Forumet - Min kompass är trasig

Min kompass är trasig

84 0 1
Allt mer ofta har jag börjat läsa runt i denna kategori, om folks motgångar och hur de gnäller om saker som ur mitt perspektiv är småsaker, sådant som antingen är pasé i mitt liv, eller som jag helt enkelt aldrig upplevt och inte kan förstå.

Dock hoppas jag att ni kan förstå mig i detta inlägg.

Sedan i vintras, har jag, den 18-årige grabben blivit berövad mitt liv, mer eller mindre, mitt förflutna har jagat ikapp mig och jag har aldrig tidigare känt mig så vilse som jag känner mig just nu.

Det började för många år sedan, min ångest. Kan väl ha varit runt 7 år då jag fick känna på den för första gången, jag visste ju givetvis inte vad det var då, men sånt sätter sig. Vad som triggade den kan jag inte svara på än idag, men det bottnar förmodligen i något som hänt när jag vara riktigt liten. depression och ångest blev nästan en vana för mig fram tills jag var ungefär 13 år och nästan pangpoff blev av med den, det dog ut och tonades ner och ända fram tills i höstas hade jag nästan glömt bort mitt lilla "problem". Det var under en mindre incident runt December som allt vändes uppochner, vad det var tänker jag inte gå in på, men det var enligt mitt sunda förnuft så litet att jag istället började oroa mig inför framtiden, framtida ångestattacker, samt hur det skulle sluta om något "större" hände.

Min ångest eller mitt allmänt nervösa tillstånd har nu suttit i ett halvår, allt som jag byggt upp under de här fem åren är borta, det mod och den lycka jag lyckats finna i små saker som hänt i min omgivning har tonats bort och jag har, ursäkta uttrycket, väldigt jävla svårt att blicka framåt och titta på de mål jag satte upp innan ångesten kom tillbaks.

Nu säger jag ångest, vilket i själva verket bara är delvis rätt men när jag blickar framåt så har jag väldigt svårt att se det positiva i saker. Tidigare var mina planer att börja plugga utomlands direkt efter gymnasiet men det känns bara borta nu. Att ens plugga eller jobb utomlands under hela min livstid känns också avlägset, där nere kring mag-hjärtat regionen, medan jag inte vill något hellre i huvudet. Jag mår alltså vemodigt av att tänka på det, bemöts av bilder från min barndom, allt det roliga jag upplevt tillsammans med mina föräldrar :'), parallellt med bilder av dem på ålderdomshem/nedgrävda (dom börjar bli uppåt åldern).

Samtidigt har jag väldigt svårt att känna med mina föräldrar, jag kan inte påstå att vi har någon fantastiskt nära relation, har aldrig sett dem direkt glada eller ledsna, det har alltid känts så platt hemma. Trots detta har jag väldigt svårt att, när jag känner mig glad över ett inre beslut, genomföra det utan mina föräldrars medhåll (vilket jag sällan får), alltså en liten psykologisk spärr som jag måste öva bort.

Hur som så sker bara tänkandet när jag inte har något speciellt för mig, men jag vill kunna leva som förut igen, känna det där lilla extra inom mig och bara kunna vara jag, utan att behöva fundera så mycket och bygga upp min nervositet.

Frågan är dock om tiden verkligen läker alla sår, kanske är jag av med just detta inom några år, men om något liknande händer igen, en sån där liten sak bara, vad gör jag då? Jag är en ganska stolt och uppåt person annars, lite "Bra karl reder sig själv", psykologer och krafs känns inte som ett alternativ, inte ångestdämpande heller.

Jag har själv hittat några botemedel, åtminstone provisoriska, detta kan vara allt som engagerar hjärnan, jag sysslar mycket med film, såväl skapande-processen, som att faktiskt titta på den. Även musik är något som ligger mig väldigt nära om hjärtat. Skolan är ju ännu en sådan grej, men där finns problemet att den inte är statisk, jag kommer inte alltid ha den till hands, som under sommaren tex.

Så är det någon som känner sig manad att hjälpa mig hitta skruvarna till min kompass, så jag kan sätta tillbaks dem igen så är det bara att skriva här, säga vad ni tycker, vad ni tänker eller vad fasen ni nu vill, egentligen vet jag knappt varför jag skrev detta, och det förstärker ju återigen faktumet att jag aldrig känt mig såhär vilsen.

Jag hoppas att folk som känner lika kan dra nytta av era svar i framtiden också (dock hoppas jag inte att andra får lida igenom samma onödiga skit).