Forumet - menhelvetsjävlapyskohjärna

menhelvetsjävlapyskohjärna

121 0 21
nuuu måste någon smart umare förklara för mig hur man glömmer en människa. hittills har ingenting fungerat riktigt. (typ för att man egentligen inte vill glömma. men aja)

alldeles för många månader har gått, jag grinar fortfarande och är besviken över att han inte vill veta av mig. förstår fortfarande ej varför jag liksom inte hade något inom/på mig som gjorde mig trevlig nog att vilja fortsätta prata med.

ge tips på knark eller något.
Dold text: obs! helst inte. men jag tar det jag får.

(vet att rubriken var sjukt mycket over-kill)

Spana också in:

Renesmee:

måste någon smart umare förklara för mig hur man glömmer en människa.


man kan nog aldrig glömma en människa helt och hållet,det tar lång tid att komma över en människa man brytt sig om mycket, tiden läker inte alla sår, men den får dom att göra mindre ont[sad]

Renesmee:

ge tips på knark eller något.


no dope 4 you[no-no]
Renesmee:

Vad gjorde du under "tiden"?


Fungerade inte. Gjorde allt jag skulle: Tränade, gick på föreläsningar (även om jag sov under en hel del), men jag var aldrig på riktigt glad riktigt, trots att jag gick på fester och sådär. Nådde fullkomlig botten i helgen, men det verkar närmast som om det var det jag behövde för att likt Fågel Fenix resa mig ur askan, för nu har jag i princip varit på gott humör sedan dess.
Nachac:

gick på föreläsningar (även om jag sov under en hel del)


Haha, brukar bli så.

Men förstår precis det där. Så himla märkligt att det liksom inte ger sig; det är ju trots allt "bara" en människa det handlar om. Man ska kunna fortsätta som vanligt. Men ändå så liksom.. fastnar personen på en så himla mycket, och man ser bara _honom/henne_, och inser att den här personen aldrig kommer att vara i närheten längre och allt är bara bajs.

typ som om persoenn vore död. men det är fan lättare att acceptera att en person har dött.

Den här personen lyste upp nästan hela min värld i x antal månader. Sen när personen försvann så blev det ganska mycket väldigt tvärtom.
Renesmee:

alldeles för många månader har gått, jag grinar fortfarande och är besviken över att han inte vill veta av mig. förstår fortfarande ej varför jag liksom inte hade något inom/på mig som gjorde mig trevlig nog att vilja fortsätta prata med.

ge tips på knark eller något.


Örk vad jobbigt.
Fick du inget riktigt avslut eller vad hände?
Renesmee:

Den här personen lyste upp nästan hela min värld i x antal månader. Sen när personen försvann så blev det ganska mycket väldigt tvärtom.


Precis samma sak här. Hållplatsen associerades med henne, sängen, duschen et cetera. Överallt hade hon ju varit. Ikväll när jag duschade kom jag att tänka på när jag inte hade duschat ensam senast, men det blev bara en liten svacka i humöret, förut hade den tanken slungat mig rakt ner i skiten igen. I början var till och med mina tankegångar märkbart långsammare, eftersom alla mina associationsbanor alltid tog en omväg runt, eller slutade, med henne.
antrax:

Fick du inget riktigt avslut eller vad hände?


han har varit snäll nog att förklara nu så här i efterhand (någorlunda). men nej, just då - vid "dödsförklaringen" så blev de brutalt avslut på msn. fick en liten förklaring efter 2 månader. då var han glad. jag var borta. han hade andra människor runt omkring sig.

sen några månader efter det så revs allting upp _totalt_ igen. och sen vart han borta med vinden igen. sen har jag bara grinat och varit arg och typ krävt att han ska komma tillbaka via töntiga sms och sånt. jätte knäppt beteende från mig sida. jag vet. men vad fan gör man när man är helt förgiftad?

jag kan liksom inte tycka om mig själv efter det här; jag trodde att jag behövdes lika mycket för honom som han behövdes för mig. men det fanns tydligen människor som var bättre. men ändå så vet jag att han så gärna vill ha någon som tycker om honom; och liksom.. han vet hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag hatar att jag inte får vara med honom - men han skiter fullständigt i det. för jag räknas som sagt inte. ingenting hos mig var nog bra.

och nej. det var inte något kärleksgnabbgrejs direkt.
Nachac:

Precis samma sak här.


Aha, så det var din.. typ flickvän?

Då har du ju i alla fall rätt att sakna henne, - rätt att vara ledsen.

Även om absolut inte var min pojkvän så tyckte jag ju om honom, så himla mycket. Allt det där du skrev om saker som man associerar stämmer någorlunda in också. Det är det som är lite jobbigt; för jag borde inte kunna associera. Det var inte så pass allvarligt mellan oss. Men ändå så gör jag det, och det kan inte hjälpas. Säng. datum (typ; okej, nu har det gått ett år sedan vi träffades någonting).

är nog helt jävla mentalt sinnesjuk. och tror nog att han håller med, till en viss del.
Renesmee:

Aha, så det var din.. typ flickvän?


Vi var romantiskt involverade. Är relationsanarkist, därav knepigheten.

Renesmee:

är nog helt jävla mentalt sinnesjuk. och tror nog att han håller med, till en viss del.


Man kan inte rå för känslor och människor fungerar olika. Det är inte fel av dig att sakna honom. man har olika lätt att falla för andra, och på olika sätt. Jag är nästan alltid ur synk med människor jag tycker om, för jag lär känna människor (det som känns relevant och essentiellt) kolossalt fort, så i allmänhet mycket fortare än de lär känna mig, så mina känslor för andra är i allmänhet starkare än deras för mig, i alla fall till en början.
Nachac:

Vi var romantiskt involverade.


Förstår ej språket.

Den här pojken gav mig dock närhet. Tror att det kan vara därför jag har svårt att släppa honom; för efter närhet vill jag inte bara glömma. Vill inte se honom traska någonstans, och inte våga säga Hej - för han vill inte att jag gör det.

Hur i helvete kan han säga att han tycker om mig, men ändå inte kan känna någonting ens för oss som vänner? Du verkar vettig, Nachac - är det här ett normalt tänkande? Eller säger han bara att han tycker om mig för att göra mig någorlunda glad, men sen även förklara att han absolut inte vill ha någonting med mig att göra?

Det är just det där som ständigt snurrar i min skalle.

Vill skriva så mycket, men kan inte. Tänker så mycket. Har ingen att prata med om detta, eftersom han var rätt så hemlig.
Renesmee:

Förstår ej språket.


Vi hade en romantisk relation, d.v.s. vi betedde oss ungefär som pojkvän/flickvän, men var inte tillsammans eftersom vi inte sätter etiketter på relationer.

Renesmee:

Du verkar vettig, Nachac - är det här ett normalt tänkande? Eller säger han bara att han tycker om mig för att göra mig någorlunda glad, men sen även förklara att han absolut inte vill ha någonting med mig att göra?


Jag tror att han antingen vill mildra det för dig genom att säga att han tycker om dig, eller så vill han inte vara med dig eftersom det skulle vara under helt olika förutsättningar. Men säger han att han verkligen inte vill ha någonting med dig att göra så vill han nog inte det, och då lär du inte betyda så mycket för honom, ledsen.
Renesmee:

sen har jag bara grinat och varit arg och typ krävt att han ska komma tillbaka via töntiga sms och sånt. jätte knäppt beteende från mig sida. jag vet. men vad fan gör man när man är helt förgiftad?


Kanske knäppt, men också rätt vanligt.
Du har ju blivit sårad, självklart vill du försöka reparera det.
Jag tycker inte att du gör något konstigt.
Men samtidigt är det nog bäst om du håller dig borta från att kontakta honom, för att lättare komma över osv.
Till slut har du ju bara minnet av honom kvar.
Hur mycket av det är äkta och hur mycket har du konstruerat i efterhand?

Renesmee:

jag trodde att jag behövdes lika mycket för honom som han behövdes för mig. men det fanns tydligen människor som var bättre.


Nej, de var inte bättre. De bara passade honom bättre.
Du är ju ingen dålig människa för det. Det finns med all säkerhet andra som passar dig bättre än vad han någonsin gjorde.

Renesmee:

han vet hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag hatar att jag inte får vara med honom - men han skiter fullständigt i det. för jag räknas som sagt inte. ingenting hos mig var nog bra.


Jag vet hur himla jätteextremlätt det är att falla in i sådana här tankegångar, men det är så dumt.
När det gäller kärleksrelationer är det så mycket som måste fungera, så många detaljer. Man vill ha det simpelt, men det går inte för vi är människor som tolkar och tänker och har olika uppfattning om det mesta.
Att han inte vill vara med dig betyder därför absolut inte att du är för dålig eller fel som människa.
Ni två var inte rätt för varandra bara. Även om du kan känna så.
För det måste stämma, från bådas håll, för att det ska vara rätt.
Ingen är dålig om det inte stämmer, det bara är.
Du måste lära dig att acceptera det. Och jag vet, asjobbigt, mycket lättare att skylla på sig själv, men försök.

Det här med att "komma över" människor verkar ta olika lång tid för olika människor, och beroende på vart de är i livet.
Att du inte kommit över honom ännu gör inte dig patetisk eller töntig, den här gången hände något som fick dig att dröja dig kvar medan han försvann "ut i livet" igen.
Det betyder inte att han inte brydde sig om dig.
Förr eller senare kommer du släppa honom. Du måste bara låta dig själv tänka på annat, hitta på saker som inte har med honom att göra, kanske sudda ut honom för ett tag framöver.

Har skrivit massor nu, så om det är grammatiskt knasigt eller snurrigt så ber jag om ursäkt.
antrax:

Har skrivit massor nu, så om det är grammatiskt knasigt eller snurrigt så ber jag om ursäkt.


Jag gillade det.

Men jag har gjort så himla mycket; saker som jag trodde skulle få mig att komma undan tankarna på honom. Men så liksom.. funkade det ändå inte. Samma tänk och frågor är kvar, osv. Varför fungerar det inte?

Han var så himla fin. Kan ej fatta att jag går miste om en sådan person. Varför får jag inte fortsätta hålla om honom när han mår dåligt?! Vill finnas.

Det finns nog inget svar, alltså. Det kanske helt enkelt bara inte kändes rätt - efter ett tag? Och jag måste accepetera det, det vet jag. Men som sagt. problem.

ångesten spökar över hur många förklaringar jag krävt av honom. Och förklaringar, det har jag fått. Men jag har aldrig haft ro nog till att lyssna och förstå..

Sen så var det ju ingen kärleksrelation direkt. Även om jag så klart blev förälskad (vill egentligen förneka det eftersom jag trodde att det kanske var grunden till det hela.) Det var mer en speciell "fysisk relation" som jag hela tiden hoppades skulle utveckla sig till någonting annat också, typ.. passa en fotboll till varandra eller något (ok, extremt dåligt exempel men du kanske förstår...)

Men det kändes inte rätt för honom, och om jag tänker efter riktigt noga så hade det nog inte känts rätt för mig heller. Bara märkligt och.. konstigt?! Jag vet inte. Testade ju aldrig (ledsen över det.)

Men jag ville hela tiden veta varför det inte kändes rätt med mig; jag menar, någonting måste det ju ha varit - och ju mer jag har frågat, desto "argare" har han blivit. Och så har jag blivit ledsen över att han låtit "arg".
Flummigt blev det här.