Forumet - Min novell, Random.

Min novell, Random.

175 0 3
Bra/Dålig?


När han gick in i rummet, hoppade mitt hjärta flera mil bort och tillbaka. Vacker, med hår lika skimrande som en annans ögon och ansiktsuttryk som tydde på att han tycket lika illa om matte som jag. Det är tur att han är min, jag har ingen aning om hur jag skulle klara mig utan att se hans leende varje morgon och hans godnatt sms som alltid kommer vid samma tid varje kväll.

”Hej på dig” Sa han med den rostiga rösten som han hade fått förra sommaren efter det så kallade målbrottet.
”Hej, kan du matten?” Sa jag och hoppades på att han kanske kunde hjälpa mig med matten som vanligt. Eftersom att matte var som att läsa en sida på latin eller något annat oförståeligt ord för mig så hoppades jag alltid på att han kunde det jag inte kunde.
”Klart jag kan, jag måste ju kunna hjälpa dig så att du inte får IG och måste gå om skolan. Du får ju inte lämna mig ensam på gymnasiet nästa år” Sa han med ett leende på läpparna och ironi i rösten.
Det är tur att han har tillräckligt mycket humor så det räcker för båda två. För min humor förstår sig inte ens min ovanligt smarta hund på.
Här, i detta klassrummet började allt. Han såg på mig med sina stora gröna ögon och ledde. Det var det ända som behövdes för att jag skulle falla, och föll gjorde jag. Kan det någonsin bli för mycket, kan man få för mycket kärlek? Det får man inte kunna, jag vill inte tröttna på honom, han är mitt allt. Så underbar, från att den ljusa morgonsolen går upp, tills den rosa kvällshimlen blir svart.

Men när jag sitter här, i klassrummet som alltid är lika vitt, tråkigt och allmänt deprimerande. Så är det ända jag tänker på inte hur jag ska återgälda honom för allt han har gjort för mig, utan hur jag ska få bort honom. Jag vill vara självständig, som alla dom svarta kvinnoslavarna som rymde ifrån sina ägare och blev fria, eller som en tonåring som har alkolist föräldrar och drar hemifrån för att starta ett nytt liv. Men jag har inga anledningar att ta bort honom. Han kan bara raderas till 99 procent, sen går det inte mera. Jag kan skylla på hormonerna, jag är ju trots allt bara 15. En förvirrad 15 åring som inte kan ta egna beslut för hon är så fullproppad av hormoner tack vare puberteten. Eller så kan jag skylla på att jag tror att jag är lesbisk. Ja, Jag kan säga att jag gillar en av mina kompisar, någon av dom går säkert med på att göra en fejkad kyss framför honom.

Det är som att jag bryr mig om honom för han håller ihop mig. Men han är jobbig för han kväver mig med kärlek, kan man verkligen säga så? Gud så mycket frågor. Huvudet är som en massa trådar som inte kan trasslas ut. Allt är bara ett stort svart trassligt garnnystan. Jag borde lära mig att sticka, så jag kan trassla upp garnnystanet och kunna tänka klart, ta egna beslut och ta ansvar.

Men vem skulle jag snacka med om han försvann, inga går ju att lita på längre. Det är som en cirkel, jag berättar en sak till min bästa kompis och hon berättar det vidare till sin andra bästis och så fortsätter det så. Helt sjukt om man tänker efter. I slutet kommer jag ändå fortsätta smsa honom, kyssa honom och låssas som om allt är bra. Det är så det går till i denna världen, man har tankar och drömmar. Men man gör det som är bäst för att ingen ska tycka illa om en. Det är ju bara typ bögarna och lesbiska som visar vilka dom verkligen är, eller dom som kommer ut ur garderoben som man säger i alla fall.

Jag längtar tills jag är 16, det är ju då puberteten ska ta slut. Tänk vad skönt att kunna tänka klart och slippa alla vuxna som tror att man är helt förvirrad för att man har hormoner. Jag har till och med blivit jämförd med en gravid kvinna, för dom har ju tydligen också hormoner, men vad vet jag om det. Jag har ändå ett ganska bra liv, inte helt problem fritt, men bra. Jag är normal lång, har hyfsad kropp och riktigt fint hår. Min klädstil är inte heller något att klaga på men mitt humör vill jag inte prata om. Jag har ärv mycket från min mamma, är knappt lik min pappa alls, vi kanske har samma humor men inget mer. Alkohol och sån skit rör jag bara ibland, kanske på något bröllop eller liknande. Jag har blivit tillsagd att jag ska vara nöjd med mitt liv, inte klaga. Det riktiga livet har ju inte ens börjat än, som många säger. Njut medans du kan har man ju också hört. Kanske alla dom har rätt, jag kanske bara borde följa med strömmen och se vart jag hamlar. Njuta nu innan jag faktiskt måste ta ansvar varje dag och göra viktiga beslut hela tiden. Många vuxna som jag känner har ju sagt att jag borde vara nöjd med min pojkvän och låta honom älska mig, när jag blir äldre kommer sex in och det ska ju tydligen göra att allt blir mer komplicerat. Massa drama och otrogenhet är ju inget jag vill sträva efter.

Jag är nog ganska nöjd ändå, förvirrad som många säger att jag är, är jag nog lite det med.
”Vad är 9 upphöjt till 2?”
Hej!

Din novell var söt och oskyldig på något sätt [smile]

Jag gillar berättaren. Hon verkar smart (trots matten! haha) och klok. Du ger henne en sympatisk personlighet. Däremot vet vi ingenting om "honom", varför hon tycker om honom, hur han är, vem han är... Bara att han har gröna ögon och är snygg, typ. Jag skulle gärna vilja veta mer om honom. Hur kväver han henne med kärlek, t ex?

Många frågor!

I övrigt tycker jag du ska kolla igenom styckesindelningen. Ett nytt stycke för varje citat, typ. Kolla i en skönlitterär bok för tips!

Fortsätt skriva!