Jag är extremt deprimerad, ledsen, vad man nu säger, har panikångest till och från och självmordstankar hela jävla tiden.
Men jag har ett problem, jag går till BUP men min psykolog förstår mig verkligen inte. Jag har försökt öppna mig för henne och berätta om att jag mått dåligt psykiskt sedan elvaårsåldern.
Redan då började jag tänka och överväga självmord, sedan dess har det bara blivit värre. Under elvaårs åldern tänkte jag bara på det då och då, när jag var tolv var det knappt, nu är jag tretton och det går inte en dag utan att jag tänker på att fy fan, nu är jag så jävla less, nu vill jag avsluta det här. Jag har även planerat hur jag ska göra det, men slopat den idén.
En gång tog jag mod att berätta det för psykologen, jag hade inte fått speciellt mycket hjälp eller så innan utan förklaringen till varför jag mår som jag mår var "äh, lite ångest, det går över".
Iaf, såhär såg det ut.
Jag: Ja, alltså, när jag mår dåligt känner jag bara att nu vill jag skjuta skallen av mig. Jag orkar inte mer, allt är hopplöst.
Hon: Tänker du ofta på självmord?
Jag: Ja, det gör jag.
Hon: Har du någon gång planerat hur du ska göra?
Jag ljög och sa nej.
Hon: Det är nämligen en skillnad mellan självmordsplanering och självmordstankar, det vet du va?
Sen bytte hon ämne.
Det känns som om jag håller på att trilla av pinn nu nämligen, och att jag inte får någon hjälp därifrån gör det hela ännu mer värdelöst.
Jag såg iaf till att hon fick veta att jag var kapabel till självmord, är det inte då man ska få hjälp?
Eller var det rätt av henne att agera sådär, bara byta samtalsämne?
Jag vill helst inte byta psykolog då jag snart ska få läkartid, är rädd att det ska ändras på nåt sätt för jag vill ha min sömnmedicin mot mina sömnproblem nu. :s
Tack för mig.
Vad tror du att ditt grundproblem är, d.v.s som har fått dig att känna dig så?
låter som en helt vanlig psykolog. grattis![[n]](/img/smilies/thumbdown.gif)
Jag har också gått till BUP och det hjälpte inte ett skit (iofs så har jag inte övervägt självmord)
Min psykolog där kunde bara hjälpa mig med de konkreta problem, te.x problem med mamma/kompisar/skola osv, men problemen som låg mer djupt som panikångest/ångest kunde hon aldrig hjälpa till med. Hon hade mer en åh-jag-tycker-så-synd-om-dig-och-du-ska-inte-ha-det-så-här-inställning. Efter drygt ett halvår gav jag upp och sket i det och nu är det värre än förut.
Jag tror att allt handlar om vilken person man får till psykolog, vissa förstår en, andra inte.
Hon kanske kommer att återkomma till det du har sagt och fråga hur du känner kring det nu osv. Var ärlig och säg att du planerat hur du vill göra och dölj ingenting! Jag tror att det blir lättare för henne att hjälpa dig då, även om jag personligen tycker att hon borde ta det allvarligare redan nu
Generellt så suger BUPs psykologer -.-
Det låter ju sjukt att hon inte reagerade på det där du sa och bara byter ämne? Vilken subba!
Släpp inte taget!![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
![[love]](/img/smilies/love.gif)
ladytron:
Hon: Det är nämligen en skillnad mellan självmordsplanering och självmordstankar, det vet du va?
Sen bytte hon ämne.
Vilken surfitta
Men jag tycker som ingenting, lägg upp hela sanningen nästa gång.
orka.. just drf ja inte pallar söka "professionell" jelp..
Jag vet inte vad mitt grundproblem är, det är just därför jag går till BUP. Har dock inte fått någon hjälp alls med det där heller så.
Uh, jag ska försöka vara mer öppen jo, det har jag kommit fram till.
Men det är inte så lätt för på mötena innan har de totalignorerat mig och mina problem.
Tycker du borde ta upp det med läkaren du träffar då och be om att få byta psykolog. Om det känns mer akut än så kan du ju alltid vända dig till Svenska Kyrkan, som ska ha präster som är vana att prata med folk som mår dåligt och har tystnadsplikt (nej, du behöver inte vara kristen).
mediakatt: Jag behöver nog mer än att bara prata. Jag har pratat, jag har pratat med vänner och nu psykologer, det hjälper inte. Jag skulle nog inte trivas med att gå till en präst heller, och skulle aldrig finna motivation att ens orka gå dit och prata, att få hjälp känns som en omöjlighet numera.
Du måste kort och gott berätta hela sanningen för att de ska kunna förstå och hjälpa dig. Om du inte förklarar hur dåligt du faktiskt mår så kan de liksom inte göra något.
Sen beror det ju på hur ens psykolog är, min är rätt mesig och pushar en inte att säga någonting, vilket gör att vi typ bara pratar om hur veckan har varit varje gång jag är där. Din verkar vara lite likadan, jag tycker faktiskt att du ska be om att få byta!
Det tog mig ett år hos bup innan jag fick träffa en läkare för medicinering, och hon frågade ganska snart hur det var med självmordstankar, något min psykolog knappt tagit upp. Hon frågade också om jag hade planerat hur jag skulle göra, och hon fick mig att beskriva de olika sätt jag övervägt att ta självmord på, samtidigt som min mamma satt i rummet och blev helt förtvivlad.
Typ "var skulle du sitta när du skar av handlederna? skulle det vara mycket blod?" osv. Jobbigt, men antagligen nödvändigt. Jag fick medicin utskrivet ganska direkt, både antidepp, ångestdämpande och olika tjoffs för sömnproblem, något jag tycker min psykolog kunde ha ordnat lite tidigare.
Så som sagt, byt psyolog och ljug inte för dem mer!
Tack för svaret, verkar som att läkarna är mer djupgående med sina frågor än psykologerna då? Fast det är väl individuellt men jag antar att det är ett måste ändå med tanke på att dom ska skriva ut medicin. 🙂
du får bara hjälp om du är ärlig. Sen är pyskologerna på bup i allmänhet idioter, litar du inte på henne säg det till henne! du har all rätt att berätta ditt missnöje.
Jag brukar säga
"det känns som att du inte förstår mig, jag kan inte lita på dig och har svårt att berätta sanningen för dig, det hindrar dig från att kunna hjälpa mig. personkemin funkar inte helt enkelt"
man kan byta psykolog, fick jag reda på för ett par veckor sen när min kompis gjorde det.
jag gick till BUP förata gången när jag var 11 på grung av självskadebeteénde och självmordstankar och så, och min psykolog säg purjo. men nu har jag börjat där igen, och har en jättebra psykdoktor. så alltså, man kan byta om man inte är nöjd
man kan gå privat, eller i någon annan kommun
Jag gjorde så, fast jag hade andra skäl till det också.
