Forumet - Mina föräldrar styr mitt liv, t.o.m. mina egna pengar och fritid, vad göra?

Mina föräldrar styr mitt liv, t.o.m. mina egna pengar och fritid, vad göra?

847 0 8
Måste bara skriva av mig...mår så fåligt just nu... Har precis haft världens bråk med mina flräldrar (brukar inte bråka, har alltid varit den "perfekta" tonåringen - inget positivt, hatar det!)

Nyligen beslöt sig jag och mina två kompisar (den ena är 18 och jag & den andra, min absolut bästa vän, fyller 18 om ca 3 mån) för att resa nu på sportlovet. Jag har kollat upp allt. Räknat på mina pengar, besparingar, kommande inkomster o utgifter, utgifter som tillkommer under resan (mat o så) och kmr att ha flera tusen kronor över - alltså behöver inte mina föräldrar skjuta till ett enda jävla öre...och inte behöver de oroa sig för hur min ekonomi ska bli sen för har som sagt pengar över...

De sa ändå NEJ! Nej, till att få använda MINA EGNA pengar till det jag sparat dem till! Gaah, såååå frustrerande!!! Jag är praktiskt taget 18 år, så argumentet att "du är för liten" håller inte! (inte för att dom sa det men misstänker att det är det dom eg. tänker - de är rädda att släppa iväg mig...)

Men kom igen! Livet är kort! Det är nu, i den här åldern, man ska "get loose", testa allt, festa, ha kul, bara leva livet, öva på att klara sig själv, typ äta nudlar varje dag för att spara pengar! Det är det som är livet! Just den här åldern behöver man lära sig dessa saker och att klara sig själv.

Det värsta av allt är att jag hatar mitt liv (nej jag är inte mobbad, jag har några nära vänner, har ok med pengar, inget missbruk hemma eller ngt sådant) utan jag hatar mitt liv för att jag går på en av de tuffaste skolorna i landet (VRG) bland djursholmssnobbar som skänker sina liv för status, andra människors åsikter, att vara perfekta osv, är som om de har ngn jävla gaffel uppstucken i arslet. Allt jag ser i skolan är KONFORMITET, och YTLIGHET. Ingen kan man lära känna...och jag dör av uttråkande...

Är i skolan hela dagen och när jag kmr hem så pluggar jag till kvällen (ibland natten) och på min lediga tid ser jag på serier...sitter jag på tåget på väg in till stan längtar jag efter att få kolla på serier - att få se andra människor med intressanta liv. Jag FLYR VERKLIGHETEN. Gud, jag är så deprimerad. Har absolut inget liv, inte ens ngn ork att försöka få ett eget liv. Ingen motivation. Därför har jag i princip gett upp plugget. Orkar inte.

Problemet är alltå inte det massiva plugget, eller pressen från att vara perfekt i skolan, jag skiter i det. Orkar inte bry mig om sånt. Känner helt enkelt att jag inte har ngt att leva för. Förutom om typ 100 år när alla studier är över.

Jag har pratat om det här med mina föräldrar, men de förstår inte ett skit. Pappa är inte så delaktiv och mamma är själv stel och tråkig som person, hon fattar inte, hon tror det räcker med att gå på bio och shoppa med kompisar för att göra livet intressant och få motivation till skolan. Men det håller jag inte med om. Det är just dessa saker jag fördrivit tiden med de senaste 3 åren, och nu mår jag så dåligt som jag aldrig tidigare mått.

Har kollat upp jobb, extrajobb, utanför skolan, vilket skulle kuna få mig att känna att jag gör ngt i mitt liv (tjänar pengar, träffar folk, utvecklas osv) men då säger mamma att jag INTE FÅR! ("du kmr inte orka, du har så mkt i skolan, du måste fokusera på det, du får inte") Gaaaaaaaaaah! DÖR! Ett av mina största intressen (förutom resor) är kläder. Men när jag var yngre, typ 14-15, så fick jag inte ens köpa kläder för min månadspeng ens om jag sparat till det. Mamma sa "vi betalar dina kläder" men jag fick bara en viss mängd, och när jag ville köpa mer (accessoarer, festkläder osv) för mina EGNA PENGAR så sa hon NEJ. Det är onödigt. Köp t.ex. inredningsprylar eller ngt istället, det tröttnar man inte på, eller växer ur... Såklart, jag accepterar hennes åsikt. Men det är MITT LIV. Vill bara börja gråta,
H O N S T Y R M I T T L I V

Vet ni vad det mest frustrerande som finns är? Att inte få bestämma ngt själv. Det är sant, forskning visar att den störst bidragande faktorn till stress är att någon annan bossar över en och att man inte har ngn frihet (ex. chefen på jobbet, eller ngn av ens "nära och kära").

Så till den här resan: jag såg den som ett tillfälle att få komma bort från allt konformt och stelt i skolan, bort från min dysfunktionella familj (min lillasyster gråter kvällarna i ända för hon är mobbad) mina föräldrar klagar på stress (gud, vill verkligen inte bli som ngn av dessa, men nu ser jag att jag har det - mår ju piss), bort från allt uttråkande. Jag och mina kompisar skrattade och smed planer om hur vi skulle köra "vem kan flirta till sig flest drinkar", leva på 50 spänn om dagen, dansa loss p ånattklubbarna, strula lite, leva livet och göra allt det som man missat under sina liv som tonåring (sa ju att jag varit "den perfekta dottern" (boring!!)

Men så sa de NEEEEEJ till detta också (såklart så sa jag bara att vi skulle sola och bada, inget annat).

Vet inte vad jag ska göra!! De säger att jag är bortskämd som förväntar mig att som 17-åring få resa på varje lov, att jag ska vänta tills gymnasiet är över, eller till i sommar då jag KANSKE får resa istället. Men jag håller på att drunkna här........vet inte hur jag ska stå ut ett halvt år till och bara längta till sommaren. Gud, jag hatar att slösa tid. Att gå varje dag, varje minut och bara längta till framtiden, att inte leva nu. ETT HALVT ÅR!!!!!!!! Livet är kort. Jag står inte ut. Tror på riktigt att jag är inne i en depression, får ju fan inte göra någonting kul överhuvudtaget. Mamma säger att det ju är jättemysigt att bara sitta och prata över en kopp te med de närmsta vännerna (ja, jag håller med) men det räcker inte!!! Jag behöver spänning, äventyr och händelser. Mitt liv är som ett vågrätt rakt streck där ingenting händer, inget lycklligt, inten spänning, inga överraskningar, ingen längtan, inga toppar inga dalar. Ingenting. Varför får jag inte bestämma över mitt eget liv? För jag har inget, har aldrig haft. Insåg nyligen att hela mitt liv har det inte varit MITT liv jag levt utan MAMMAS.

Vad ska jag göra? (har sagt alla argument om uttråkandet, men är jättedålig på konfrontationer så vågar inte berätta om min uppfattning att mamma styr mitt liv...gud...vi är så olika att hon aldrig förstår...inte pappa heller...och jag kan inte ens drömma om att konfrontera mamma om det här...skulle inte ens kunna få fram ett enda ord för jag skulle börja darra på rösten och tårar skulle rinna efter första meningen för att jag är så känslig på just den här punkten...) Känner inte för att berätta för vännerna heller av anledningarna ovan...

Någon som känner igen sig? Skulle vara så lättad av att ha ngn att prata med, ngn som inte dömer. Eller helt enkelt ngn som har ngr tips eller nån plan för hur jag ska få mitt liv på fötter? Brukar alltid vara stark och den som tänker logiskt. Den som ser ljuset i slutet av tunnelt och aldrig ger upp, men nu vet jag inte vad jag ska göra för jag har ingen ork eller motivation. Och ju längre jag befinner mig i den här "dvalan" desto mer förstör jag för mig själv för jag orkar inte ens öppna boken till kemiprovet vi har på ons...vet inte var jag ska börja...
Känner att min personlighet håller på att försvinna. Att andra människor hela tiden styr mig. Till och med nu, när jag skriver den här texten så börjar jag automatiskt att läsa igenom den igen och att tänka på språket bara för att det är så jäkla inpräntat i mig, från skolan, att man helt enkelt bara gör det.
Så som det är nu så känns det som att jag levt i en lögn (lever ju inte mitt eget liv) och precis upptäckt det. Blivit lurad. Vem kan man lita på? Känns verkligen som att jag befinner mig i en livskris som jag inte vet hur jag ska ta mig ur…Snälla hjälp mig komma över det här! Hur gör man? Vill visa mina föräldrar att jag mår så jävla dåligt, men samtidigt försöka läka, för min egen skull, men hur?

Spana också in:

Som de andra säger, våga strunta i vad dina föräldrar tycker! Det är så man kommer loss när de inte kan acceptera det. Kommer nog bli en den bråk och gräl, men till slut så vänjer de sig.

Du var ju äldsta barnet också, eller hur? De är alltid "försökskaninerna" om uppfostran och har det oftast värst