Forumet - Min klagobok typ? hjälp?

Min klagobok typ? hjälp?

121 0 8
Om ni orkar läsa igenom. Brukar skriva av mig när jag inte mår bra, så om någon känner typ som jag och/eller har råd så snälla hjälp mig förstå mig själv lite :p
Som sagt skriver jag detta när jag är ledsen och mår inte så vardagligt, men ganska ofta ändå


Hur lagar man en trasig själ? Hur vet man ens att själen är trasig? Är det när man inte längre känner något alls eller när man känner alldeles för mycket?

Varför kämpar vi varje dag för att bara kunna öppna ett nytt kapitel i våra liv? Varför är det så viktigt att gå vidare. Jag vill vara kvar i det där mörka rummet, där jag är odödlig. Den plan jag känner till. Där vet jag hur det funkar. Ingen kan göra mig illa.

Allt är så jävla kallt, hur mycket man än försöker värma sig eller hitta värme från andra så slutar det jämt med att man står där och fryser till döds. Eller man fryser inte till döds kanske, men man är allt bra nära på att vara död. Man känner sig jävligt död.
Det känns som om man är helt ensam och ibland att man är en av alla andra. Vissa säger att ensam är stark. Men det vet jag inte riktigt.
Man behöver alltid någon, man behöver själv vara behövd. Jag tror att man skulle sluta vara människa annars. Vi är beroende av andra, vi är inte oberoende individer. Vi måste ha bekräftelse och veta att vi finns. Även om vi vet att vi andas, att vi ser.
Så vill vi fortfarande synas. Jag vill inte vara osynlig. Men jag vill inte vara i centrum. Jag är osynlig. Alla tror att jag är en sån som biter ihop sen är allt okej igen inom några veckor. Men jag minns fortfarande allt som har gjort mig illa i mitt liv. Jag kommer ihåg när jag sprang ifrån pappa och skulle gömma mig under bordet som liten för att jag hade sagt ett fult ord till honom.
Jag minns hur han greppade tag om min arm och slet ut mig och började skrika på mig.
Det är ett av mina tidigaste minnerna jag har av min pappa. Men varför kommer man oftast bara ihåg det som gör mest ont? Varför minns jag inte när jag skrattade och lekte med mina vänner när jag var liten. Jag har förlorat så mycket av mitt liv. Jag har varit isolerad så länge. Och jag kastades bokstavligen ut i världen och gick rakt in i väggen. Jag går alltid in i väggen. Men jag lär mig aldrig.
Ibland vill jag bara sluta försöka, för då kan jag aldrig misslyckas. Det känns som om jag misslyckas så jävla ofta. Det mesta har gått åt helvetet, men ändå har jag klarat mig relativt bra. Men jag går och håller andan hela tiden, för snart kommer den där jävla väggen och klappar till mig rakt i ansiktet.
Allt som hänt, allt som är dåtid kommer jag ta med mig i framtiden som erfarenheter. Men jag vill inte ta med mig vissa saker. Jag vill inte minnas.
Jag vill bara födas på nytt. Och inte göra massa jävla misstag hela tiden. Inte känna mig som en fuckup.
Det känns som om jag ligger på min dödsbädd och att mina dagar är räknade. Jag vill bara att tiden ska gå fortare.
Jag vill inte att någon ska sticka kniven i mig och vrida om. Skjut mig i huvudet istället så jag slipper lida hela jävla tiden.
Jag orkar inte med mina tankar som jag jämt har. Jag kan inte ens erkänna när jag mår dåligt för andra. Jag kan inte erkänna att jag inte vill mer. Jag orkar inte mer. Men ändå så biter jag ihop, men det blir inte bra. Det blir aldrig bra.
Det lagras bara upp som död hud som jag inte kan bli av med. Huden blir grövre och grövre och tillslut kommer jag inte känna ett jävla piss. Jag vill inte vara en såndär okänslig jävel. Jag försöker så jävla hårt för att få mina kompisar att skratta när jag umgås med dem.
Men det känns inte som om jag får så mycket tillbaka. Jag vet inte vad jag gör för fel, tänker inte fråga dom vad jag gör för fel heller. För då kommer jag bara vara en vanlig jävel som gnäller hela tiden. Jag kan gnälla om saker, men skulle jag gnälla om allt jag kände, så skulle folk hinna åldras och dö innan jag var klar. Jag förstår mig inte på hur allt funkar. Jag har liksom lärt mig själv.
Jag vet inte vad andra tycker och tänker om deras liv, för det är deras ensak. Kommer någon till mig och vill ha hjälp så finns jag där. Jag säger inte att jag kommer förstå, för det kommer jag troligen inte. Men jag kommer att göra mitt bästa för att lyssna, ge råd och trösta. Varför kan ingen göra detsamma för mig?
Det känns som om jag är för varmt vatten som snart kommer att börja koka. Jag vill inte koka.
Jag vill inte förlora den lilla kontrollen jag har på mitt liv..Folk kan inte hantera mig. Dom kan inte hantera hur jag tänker och varför.
Jag vet inte om något är fel på mig, för jag har liksom aldrig vuxit upp med normala kompisar heller. Jag tog lärdom av dom.
När dom blev arga skrek och slog dom, när dom blev ledsna skar dom upp sig eller slutade äta. Jag förstår inte hur jag ska fungera. Jag vet inte hur länge till min kropp orkar hantera min själ. Om det nu är själen som gör ont. För något är så otroligt jävla trasigt i mig.
Och jag vet inte hur jag ska uttrycka mig.
Genom åren har jag skrivit, precis som jag gör nu. Det känns kanske lite bättre, men inte i längden. Det finns inte nog med utrymme, papper eller bläck om jag skulle skriva ner hur jag kände och tänkte så fort jag mådde dåligt.
Varje gång jag får den här energikicken, det här lyckoruset så rusar jag rakt in i den där jävla horväggen. Den finns alltid där för att stoppa mig och ta mig ner till verkligheten igen. Är jag en fuckup? Jag är iallafall inte den jag ska vara. Ingen människa borde få vara skapt för det här.
Till vilket syfte skulle det vara bra för? Vet inte riktigt om jag tror på belöning i efterlivet. För då kanske man tror på ett tidigare liv. Och då borde detta livet vara en belöning för mitt förra liv. Fattar inte vilken jävla sjuk människa som skulle kalla detta för belöning.
Det är en långsam och plågsam död skulle jag mer vilja kalla det. Vet fan inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra med allt jag känner.
Jag kan inte springa iväg och gömma mig. Jag kan inte bara försvinna och aldrig komma tillbaka. Hur mycket jag än skulle vilja det så kan jag inte. Det är inte så det går till. Jag vill veta hur det går till. Jag har ingen aning. Men det har nog ingen annan heller. Och det stör mig. Vem är det som sitter på alla jävla svar? Eller alla kanske är lika förbryllade över livet som jag är. Alla lever ju ett olika liv. Det finns alltid någon som har det värre, och någon som har det bättre, det vet jag. Min mamma och mormor säger att jag kommer bli något stort. Hur kan de vara så jävla säker på det? Och närfan ska det hända? Jag kommer inte från en bra familj.
Jag känner knappt min släkt. Jag pratar nästan aldrig med dem. Jag är så avundsjuk på dem som har bra kontakt med sina kusiner, farbröder, morbröder, mormor, morbröder, pappor, farfar och liknande. Jag känner inte dom. Och dom känner inte mig. Dom vet vart jag bor, vad jag heter och sånt ytligt. Men dom har ingen aning vad jag tänker. Dom har ingen aning vilken trasig människa jag egentligen är. Det syns inte på insidan. Skulle man öppna upp mig skulle man nog inte heller se det. Vad i helvete är det som gör så ont? Vad exakt är en själ? Är det den som ger personlighet, tankar, känslor eller är det helt enkelt bara bullshit?
Frågor som aldrig kommer att bli besvarade, men som alltid kommer att plåga min hjärna. Jag hatar att inte kunna förstå. Svart och vitt. Men också grått. Det är väl det livet är uppbyggt på? Vissa ser allt svart eller vitt. Jag ser bara alla jävla gråzoner.
Varför går det inte att läsa mig som en öppen jävla bok?

Går alla och väntar på sin dödsdom.. som jag?

------

1/5-10

Varför knyter jag min hand och bara vill skjuta iväg ett slag, men jag fastar på att hålla den knuten så fingrarna blir vita och domnar bort?
Jag vet inte vad jag ska göra för att bli av med mina jävla demoner jag har i mig. Känns som om dom aldrig vill ge sig av. Och hur får man dom att ge sig av över huvud taget? Känns som om jag bara vill somna förevigt. Orkar inte med det här längre känns det som. Men jag vet också att jag sagt så minst en miljon gånger och varje gång så biter jag ihop och tar mig igenom det. Men hur jävla länge ska man orka bita ihop egentligen? Fan, så jävla trött. Så trött. Trött på allt. Livet går inte riktigt som jag vill, även om det jag vill är önskedrömmar. Men varför ska man leva om man inte får sina drömmar? Ska man leva endast för att man måste? Men vem säger att man måste leva? Det finns ju ingen lag som säger att man inte får ta livet av sig. Bara att man inte får ta andras. Men varför lever man då? Om man mår dåligt. Jag kanske går och väntar på bättre dagar, men jag borde veta bättre. Visst, saker har väl blivit bättre sen sex år sen. Men om det ska gå framåt så långsamt som det gör nu så ger jag fan upp. För då är det fan inte värt det.

-------

4/5-10

Hurfan vet man vilken väg man ska ta när alla vägar är så jävla smala och farliga? Det är som en labyrint, måste man verkligen hitta ut eller är det okej att man yrar runt och inte har någon jävla aning om vart man ska ta vägen? Jag tror att meningen med livet är att göra livet värt att leva helt enkelt. Men vem är egentligen nöjd med sitt liv? Känns som om alla har något som är totalt misslyckat. Tror livet är lite överskattat. Visst, livet är det enda man har. Men efter då? Det tar ändå slut. Som ett glas vatten, spelar ingen roll om du dricker det sakta eller fort, förr eller senare tar det slut. Slutpunkten är att det tar slut. Efter det finns inget mer. No tomorrow liksom.. Spelar det ens vilken roll om man har en bra själ eller en jävligt dålig själ? Fast man kanske inte kan ha bra eller dåliga. En själ kanske bara en själ.
Man kanske har haft fler liv, och efter varje liv lär man sig något nytt, så tillslut när man gått igenom ett tusen liv så kanske man får det perfekta livet? Men vad är tusen ruttna äpplen värt? Skulle aldrig käka mig igenom ett tusen ruttna äpplen bara för att få det perfekta äpplet.
Kanske finns det en ängel och ett monster i oss alla. Det enda som kanske räknas är att ta fram den rätta vid de rätta tillfällen. Jag vet inte, men det låter inte så speciellt svårt, men då skulle jag bara drömma. För det finns inget i detta liv som "inte är så speciellt svårt". Hela livet spenderar man åt att inte trampa på minorna och bli skadad. Blir man skadad tillräckligt många gånger finns det inget kvar utav en.
Rått och kattlek. Vem överlever? Och är dom lyckliga i slutändan? Fråga den som vet. Min framtid är fortfarande oskriven. Mitt förflutna har blivit skriven så hårt och flitigt så det knappt är värt att läsa. Eller?
Vi är alla cigaretter, giftiga och vi alla måste brinna ut någon gång..

-------------

8/8-10

Vissa är födda för att lida
Försöker liksom att klättra upp igen och ta tag i litegrann i taget men kommer aldrig riktigt dit verkar det som. Då orkar man inte fortsätta det man försökt med så jävla länge. Det enda som hjälper lite, då nästan trycket lättar i en själ som sprängs och lite tryck i huvudet som är på tippen att implodera är att skriva av mig här. Då vet jag, bra. Nu vet jag att jag känner såhär. Kanske är det förbättring nu när man läser då. Eller så är det en försämring och tänker "fan va jag vill tillbaks till den tiden". Vilken jävla frisk människa vill tillbaka till en tid då denne bara vill.. skrika åt världen och be dom dra åt helvetet och försöka rymma i huvudet.?
Det känner jag för nu, bara fixa ihop en stor summa pengar och sticka iväg till en okänd destination. Ingen vet vart jag är, inte ens jag själv. Jag är påväg mot ingenting, hur kan jag då tro på någonting? Ingenting och någonting går bara inte ihop.. Jag undrar bara när min belöning kommer.. När jag känner.. typ, en slags inre frid. Jag vill inte behöva strida med mina demoner som jag har i mig. Och jag vill inte ha någonting med mig själv i mitt förflutna med att göra. Men det känns som om jag inte kommer vilja ha något med mig i framtiden att göra heller. När jag var liten tänkte jag bara "jag hamnar där jag hamnar". Ångrar att jag tänkte så. Vill inte vara där jag hamnat. Spenderar mina mesta tankar på mina misstag. Mina lyckanden enligt mig är inte bra nog. Att bita ihop, svälja min ruttna stolthet är ett stort steg för mig. Men det räcker inte. "Det funkar inte så i verkligheten". Men vemfan vill leva i verkligheten om den ska vara så skrämmande jävla verklig!?
När jag var liten önskade jag alltid att mitt liv skulle vara som en film. Visste inte att det skulle vara i genre skräck och drama. Ibland blir det för mycket. Eller.. det blir för mycket ganska ofta faktiskt. Vet inte om mitt psyke blivit starkare eller svagare efter min största depression.. Jag vet att jag har det bättre nu än då. Men det räcker inte. Det är inte nog. Det är inte alls bra. Bättre är det, men det var ett helvete då. Så då betyder det att det kan vara faan nu. Bättre, men inte bra. Vet inte ens hur jag ska göra allt bra. Livet bara flyter förbi och jag rör mig varken med eller mot strömmen. Har fastnat i något så jag sveps inte med alla andra.
Jag orkar inte upprepa ett svar som jag själv inte vet vafan det ska betyda. "Varför just jag" brukar jag tänka ibland. Men vissa kanske är födda bara för att lida och plågas. Alla tror att man får en belöning när man lidigt tillräckligt längre.. Varför skulle det vara så? En teori är ju himlen. Vem säger att det ska vara så perfekt och felfritt där? Jo, för du har levt dina jävla ruttna dagar i denna jävla äckliga värld. Du har visat dig "värdig" att få plats där. Som ett stort plåster, som ett sjujävla "förlåt"? Om inträdet till himlen är lidande och plågande går jag inte med på det. Då är det inte värt det. Evighet i paradiset gottgör inte ett livstids lidande.
Jaja, vi ska alla göra vår goda del till världen. Jotjena.. Vad har jag gjort för gott till världen? Vad har världen gett mig? Verklighet? Jotack, då föredrar jag hellre det som är abstrakt och inte verklighet. Sömn är det bästa jag vet, just för att man försvinner in till något annat. Det är min tid då. Tyvärr så märker man ju inte det och det går på ett ögonblick. Jag önskar att jag kunde sova utan att somna. Då är det min tid.
Varför ska allt hänga på mig när jag bara är en av många? Jag kommer inte bli någon som blir ihågkommen. Jag kommer inte bli ett hotshot. Jag kommer inte ens nå upp till att vara en svensson. Total failure.
Submission. Whatever. Fuck it. Yeah.. fuck it all.
Glada stunder kommer ibland, och då känns det verkligen som om jag kommer klara av det här. Men när jag inte har roligt, är glad, då är det mest skit och mörker som kommer fram. Jag vill inte fortsätta leva såhär. MEn jag vill ändå inte avsluta det. För det känns liksom.. nu har jag kommit såhär långt och jag tänker fan inte slänga iväg det nu. Men ibland känns det också.. nu har jag kommit såhär långt och jag har inte hittat det jag letat efter, har inte uppfunnit min lycka, så vafan ska jag ha kvar det skitlivet jag har? Mitt liv är upp och ned, fram och bak, ut och in och allt möjligt. Jag hatar det verkligen. Jag kan inte beskriva för någon hur jag mår, jag kan inte säga "du, jag mår inte bra för att.. blablabla..". Det funkar inte så, för då får jag uppmuntrande ord och folk förväntar sig att jag ska försöka och lyckas. Oftast lyckas jag inte.. Och då blir personerna besvkina på mig och då blir jag bara förbannad och ledsen. Det är inte mitt fel för att jag inte kan, orkar, vill..
"klart du kan".. Jaha? Vafan vet du om det? Vafan är sanningen i det? Baserat på vadå? "Nejmen du är ju en stark tjej klart du klarar dig". .. Skulle inte tro det va?
Stöd är jätteskönt, men jag vill ha stöd från dom som VET. Dom som vet hur JAG mår och hur jag KÄNNER. Min uppfattning. Mina tankar. De är min alldeles egna lilla börda... Mina tankar..Mina känslor.. Det finns ingen som är som jag. Det både glädjer mig och sårar mig. Ingen ska behöva vara som jag.. Men det skulle nog ändå vara skönt att ha någon där som vet. Jag har ingen. Ingen alls. Inget.. Jag kan inte hantera det längre. Hur hanterar man något som är okontrollerbart?
Det går inte. Det är omöjligt att ta i något som inte är där. Det är omöjligt att drunkna i ett torrt hav.
Jag vet inte hur jag ska göra. På ena sättet är jag precis som alla andra, men på andra sättet är jag så jävla ensam som det bara går att vara.
Jag är som alla andra på så sätt som att jag lever. Andas, äter, sover, blinkar etc. Men jag är så ensam för att det bara är en autopilot som spelar ett spratt på de som ser ytan. Vet inte om man kan kalla mig levande. Känner mig inte speciellt levande eller mänsklig längre. Känner ingenting men ändå för mycket.
För mycket. Jag vet inte vad som har hänt. När jag var liten var allt bra, men i och försig så börjar nästan alla mina glada och hoppfulla meningar med att "när jag var liten." Men allt var faktiskt helt okej då. Inte bara helt okej, det var bra! Jag var bra då. Allt var bra. Nu känns nästan allt ihåligt och ruttet. Vad hände med innehållet? Vem sög bort det? Vem tömde mig? Vem spillde ut mig? Vad hände? Varför är det jag som ligger i rännstenen? I rännstenen med ihopsydd mun när alla andra har ihopsydda ögon. "I rännstenen i en otroligt tung regnskur med brutna ben och armar. Kan inte ta sig loss, vattnet börjar stiga.. Men kan inte röra på mg, gör för ont. Kommer ingenvart, kan inte. Tillslut vill jag inte. Tillslut när det gått för långt har jag accepterat mitt öde och inväntar drunkningen" Just nu passar det jävligt mycket in på mig. Som fan. Jag vill, men jag kan inte. För rädd, gör för ont.
Vem spillde ut mig?
Jag känner inte för att skriva mer. Känns inte värt just nu, yttrat mig tillräckligt för idag tror jag.

Spana också in:

Det största misstaget en människa kan göra är att ta livet på för stort allvar. Att skriva långa texter, tänka djupt fråga frågor om livet i hjärnan när man är nere är som att skjuta huvudet av sig. Dessa metoder kan man testa

Emo
Vara nere jämt, inte göra något åt det
Fungerar ej

Positiv
Tänka positivt, göra något åt det
Fungerar ej

Komedi
Se livet som en komedi, inse att hälften av det som tidigare behövts göra någonting åt inte ens är någonting
Fungerar

Eller psyksjuk inget av ovanstående fungerar då måste du gå till psykologen eller käka piller.

Kram