Forumet - Min bulimihistoria som jag bestämt mig för att avsluta

Min bulimihistoria som jag bestämt mig för att avsluta

517 1 3
Jag är 19 år.
Jag tänker avslöja allt i detta inlägg. Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte berätta för Martin. Han kommer inte förstå, men jag vill inte ljuga mer. Och jag vill ha någon att prata med. Såg nyss en dokumentär om att man bara kan bli frisk om man vill ha hjälp och tar det av någon annan. Hon hade sin Martin, och då får jag försöka med min.

Jag orkar inte mer. Djävulen i mig bara växer och växer. Jag orkar verkligen inte mer

Jag har haft bulimi sen jag var 13, tills nu pågående. Men nyss insåg jag att bulimin dessutom gått över till ortorexi. Jag har trott att jag mått bra de senaste månaderna, men det visade sig vara ännu en djävul, en falsk en som lurat mig.

Jag har alltid haft problem med bulimin, jag har bantat till och från utan att en dag har gått de senaste 7 åren då jag inte tänkt på mat. Dessa år har min vikt varit det enda jag tänkt på, varje timme på dygnet. På min kropp, att den måste vara PERFEKT. Att om jag inte är smal, då är jag inte perfekt. Och då duger jag inte, då gillar ingen mig, och framför allt inte jag själv.

Varje dag tankar om kalorier, flera timmar om dagen tankar på vad jag ätit, vad jag ska äta, vad jag inte får och får äta, vad jag åt igår, vad jag kommer äta imorgon. Varje gång jag äter något onyttigt=jag är värdelös, har ingen kontroll, jag klarar inte ens av att banta, klarar inte av någonting. Ger upp.

Varje gång jag lyckas banta en period, går ner i vikt=Lycklig för stunden, jag duger, jag klarar saker. Men trots viktnedgång=Timmar av tankar om fettet på magen, på låren, på rumpan, på armarna. Oavsett hur mycket jag någonsin gått ner i vikt (max till 52 kg), fett fett fett. Jag är inte perfekt. Jag måste gå ner MER för att bli perfekt.

Flera timmar om dagen kolla på smala kroppar. Jag vill bli sådär smal. Jag har en lång väg dit. De är perfekta, älskvärda, åtråvärda. Jag vill bli så. Jag vill se mig själv i spegeln och veta att alla tjejer skulle vilja se ut som jag, och inte tvärtom.

Flera timmar om dagen planera mat, kalorier, kolhydrater, träning. Det får mig till min nya ätstörning. Träning.

Nu tränar jag 2 timmar om dagen ofta, jag tänker, jag tränar och äter bra. Jag är hälsosam. Jag spyr ju bara en gång i veckan nu, så jag har inga ätstörningar längre. Men efter lite fakta på google inser jag att jag har blivit beroende av träning. Jag har efter 7 år aldrig lyckats med bantningen, så nu har jag för en gångs skull testat nåt nytt, att träna. Då kanske jag lyckas! Men flera timmar om dagen tankar på träning, vad jag ska träna, hur mycket jag måste bränna, hur jag ska träna, hur mycket jag måste träna för att bli av med det lilla jag äter under dagen (nästan bara protein, INGA kolhydrater eftersom jag testat LCHF). Hur jag ska träna för att bränna så mycket fett som möjligt, muskler och kondition oviktigt.

Jag tänker, jag äter ju bra. Men jag äter och tränar så att jag hamnar på - varje dag. Om en normal person får i sig 2000 kalorier om dagen av mat och tränar för 500 får hon i sig 1500. Jag får i mig kanske -100. Det är väl inte hälsosamt.

Dessutom är tankarna ändå detsamma. Jag spyr inte 1-2 gånger om dagen längre som jag gjorde förut, men det är för att jag lyckas hålla mig längre nu. Nu hetsäter jag en gång i veckan ungefär, denna helg har det blivit 3 dagar i rad men ändå. Har ätit så mycket att jag nästan kvävts av illamående och att maten fastnar i halsen.

Men tankarna är och har alltid varit detsamma, nu värre än NÅGONSIN. Min dag om jag hetsätit eller ätit onyttigt:

Vaknar, tänker på vad jag åt i går. Mår svindåligt över att jag hetsätit, tar på fettet på magen, kollar mig i spegeln, fan jag ser lika fet ut som igår. Mår skit.

Tänker: nu måste jag kompensera för gårdagen. Måste banta hårdare. Äter ännu mindre, kanske 600-800 kalorier på en dag. Ist för 1000 som jag brukar. Går till gymmet. Eller så kanske spyan kanske kompenserade det mesta iaf, slappnar av lite.

Ägnar flera timmar åt att tänka på hur misslyckad jag är, jag åt nåt onyttigt igår, jag har kämpat så i flera år men jag klarar det inte. Jag vill dö. Tar på fettet hela tiden. Fantiserar om min drömkropp, hela tiden. Tänker att jag åt nåt onyttigt igår, jag misslyckades, kan lika gärna äta mer idag. Börjar men en liten macka, tänker tankar om att “jag kanske ska unna mig nåt litet bara”. Blir en hel mjuk pepparkaka, 2 chipspåsar med dip, cheeseballs, hårda pepparkakor, cola m.m.m.m.m.m.m.m.m Det tar aldrig slut. Mår så illa, måste spy. Hatar mig själv.

Min dag om jag lyckats banta dagen innan:

Vaknar, tar på magen. Fettet känns lite mindre än igår. Jag är så duktig, shit idag ska jag klara en till dag i kampen mot antifetma. Är så rädd för att bli fet, det är min största fobi. Kan inte äta minsta lilla utan att tänka att det kommer göra mig fet, dessutom leder minsta lilla “onyttigt” till hetsätning. Iaf.

Kollar mig i spegeln. Känns så jävla bra att vara hungrig. Men har lång väg kvar att gå. Går till gymmet, går en timme. Är ju fettförbränning jag är ute efter=lågintensivt. Äter ett ägg till frukost. Kan spendera halva dagen med att titta på bilder på smala tjejer och drömma mig bort, och tänka att det där kommer vara jag i framtiden om jag fortsätter som jag gör. Läser bloggar, om hur man blir smal och hur man håller sig smal. Varför jag inte går ner i vikt fortare. Har ju kaloriunderskott x100.

Men jag vet varför jag inte går ner i vikt trots diet på bara tonfisk och ägg, och träning 2 gånger om dagen. Jag har gått upp och ner i vikt säkert 500 gånger och min kropp står inte rätt till. Spelar ingen roll vad jag gör.

Tänker flera timmar på vad jag ska äta resten av dagen, så länge jag inte misslyckats med något så tänker jag inte lika mycket på det. Är allt eller ingen som gäller. Minsta lilla onyttiga (händer dock sällan nu för tiden eftersom jag tycker jag har mer kontroll pga träningen) leder till hetsäting.

Min kropp tar upp halva tiden av min dag. Att jag vill bli smal, perfekt, att jag vill kunna gå på stranden och ta på mig vad jag vill, kunna vara naken framför Martin och kunna älska mig själv. Att alla ska titta på mig med åtrå eller avunsjuka.

Andra delen av dagen tas upp av tankar om mat. Jag vill inte vara ytlig, vill kunna äta vad jag vill. JAG ÄLSKAR MAT. Vill ha det och det och det, vill leva ett liv där jag kan äta vad jag vill utan att gå upp i vikt (min högsta önskan), önskar jag var gammal eftersom de inte bryr sig om sin vikt, vill äta allt jag ser på TV, stan, restauranger osvosv. Jag är besatt av godsaker och god mat, känner mig lycklig när jag får äta vad jag vill.

Men då går jag upp i vikt. Och då blir jag olycklig. Mycker mer olycklig än om jag får äta.

Jag är olycklig. Har varit det i flera år. Ända sen det började. Är inte bara vikten, allt annat. Tänker konstant på att mitt hår ska bli perfekt, sminket, ansiktet, kläderna, solbrännan. Jag orkar inte mer.

Jag är olycklig, och ända fram tills nu har jag trott att det berott på massa andra saker, därmed går jag till en psykolog. Hon vet inte ens vad ortorexi är.

Jag behöver hjälp, riktig hjälp. Jag vill leva ett normalt liv. Jag vill kunna tänka på hur kul det ska bli att gå på bio. Jag vill kunna träffa vänner, ist för att vara instängd och ensam.

Jag vill börja leva eftersom de senaste 7 åren gått förlorade för min kropp.
Jag vet hur jobbigt det är, även om jag tror att du tagit dig djupare än jag lyckats med. Jag lider av ett extremt självhat och en fruktansvärd självkänsla som har gjort att jag lider av UNS, Ätstörning utan närmare specifikation med mycket influenser från bulimi.
Jag har också haft min sjukdom länge, så länge jag kan minnas.

Ge inte upp. Prata med någon, vem som helst. Du behöver inte berätta allt, ta lite i taget om det är så, men förvrid inte sanningen utan är sanningen grotesk, då är det så det är. Det är du som vet, ingen annan.
Vill du hjälpa dig själv och kanske inte känna dig lika ensam skulle jag rekommendera att du läser "Bulimibibeln", den kanske inte låter så lockande, men man känner sig inte lika ensam och övergiven.

Kom ihåg, du är inte ensam.