I dörröppningen mötte hon till sin förvåning Gabrielle, som för en gångs skull hade låtit korkskruvslockarna falla fritt över axlarna.
- Jaså. Du är tillbaka redan ser jag. Sade hon i spydig ton. - Skulle inte ni bort ikväll? Undrade Marri med uppriktig förvåning, och hatade sig själv för att hon var tvungen att säja “ni” till Gabrielle. Men etiketten krävde det, och det var inget man bröt mot i första hand. - Åh, den tråkiga festen! Bara en massa vindrickande och tråkigt prat! Nej, det kan jag gärna vara utan, så jag stannade hemma.
Hennes blick svepte över Marilyns gestalt, snabbt och slugt som ett rovdjur som inspekterar sitt byte. Marri stirrade fientligt tillbaka på henne. - Och vad har du gjort ikväll som kunnat smutsa ner din klänning så? Du har gjort mer än bara köpt bröd förstår jag. Sade hon och ett brett hånflin spred sig i hennes ansikte - Du har väl låtit karlarna få sig en trevlig stund i halmen som vanligt? Det kan nog bli intressant att höra för far i morgon!
Och så gick hon sin väg innan Marilyn hunnit slänga ur sig den dräpande kommentar hon haft på tungan.
Ursinnig och frustrerad klampade hon iväg mot ett av de små uthusen där tjänstefolket hade sina tillhåll.
En dag skulle hon allt sätta den där Gabrielle på plats!