Forumet - Min dikt

Min dikt

120 0 6

Skriver detta rakt ur mitt hjärta till dig som en gång delade allt med mig.

Fan 2månader utan dig.

Jag har grävt ner mig jävligt långt ner under jorden och mitt hjärta ligger ännu djupare ner, det kanske inte syns på utsidan men på insidan är det mörkt och kallt.

Ljuset och värmen försvann i samma sekund som vi separerades från varandra, jag saknar den eld som brann inom mig den elden som du tände för 8 månader sen. Nu finns bara ett svart och nerbrännt inre. Jag gräver mig allt djupare ner jag hittar inte det hjärta som vi en gång delade på, det faller allt djupare och djupare ner i mörkret. Det blir svart för ögonen det enda jag kan se är dom minnena som väcks ur min tomma skalle, jag ser glädjen framför ögonen men kan inte nå den. Jag somnar in i en mardröm som försöker ta livet av mig och jag kan inte hitta ut igen. Minnena lämnar mig igen och allt blir mörkt, min kropp kyls ner och all känsel från min hud försvinner. Jag kan inte se eller känna hjärtat längre det är borta, all smärta försvinner i samma ögonblick.

Jag ser mig själv i spegeln men ser inte längre min egna spegelbild jag ser en person som saknar själ han saknar liv, jag försöker nå honom men han svarar inte, plötsligt försvinner även spegelbilden jag är ensam nu. Jag letar vidare efter mitt hjärta utan resultat, jag försöker hitta något att värma mig med utan resultat, jag försöker hitta något som kan lysa upp min väg men hittar inget där heller. Jag börjar förstå vart det här leder mig jag intalar mig själv att det kommer lösa sig, allt blir bra men allt jag säger bildar bara ett eko som dämpas mer o mer.

Jag försöker intala mig saker jag försöker få tillbaks mina drömmar hur jag ska hitta värmen och ljuset igen, jag ser en ny person i spegeln han försöker nå mig och han greppar tag i mig och drar mig in. Jag hör folk prata och jag kan se dom genom glaset på spegeln, jag lyckas slita mig från min spegelbild och springer mot öppningen men jag kan inte komma ut igen, jag ropar och slår min näve blodig mot glaset. Jag får panik och tårarna rinner längs mina kinder jag fortsätter ropa tills det enda som kommer ur min mun är blod. Jag vänder mig om och ser att min spegelbild kommer allt närmare, allt hopp försvinner och jag ger upp. Jag blir indragen allt längre o längre in i mörkret, jag vet inte vart jag är. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur mörkret längre.

Jag faller in i en dröm, Jag ser dig jag försöker nå dig men lyckas aldrig, jag ropar ditt namn men du hör inte, jag går i dina fotspår dag in och dag ut, en dag vänder du dig om och ser mig i ögonen, ditt ansikte saknar känslor du vänder dig om och går vidare oberörd.



Efter det vaknar jag aldrig igen.



Tack för att ni tog er tid och läste

Spana också in: