Forumet - Mina murar faller sönder...

Mina murar faller sönder...

133 0 4
Jag har haft ätstörningar i över ett år.

Sommaren 2009 var värst, jag åt knappt någonting och jag rasade i vikt, från 49 kg ner till 40 kg på mindre än 2 månader. Efter sommaren så reste pappa och jag till Japan, jag började äta normalt då och det hängde i sig efter att jag kommit hem.

Jag gick upp från 40 kg till 47 kg på ungefär 4 månader. Men sedan började det om igen. Jag åt mindre, tränade mer och gick ner till 42 kg. Där har jag legat sen dess, runt 42- 44 kg ungefär, tills innan sommaren 2010, då jag tillät mig själv att äta mer. Det gick så bra! Men nu ligger jag på 46,5 kg, vilket jag är äcklad över...

Jag tänker ständigt på hur jag ska gå ner i vikt mm, men det är andra tankar som tar emot. Jag vet ju vad som händer om jag inte äter. Kroppen blir förstörd och mina betyg dåliga. Och jag vill ju inte misslyckas i skolan! Jag tänker att jag måste äta, men när jag gör det så mår jag dåligt och jag känner mig tjock och värdelös. Jag vill sluta äta, fast jag får inte, fast jag vill, fast jag får inte! Så går mina tankar och jag står inte ut! :(

När andra skriver om deras tankar och sätt att se på sin kropp så vill jag inget annat än att de ska SLUTA att oroa sig och få hjälp. Men det är ju bara det att jag sitter i skiten själv. Jag vill inte att andra ska hamna där också!

Jag har gått och pratat med en psykolog, men det hjälpte inte Nu går jag på ätstörningsenheten och det verkar bara ha triggat igång det igen. Jag kan inte säga ngt till min föräldrar eftersom att de är så överbeskyddande och blir så arga/besvikna av att jag har misslyckats.

Jag ville inte inse att jag var sjuk. Jag byggde upp murar, men nu är de på väg att falla sönder. Jag vet inte vad jag ska göra! :(
Det fungerade bättre med murarna... Men när de var som starkast så föll de sönder... Hur kan det bli så??

Ursäkta om det blev lite rörigt... ;(
Först och främst vill jag bara säga att det är jättebra att du själv förstår att du måste ta tag i ditt problem och göra någonting åt det! Och det jag tycker att du borde göra är att berätta för dina föräldrar exakt om hur du mår. Dina föräldrar är dina föräldrar och älskar dig no matter what. Jag tror att om du är ärlig och berättar precis om hur du mår så kommer du känna dig bättre och så kan dem hjälpa dig. Berätta om att du har ångest över maten och ångest över att det här påverkar dina betyg och säg till dina föräldrar att du behöver deras stöd. När jag har ångest över någonting, är stressad, ledsen, deppig osv. så hjälper det verkligen när jag pratar med mina föräldrar, nån man litar på. Då känner man inte sig lika ensam och dina föräldrar kan hjälpa dig genom det hära. Dem kan bara hjälpa dig, om du hjälper dem genom att visa hur du mår och tänker. Jag önskar dig all lycka! [y]
Jag har haft äs i sedan jag var ca 10 år, är 16 nu. Mina föräldrar fick reda på det... igår:P
Känns lite bättre med föräldrarnas stöd.
Dina föräldrar blir nog inte arga, de bryr sig säkert bara om dig, är rädda för att du ska skada dig osv. Personer som inte har haft ätstörningar själva har ofta svårt att förstå.
Försök prata lite med dina föräldrar[y]

Spana också in: