Forumet - Min dröm. (Mj-fan fiction)

Min dröm. (Mj-fan fiction)

516 1 10
Berättelsen är inte klar än. jag uppdaterar mer och mer [y]

Det är torsdag morgon, jag sitter vid telefonen i köket och väntar på att klockan ska bli nio, då ska jag ringa och beställa biljetter till Michael Jacksons History Tour. Jag har väntat på det här länge nu, jag måste få tag i biljetter! Tiden går sakta, en minut känns som tio. Jag tittar på klockan, femton minuter kvar. Skyndar mig att slå in numret på telefonen, prövar till och med att ringa det men en kvinnlig röst säger att
Linjen inte öppnat än och att jag ska prova igen senare. Jag väntar, väntar och väntar,
Äntligen är klockan en minut i nio. Jag slår in numret på telefonen igen och när klockan slår nio ringer jag. Jag nästan skriker i telefonen, jag beställde en biljett. När jag lagt på luren hoppar jag upp från stolen. Jag springer runt i köket och hoppar och skriker. Jag har fått biljetter, jag ska se honom live, jag ska se min älskade gud live!

Jag har stått här i flera timmar nu. Jag skakar fortfarande, och gråter ännu mer nu. Michael har varit på scen i snart en timme och är mitt i you are not alone. Tårarna forsar snabbare och snabbare nerför mina kinder. Det finns inga ord som kan beskriva vad jag känner nu, och har känt ikväll.. idag. Och nu är känslorna ännu starkare.

Jag står längst fram på första raden, men jag står på sidan och ser honom knappt. Men det gör ingenting, jag är fan i samma arena som honom, vi andas in samma luft, han står några meter framför mig. Han är otroligt, sagolikt vacker, hans röst är fantastisk och ännu bättre i verkligheten och inte i någon teknisk apparat.

En vakt springer fram mot mig, tar tag i mig och lyfter mig över stängslet. Allting händer på bara några sekunder. Han leder mig snabbt mot trappan upp till scen, sen släpper han mig.
Michael ler när han ser mig och hans blick möter mig. Jag springer uppför trappan och rakt in i hans famn. Han lägger sin ena hand på mitt bakhuvud och den andra på min rygg. Han råkar dra upp min tröja, men de gör ingenting. Jag känner hans varma händer direkt mot min hud.

Han håller om mig, kramar mig hårt. Jag håller om honom lika hårt, om inte hårdare. Jag kan verkligen inte förstå att det som händer faktiskt händer.

Jag hör hans mjuka röst rakt in i örat, några av hans lockar stryker sig mot min kind.
-” i love you Michael!” säger jag högt, nästan skriker tror jag. ”-I love you!!”
”- i love you more” viskar Michael när han tar ett djupt andetag, sen fortsätter han sjunga. Han böjer sig ner och sätter sig på knä, jag ser hur några tårar sakta rinner nerför hans kind, hans mun har slutat röra sig och då inser jag att de kör playback. Jag sätter mig framför honom, lutar mig fram och omfamnar honom, glömmer bort att tusentals fan ser på. Han tar min hand och reser sig upp tillsammans med mig. Vi kommer tillbaka till hur vi stod i början och han trycker mig tätt intill hans kropp.

Då kommer vakten. Jag släpper Michaels hals och tvingas därifrån. När jag är på väg bort får vi ögonkontakt igen, han sträcker ut sin hand efter mig.

Backstage leder en annan vakt bort mig under scenen,
– ”there’s the way to the audiens again” säger han och pekar mot en korridor åt vänster.
– ”thanks” svarar jag och går mot korridoren.
Vakten vänder sig om och går tillbaka från vart vi kom.

Herregud, vart ska jag? Tänker jag och stannar.. Framför mig står det 2 dörrar.
Båda är svarta och ser likadana ut.
jag känner på handtaget på den ena dörren.. låst..
Jag försöker öppna den andra dörren.. också låst..
”Shit" säger jag för mig själv och funderar på att gå tillbaka.. men jag vet inte vart jag ska, jag hittar inte här..
..jag backar, sen känner jag på båda handtagen igen. "Vart fan är jag?" tänker jag och kommer på att jag är UNDER scenen..
man kan höra Michael’s röst.. "man in the mirror" -sista låten.
jag vill komma ut, jag måste komma ut.
– " Vafan är de här!?" Säger jag högt för mig själv medans jag slår på dörrarna och sen irriterat dunkar huvudet i väggen.

"i love you!!" hör jag Michael's röst eka ovanpå mig.
"-i love you more" ..skriker jag så högt jag kan, hoppas på att någon kan höra mig, men ändå inte. Jag vet inte om jag vill vara kvar här. Jag vill ju ut, ut och se Michael. men han har ändå sjungit klart nu och lämnar scenen när som helst, jag kommer
Ändå inte kunna se honom mer…

"Aj fan. De gjorde ont!" säger jag och håller i mitt huvud. – "Jävla vägg"
här kan jag ju inte stanna.. tänker jag och vänder mig om, jag går igenom korridoren igen, och försöker hitta tillbaka vägen jag gick ifrån scen..
jag vet inte hur länge jag går runt, och jag vet inte heller vart jag är.
”-helvete" … säger jag efter en stund och ger upp. Jag lutar mig mot väggen och hasar mig ner mot golvet. Sätter mig där, sluter mina ögon och bara sitter.

”Hi” hör jag en mörk röst säga. Det måste vara en kille.
”tja” säger jag och blundar fortfarande.
”excuse me?” säger rösten.
Jag känner hur han ställer sig framför mig och jag känner hur han iakttar mig.
Jag öppnar ögonen.
”oh sorry.” får jag ur mig.
Framför mig står en vältränad man, han har svart, lockigt hår, han är svettig och några lockar är fast klibbade på hans kinder och tinningar. Det är Michael. Han ler.
”what are you doing here?” frågar han och räcker mig sin hand.
” I couldn’t find my way out..” säger jag och tar skakande tag i hans hand.
Han hjälper mig upp.
Han har verkligen stora händer... tänker jag och känner hur det bränner på kinderna.
”you couldn’t find your way out? … ” säger han undrande, nästan som om han inte trodde på mig.
”- Yea...” svarar jag… – ”i swear...”
-”I’ll show you” ..säger han och pekar mot en annan korridor. Jag följer efter honom och efter bara någon minut var vi framme vid dörrarna igen.
Jag hade tydligen bara gått i cirklar och var bara vid en vägg några meter från utgången.

”- This is locked” .. säger han och drar i handtaget till en av de svarta dörrarna.
”- ..i know” säger jag och kollar på honom. Jag kan inte hjälpa det.
” – Huh… i can see why you didn’t came out..” säger han och kollar på mig.
Jag rodnar ännu mer om kinderna och jag tror Michael märker det.
Han ler mot mig i alla fall. Han blinkar med ena ögat.
Jag biter mig i läppen och de känns som mina ben är på väg att vika sig under mig vilken sekund som helst.
”- Come” … säger han och öppnar den andra dörren, den är inte låst längre. Han går in, jag följer efter. Det är hans loge.

”- I can see that you’re chocked ” säger han och ställer sig framför mig.
”I am” …får han som svar.
”nervous too”
”Well… I am…”
”I understand... ” säger han och sätter sig ner på en stol några meter framför mig.
Det blir en obekväm, pinsam tystnad, jag vet inte vad jag ska säga, antagligen inte Michael heller... Men jag fortsätter med de bästa jag kan komma på.
-” I know that some fans are so crazy.. they don’t see you either, they’re just..”
Jag hinner inte prata klart förrän Michael avbryter mig.
”-I know.”
Han tittar ner i golvet.
"-just so you know..." fortsätter jag.
Han kollar upp, hans blick möter min. För en stund glömmer jag vad vi pratade om.
-" Oh, uhm.. I’m not like that…" fyller jag i. Jag vet inte varför, och jag vet inte vad jag ska säga sen, men jag vill att Michael ska veta att jag inte är någon som bara vill vara hans groupie, eller att jag är någon skrikande, gapig tjej som tycker han är den sexigaste man som någonsin existerat. Jo, det tycker jag ju, men jag ser honom också för den människan han är och accepterar honom för just honom.
”- i know that too.” Får jag som svar efter en stund. ”I see and notice what people think of me, just by being near them. It’s not that hard to see. But i don’t know, you don’t seem like the others in my presence ... It’s something special about you” säger Michael och verkar nästan lite nervös.

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vill berätta så mycket, men inte vara för framåt och berätta allting på en gång. Jag vill inte att han ska veta för mycket, men inte heller för lite. Det blir tyst igen. Obekväm tystnad. ”usch vilken otrolig pinsam tystnad…” tänker jag och Michael verkar nästan läst mina tankar när han säger
”you’re right… Uhm, You can sit if you want to.” Och pekar på en stol bakom mig.
Jag sjunker ner på stolen.

Michael drar handen genom håret, men det gör det bara rufsigare än vad det redan är. Jag kan inte hjälpa att fnissa till, han är så söt.
Michael skrattar till han också.
- ”what’s so funny?”
– ” Nothing”
Jag ser på hans blick att han vill veta vad det är.
Det blir tyst yttligare en gång… men nu känns det inte lika obekvämt.
"-I need to take a shower" ..säger Michael och kollar ner på sina kläder, han har ju inte hunnit nåt annat än att komma från scenen, och sen träffat mig och dehär..
"- Oh… Uhm..." klämmer jag ur mig och vet inte om jag ska fråga om jag måste gå eller inte.
"-Can i have your number?" frågar Michael tyst och mina tankar bryts.
"-ofcourse" säger jag som svar.
Han räcker mig en bläckpenna och en bit papper.
Jag skriver snabbt ner mitt mobilnummer och kollar om jag skrivit rätt.
"here..." säger jag och ger tillbaka pennan och papperet som nu mitt nummer står på.
"thanks" Han ler. Jag också.
"… give me your arm…" säger han och håller pennan i sin hand.
Jag lutar mig fram och sträcker fram min vänstra arm, Min högra arm är full med skärsår och ärr så de vill jag inte att han ska se…Han tar tag runt min handled och skriver någonting. Såhär nära har vi inte varit, det är bara några centimeter mellan hans och mitt ansikte, han slickar sig om läpparna och hans ögon glittrar underbart. Likaså hans fuktiga panna.
Det känns som mina kinder ska brinna upp, mina ben börjar skaka igen, men inte lika mycket som förut.
"That's my hotel" säger han och kollar mig rakt in i ögonen.
”Thanks” säger jag och drunknar i hans intensiva blick.
Nu släpper han min arm när de knackar på dörren.
”come in” säger han snabbt, och in kommer vakten som visade mig det som skulle vara vägen ut.
”- i noticed that the door out was locked” säger han och kollar på Michael.
”Yea, i know” säger Michael och nickar mot mig.
”Oh, Hi.” säger han när han ser mig. ”Sorry...”
Jag säger ingenting och kollar tillbaka på Michael istället.
”I’ve fixed the lock” fortsätter han, bara någon sekund efter.
”ok.” Michael kollar nu på mig.
”I should go..” säger jag och reser mig upp från stolen. Michael reser sig också.
”It was interesting to talk to you... even if we didn’t say much.” Säger han och tar några steg närmare mig.
"- i think so too, I hope we get to talk again." svarar jag
och granskar honom från topp till tå, utan att tänka på det.
"- I think we're gonna talk again. "säger Michael och stannar framför mig. Jag möter hans blick. Han drar sina händer över nacken och biter sig lätt i läppen.

Han lutar sig lite fram och omfamnar mig, ger mig en till kram. Den här kramen är mycket mysigare, varmare och tightare än vad den andra var, den jag fick på scenen.
En kort stund senare släpper vi varandra, jag känner hur det börjar brinna innanför ögonlocken. Om jag blinkar nu rinner det tårar nerför mina kinder. Jag vet det.
”Det här är för bra för att vara sant” tänker jag och drar in Michaels lukt. Han luktar speciellt. Han luktar man, men lukten är mjuk, Lukten är ljuvlig. Obeskrivlig.
”Bye…” säger jag och stänger dörren efter mig.
”Bye. ”hör jag Michael säga på andra sidan.

Utanför dörren, på arenan ligger det skräp nästan överallt. Muggar, papper, till och med kläder. Jag går mot utgången, men är inte säker på vart den är. Det är otroligt stort här, jag kan knappt förstå att hela arenan var full med folk för mindre än en timme sedan.

”love is a feeling, Quench my desire, Give it..” Det vibrerar i min ficka.
-hallå? Svarar jag. Så brukar jag alltid svara, jag säger inte ens mitt eget namn.
- vart fan är du!? Skriker personen på andra sidan luren. Det är pappa.
- jag är på Ullevi.
- vad i helvete Bianca!
Jag svarar inte. Han är arg, jag är ganska van med att han är arg, men jag vet att de kommer att hända någonting när jag kommer hem. Jag är rädd att han ska slå mig igen. Han har gjort det förut, flera gånger och jag är nästan säker på att de kommer att hända igen när jag kommer in genom dörren.
- Nu kommer du hem! Skriker han åt mig, han verkar inte förstå att jag hör honom även om han pratar med normal ton.
- Ja! Jag kommer!! Skriker jag som svar och lägger på. Jävla idiot säger jag för mig själv när jag kommer ut på trottoaren. Jag vill inte hem, men jag vet att jag måste dit.

På väg till busshållplatsen börjar det regna. Vattnet faller från himlen snabbare och snabbare, snart är hela jag dyngsur.
Bussen kommer inom några minuter. Jag har hittar inte mitt busskort, fan tänker jag och kollar yttligare en gång i mina fickor.
”Ursäkta?!” Hör jag en tant bakom mig säga. Hon knuffar mig åt sidan och går snofsigt förbi mig. ”kärring” säger jag tyst och fortsätter leta.
”jag hittar inte mitt busskort” säger jag till busschauffören och vrider ur mitt hår från vattnet.
”har du inget busskort?” frågar han.
”Jo, men jag hittar det inte. Jag har antagligen tappat det.” Säger jag som svar.
Han ser mig en oförstående blick och ser sur ut.
”vart ska du?”
”Hem. Eklandagatan 3. Några kvarter härifrån.” Jag skulle kunna gå hem, men det tar mycket längre tid och det är kallt, mörkt och regnar ute. Det är minst 7 kvarter bort ändå.
Han pekar åt mig att jag kan sätta mig.
”tack” säger jag och sätter mig på ett tomt säte. Hela bussen är tyst, ingen säger någonting. Ibland kan man höra hur någon snorar till eller hostar.


























Kap 2.
Hemma. Äntligen. Jag smyger in genom dörren och försöker vara så tyst jag kan, men tyvärr knarrar golvet i trappan på väg upp till mitt rum.
Jag stänger dörren efter mig till mitt rum och slänger mig ner i min säng. Den är obäddad och kall, men det gör ingenting, det är mysigt ändå.
Några sekunder senare stormar pappa in på mitt rum och avbryter tystnaden.
”Vad i helvete Bianca!!”
Jag stirrar bara på honom.
”vad fan tror du att du håller på med?!”
Jag svarar honom inte, och stirrar fortfarande.
”du gör ALDRIG som du ska göra!!”
Han fortsätter skälla på mig. Efter några minuter är det inte ens om ikväll längre.
”Vafan är de för fel på dig?!”
”Ska du svara eller?! Snorunge!!”
Han stormar fram mot mig och tar hårt tag i min arm.
”Släpp mig!” skriker jag och försöker desperat komma loss från hans grepp.
Jag skriker. Jag vet vad som kommer hända.
”Don bortskämda skitunge!!” Både hans hårda ord och mörka, kalla röst skrämmer mig mer och mer.
Min kropp slår hårt i väggen och jag faller snabbt ner på golvet.
”Pappa snälla!!” Skriker jag högt, men han bryr sig inte. Han lyssnar inte och verkar inte höra rädslan och smärtan i min röst. Även om han gjort såhär många gånger blir jag aldrig van och det gör nästan lika ont varenda gång.
Han knäar mig i magen. Jag kryper ihop i fosterställning på golvet, försöker göra mig så liten som möjligt. Han sparkar mig. Gång på gång. Varje spark gör min kropp skörare och skörare.
Några minuter senare lämnar han mig där. Ensam på golvet ligger jag. Någonting rinner nerför min ryggrad, jag är nästan säker på att det är blod. Min kropp gör ont, hela jag smärtar som vanligt. Tårarna rinner snabbare och snabbare nerför mina kinder. Tillslut somnar jag av utmattning.

Jag vaknar på golvet. Det första jag ser är min Michael poster som hänger uppsatt i taket. Jag reser mig upp. Försiktigt.
Jag tror jag har brutit ett eller flera revben, Jag håller mig för magen och staplar
Vingligt ut till badrummet. Jag ser hemsk ut. Blåmärken i ansiktet och spräckt läpp.
Torkat blod som har runnit nerför nacken och svullen på flera ställen över kroppen, inklusive ansiktet. Smärtan pulsar genom kroppen. För varje hjärtslag känner jag varje sår som uppkommit efter dom hårda slagen. Men den fysiska smärtan går inte att jämföra med det psykiska. Att min egen pappa gör såhär mot mig. Jag känner mig så förnedrad.
Med stora svårigheter sätter jag på kranen och låter ljummet vatten rinna över mina händer. Jag sköljer av mig och går sen tillbaka till mitt rum. Jag kan inte stanna här, tänker jag och kramar min nalle. Min nalle som varit med mig i flera år. Den jag fick av mamma innan hon dog. Den är mitt enda minne av henne. Jag börjar gråta igen och drar täcket över huvudet.
Då hör jag hur en bil kör upp på infarten utanför mitt fönster. Jag antar att det är pappa. Vem annars? Jag blir rädd av att bara veta att han är på väg in i huset.
Jag hör hur dörren stängs i hallen, jag hör stegen som raskt går längre och längre upp i huset. För varje steg jag hör blir jag bara mer och mer nervös.
Det kan inte vara såhär längre.. tänker jag och reser mig, drar ur väskan ur garderoben. Packar. Det är den enda väskan jag har och den är liten. Jag får inte ens plats med kläder. Men jag kan i alla fall packa ner min mobil, pengar, en chokladkaka, min nalle och en bild på Michael och en annan på mamma när hon ler, det är det som får plats i väskan som redan är halvfull med skrivblock och pennor som jag inte orkar packa ur.

Jag hör hur pappa låter i vardagsrummet om ligger vägg med vägg till mitt rum. Jag kan inte komma ut utan att han ser eller märker mig, jag kan inte heller klättra ut genom fönstret. Det är för långt ner till marken för att jag skulle kunna hoppa ut och landa säkert.
Jag smyger ut till köket som ligger precis utanför mitt rum, packar ner en dricka och lite frukt. Vi har inget annan man kan ta med sig, Sen smyger jag vidare. Jag lyckas smyga förbi pappa som fortfarande sitter i vardagsrummet och kollar på tv. Han verkar helt fast i någon dokumentär om stenar eller något annat tråkigt.
Han är tråkig.
Nere i hallen tar jag mina skor och min jacka. Det är då pappa hör mig.
”vart ska du?!” frågar han, han låter nästan lika arg om igår.
”Ut” är det enda han får till svar.
”vadå ut!?” Frågar han och reser sig upp.
Jag svarar inte och skyndar mig istället ut genom dörren. Jag har ingenaning om vart jag ska eller vad jag ska göra nu, men jag kan inte stanna här. Det vet jag.
Jag hör hur pappa följer efter mig. Jag börjar springa.
”Stanna!!” Hör jag pappa ropa efter mig. ”Bianca!!”
Men jag stannar inte. Nu tänker jag verkligen inte stanna, om han kommer ifatt mig vet jag verkligen inte vad som kommer att hända. Det vill jag inte ens tänka på.
Jag springer och springer, jag vågar inte kolla bak, så jag springer fortfarande. Jag springer tills jag kollapsar på vägen någonstans. Jag ligger där och försöker andas. Jag rör mig inte alls. Mitt hjärta har nog aldrig slagit snabbare. Vad händer nu? Försöker jag säga för mig själv mellan de jobbiga, tunga andetagen.
Då ringer min mobil. ”Give it when i want it, taking me higher...”Jag känner hur det vibrerar lite bredvid mig i väskan, men jag känner inte så mycket. Jag känner bara att det kittlar i min hand.
Jag orkar inte svara med det slutar inte ringa. Tillslut orkar jag sätta mig upp och kolla vem det är som ringer. Det är inte pappa. Det är ingen jag känner igen. Det är ett nytt nummer.
”Hey” säger jag och tar ett djupt andetag. Jag är fortfarande lite andfådd och försöker få tillbaka normal takt på andetagen.
”Hi… It’s me. It’s Michael” svarar han.
Jag börjar gråta. Tårarna rinner nerför mina kinder och även om jag försöker vara så tyst som möjligt gnyr jag till ibland. Michael måste ha hört det, eller så har han läst mina tankar när han frågar:
”what’s wrong?” Han låter orolig.
”Everything. Just Everything.” Får jag ur mig mellan snyftningarna.
”Where are you?” frågar han snabbt. Han låter fortfarande orolig, men ändå lugn.
”I have… no idéa” jag försöker lugna ner mig, men det går inte. Allting kommer på en gång, tårarna blir bara fler och fler, hela jag skakar. Både av kyla och pga att jag nästan bryter ihop på en väg, någonstans. Jag vet inte ens vart.
”Breath…” säger Michael tyst. Jag kryper till kanten av vägen och kryper ihop så mycket jag kan. Försöker göra mig så liten som möjligt.
”What are you doing?” frågar jag honom när jag hör att det låter högt i bakgrunden och att han säger någonting till sina vakter.
”I need to find you.” Svarar han. ”i can’t let you stay out in the cold. Especially not at night. ”
”Michael…” är det enda jag hinner säga innan han avbryter mig.
”Please, try to remember where you are. Or the way to where you are. ”
”Michael, i really don’t know, i’m out somewhere. And you don’t have to.” Säger jag fast jag tror att jag vill att han ska komma och hjälpa mig ändå, men jag vill inte vara besvär för honom på samma gång.
”Please Bianca!”
Jag kollar mig runt, ser ingenting speciellt. Ingenting som är speciellt som kan förknippas med något man kan hitta till. Bara ett Kärnkraftverk.
”It’s an NPP here...” säger jag tyst.
”An NPP” säger han som svar. ”Yea, where do you live?”
”Eklandagatan 3”
”Eklandagatan 3” säger han. Antagligen till sin chaufför.
”Oh, don’t go there... I’m not there…” säger jag. ”Daddy’s… He’s mad, and he’s ... Just don’t go there. Please.”
”I’m on my way. I’m gonna find you, I’m not going somewhere you’re not.”
”Michael… You don’t have to. Go home.” Säger jag med en klump i halsen.
”I’m at your street now… I think i’m outside your house” säger han som svar.
Jag inser att han inte kommer ändra sig, han är på väg…
”Just go forward” säger jag och känner hur tårarna fortfarande rullar nerför mina kinder. Jag hade nästan glömt bort att jag gråter.

Plötsligt ser jag att de lyser längre ner på vägen. En bil.
”Is it you on the road?” hör jag Michael fråga.
”Yea…” Jag inser att de är han som sitter i bilen som är på väg mot mig.
Bilen stannar några meter ifrån mig. Han kliver ut.
”Bianca?!” Säger han och springer mot mig.
Jag försöker ställa mig upp, men kan inte och ramlar istället ner på den kalla asfalten igen. Han sätter sig bredvid mig.
”Oh my god, you’re ice cold!” säger han och kramar om mig.
fortsättning följer

Spana också in: