Forumet - Mina noveller

Mina noveller

978 0 7
Här är det tänkt att jag ska lägga ut dem noveller jag skriver, eftersom jag börjat skriva en del på sistone. Vill gärna höra vad ni tycker om allihopa, så kommentera gärna. Enjoy!

Nattvarelse

Hon klev ut på altanen. Det var natt, becksvart omkring henne och hon kan inte se någonting, men hon har gått här så ofta, hon vet precis hur det ser ut. Hon glider sakta ner på gräsmattan och känner det daggvåta gräset mellan tårna. En kylig bris sveper omkring runt henne och nattlinnet frasar mot hennes ben. Hon rör vid rosenbusken med händerna, aktar fingrarna noga för att inte sticka sig på en tagg. Händerna vet precis vad dem ska göra, sveper runt och drar med ett knyck loss en ros. Hon håller i den hårt, pressar den mellan händerna. Stegen är lätta, men hon går inte tillbaks till huset. Hon ska aldrig tillbaks dit, hon vet det. Här i natten, det är här hon hör hemma. Hon är ett nattdjur, med stora gula ögon. En nattvarelse, med vassa klor. Ett nattodjur, med skarp hörsel. En nattmänniska, som vet även fast hon inte ser. Natten är hennes hem, här hör hon hemma. Aldrig att hon går tillbaka. Aldrig ska dem få se henne igen. Hon är gjord för natten, natten är gjord för henne. Det är hennes natt, hon är nattens dotter. Hon drar in den fräscha nattluften i lungorna. Gula ögon ser på henne i natten. En fladdermus flyger efter en ensam mygga. Knotten svärmar sig runt hennes kropp, hon bryr sig inte, blir inte ens biten. Sakta lägger hon sig på gräset, fortfarande med rosen hårt tryckt mot kroppen. Natten omfamnar henne, fångar henne, tar henne med. Till platser hon aldrig besökt eller ska besöka. Till saker hon aldrig gjort eller ska göra. Någonsin. Natten tar henne med, håller henne hårt tryckt mot sig. Här är hon trygg. I natten. Nattvarelse. Hon är en nattvarelse. Natten är hennes vän. Nattrosen är hennes väg till evig lycka. Den ligger kvar hos henne ännu. Hon blundar. Hör syrsorna som spelar, vinden som sakta blåser i trädkronorna där högt uppe. Alla ljud hörs som i en annan värld. En värld långt borta. Människornas värld. Hon är i nattens värld nu. Hennes värld. Hon går aldrig tillbaka. Natten tar hennes hand, viskar att hon ska följa med. Det gör hon. Hon följer med natten. Bort, bort, långt bort. Natten. Nattvarelse. Nattros. Den ligger i hennes hand. Hon släpper den inte. Hennes nattros. Biljetten till en annan värld. Nattens värld. Hennes värld. Natten är hon, hon är natten. En nattvarelse.

Den här skrev jag för ett tag sen, bara rakt ur tomma intet kom den. Har haft den ett tag, men det här är första stället jag publicerar den på. Skulle deltagit i novelltävlingen här men den var för kort, och jag orkade inte redigera den. Själv tycker jag den är rätt så bra.
Två antikviteter till priset av en

Det här var vad som hände när jag gick in i antikaffären på Hitchock Avenue för att leta efter en skrivmaskin (ja - en skrivmaskin, jag hade nämligen vaknat upp på morgonen och velat bli författare, jag hade intrigen färdig, en välbärgad advokat som kidnappas och blir bestulen på sin identitet, något skräckdeckaraktigt) och affärens överviktiga ägarinna ms Cole plirade mot mig under sina rundade glasögon.
"Vi har special idag", sa hon. "Två antikviteter till priset av en."
"Låter bra", sa jag.
Så gick jag runt i affären och kollade på uppstoppade rävar, väggur som slutat fungera under andra väldskriget och pennvässare som måste ha betraktats som omoderna under stenåldern medan ms Cole pladdrade på sitt eviga babblande om Marcy. Marcy är så underbar... Bla bla bla... Marcy är så vacker... Bla bla bla... Marcy är så fantastisk... Bla bla bla... Marcy är så smart... INTELLIGENT... Bla bla bla.
Jovisst, såklart Marcy var underbar. Det var därför jag just hade skiljt mig från henne. Älskling, det funkar inte längre... du är för... för underbar. Visst, självklart. Ms Cole fick tro som hon ville, men Marcy hade flera gånger under skilsmässans gång visat mig exakt hur underbar och fantastisk hon var. Fantastisk nog att lämna mig efter femton år tillsammans. Underbar nog att göra det utan att ge mig en enda förklaring. Och just som jag lyssnade på att Marcy borde ha satsat på att bli ekonom istället för hemmafru (jag sa ju att hon är smart) så såg jag den. Bredvid ett mögligt schackbräde stod den, en skrivmaskin. Den var svart och alldeles lagom antik, och alldeles lagom dyr. Bokstäverna H och I saknades och G hängde riskabelt, men annars såg den okej ut och det gick att fixa. Det måste gå att fixa, för jag visste redan då att jag måste ha just den skrivmaskinen.
"Och vet du vad jag sa då?" sa ms Cole som uppenbarligen tagit för givet att jag lyssnat på henne.
Varför skulle jag veta det? Och varför skulle jag vela veta det, din kärring? ville jag säga. Men istället lät jag bli, för sanningen att säga var jag rädd för henne. Jag var livrädd för henne. Hon skrämde mig, hon var nästan som ett spöke. Nej, det var hon ju såklart inte, men jag var rädd för henne. Och för butiken. Hela antikaffären var läskig och skrämmande, som om den var hemsökt och det låg något övernaturligt över det hela. Nu tänker ni väl, att hela historien uppdagas direkt, men nej, den här historien kan fortfarande ta väldigt snabba vändningar, och tro mig, det kommer den att göra. För jag gick fram till bordet som tjänade som kassa och sa med all mitt mod:
"Jag vill köpa skrivmaskinen där borta."
Ms Cole tittade bara på mig och nickade sakta på huvudet.
"Jaså det vill du, vilket lustigt sammanträffande, för jag vill nämligen inte sälja den", säger hon och spottar nästan på mig.
"Det står att den säljes", sa jag då, fast besluten att inte ge mig.
"Inte till dig", sa hon då, lika besluten att inte ge sig. "Jag vill inte sälja den till dig och jag tänker inte sälja den till dig."
Hon snörpte på munnen. Jag kände mig obehaglig till mods och plötsligt gav jag mig helt.
"Okej då", sa jag helt enkelt och gick därifrån, men jag hann bara till dörren innan hon ropade.
"Vänta, vänta mr Petersen! Vill du inte ha något annat?" ropade hon och jag vände mig om. "Vi har specialpris idag, två antikviteter till priset av en."
Hon flinade åt mig. Den kärringen flinade åt mig! Jag blev helt förbannad på henne. Rent ut sagt förbannad. Så gör hon en grimas och väser som en orm. Plötsligt hostar hon. Och hostar. Och hostar. Hostan tar inte slut, det finns ingen gräns. Hon glider ner mot golvet men tar tar i bordet och slänger sig upp på det. Hon ligger på mage på bordet och försöker nå mig, sträcker ut händerna och klöser i luften. Kippar efter luft medan kroppen skakar obehindrat. Hon väser och andningen piper. Hon försöker komma åt mig, försöker ta mig, försöker döda mig. Så blir hon alldeles stilla en stund. Ögonen är vitt uppspärrade och rödsprängda, stirrar rakt mot mig utan att se. Blodet börjar rinna i floder genom den öppna munnen och hon ligger stilla. Alldeles stilla. Tills det börja rycka i henne. Kraftigt med en sekunds mellanrum mellan ryckningarna. Och så slutar också det. Och andnigen slutar. Hon är död. Jag är av med henne. Jag har gjort mig av med henne. Vänta lite nu, tänker ni, hur hände det där? Jo, det är så att jag inte är riktigt mänsklig. Eller egentligen, visst är jag mänsklig. Det är bara det att jag är död.

Har på senare tid blivit ett riktigt Stephen King-fan, så denna är lite inspirerad av honom. Men slutet är något helt eget, det ska vara meningen att det är oväntat. Men jag är inte riktigt nöjd med den, något fattas och den handlar inte riktigt om någonting. Men, jag får väl se vad ni tycker också.
Den har kommit

Dem hade bara varit i Stockholm för att handla. Fisk, skinn, läder, kött, i stort sett allt som går att handla. Sen hade dem blivit kvar längre än dem hade väntat sig, far och Tina. Som hon hade fått kämpa för att få följa med. Det var inget kvinnogöra, sa både far och mor. Men dem hade aldrig fått några söner, och tids nog gav far med sig. Dem var sedan länge färdiga med att handla, men så hade dem blivit kvar. För far hade träffat en man med en son några år äldre än Tina, och dem hade börjat planera för bröllop. Far hade bestämt att han och Tina skulle tillbaks till gården och att mannen med hans son skulle komma dit senare, och planera. Det var sent på kvällen och far och Tina var på väg till fars hus i Stockholm. Den mörka kvällen kändes annorlunda på något sätt, som om något låg i luften. Och det var något konstigt med råttorna, dem var döda. Dem flesta av dem iallafall. Det låg högar med döda råttor på gatorna. Dem förstod inte vad som höll på att hända, förrän det var för sent.

På morgonen var far död. Tina skrek när hon hittade honom. Han låg på sängen i bara kjorteln, ansiktet var täckt av bölder och blod hade runnit ut ur munnen och torkat på hakan. Det var då hon förstod. Stora döden hade kommit till Sverige. Hemma på gården hade man pratat om det länge. Vad som skulle kunna hända, vad som inte fick hända, vad som inte skulle hända. Nu var den här, den var över dem. Alla skulle dö. Plågsamt som far, med en skräckslagen blick fäst i taket, som kunde se något som ingen levande kunde se. Tina skyddade munnen med handen och sprang. Hon måste hem. Hon sprang genom kaoset på gatorna. Människors skrik hördes överallt, folk föll döda ner, man knuffade undan varandra för att komma undan. En gammal man sitter i ett gatuhörn, med stora svarta bölder i ansiktet, folk trängs för att komma in i kyrkorna. I Guds hus var man trygg, i Guds hus var man säker. Var det inte Gud själv som hade kastat denna hemska sjukdom över dem då? Varför skulle han då skydda någon alls? Alla skulle dö. Syndare som laglydiga, alla skulle dem dö. Någonting brister inuti Tina, någonting går sönder. Hon vet inte hur hon ska ta sig hem, vet bara att hon måste ta sig härifrån. Hon börjar bli andfådd men fortsätter springa, hon snubblar på kjorteln gång på gång men fortsätter. Hon nyser, tar undan handen och stannar. Hon ser på handen. Blodig. Var det inte det folket i gården berättat? Att man nös blod när man var smittad? Tina sätter sig ner på gatan och lutar huvudet mot ett hus. Hon skulle inte hinna hem, hon skulle vara död långt innan hon kom fram.

Skriven för en novelltävling med tema medeltiden på en hemsida. Egentligen gav jag den aldrig något namn, jag bara skrev dit det nu när jag ska publicera den här. Lite kort och jag tycker att den kunde vara lite längre, men den vann faktiskt tävlingen.
Bara gör det

Har du någonsin tryckt pistolen mot tinningen, och låtit fingrarna leka mot avtrycken? Tänkt att det inte är rysk roulette, det är bara en kula, men du vet var den är utan att snurra. Så du vet att du ska skjuta. Och att du ska dö. Men det är ju det du vill. Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Tryck ner den. Tryck, tryck, tryck.
Bara gör det.

Har du någonsin stått där uppe på taket? Gått steg efter steg, närmare och närmare. Stått där på kanten. Undrat hur det ska kännas, om du ska bli rädd och vad din sista tanke ska bli. Sett poliserna där nere och bakom dig. Psykologen som vill prata. Du vill inte prata. Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Hoppa ner, nu. Hoppa, hoppa, hoppa.
Bara gör det.

Har du någonsin tagit fram pillerburken? Och hällt hela innehållet i handen. Svalt en. Svalt nästa. Svalt en till. En till. Och en till. Och en till. Sen stannar du upp. Du vet att den här är den avgörande, tar du den dör du. Men det är ju det du vill, eller hur? Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Ta den, fortsätt. Fortsätt, fortsätt, fortsätt.
Bara gör det.

Har du någonsin köpt en lång slang? Fört in den i avgasröret och in genom fönstret. Och kört igång bilen. Känt hur avgaserna kommer in. Vit dimma. Hur allt blir dimmigt. Och du sitter där. Du ser på handtaget. Du kan öppna. Du kan gå ut. Men du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Stanna kvar. Stanna, stanna, stanna.
Bara gör det.

Plåga, plåga, plåga. Hemska liv. Snart är det över.
Tryck på avtryckaren så blodet sprutar.
Hoppa ner så vinden viner innan allt blir svart.
Ta den, och fortsätt ta och ta och ta tills du blir medvetslös.
Sitt kvar tills det blir svart, svart för alltid.
Värme, värme. Snart är du där. Snart, snart, snart.
Bara gör det.

Den här skrev jag på ren ingivelse igår, jag tycker faktiskt den blev jättebra.

Spana också in:

Chix:

Det vet jag, men jag hade dem sparade på olika ställen så klickade mig fram och tillbaka, så tänkte ge er lite mer tid med läsningen. Fast ingen verkar ju läsa dem.


Gud den första var verkligen jättebra ! Ska läsa de andra när jag är på lite mer läshumor och inte har kommit direkt från jobbet. [crazy]
Chix:

Det vet jag, men jag hade dem sparade på olika ställen så klickade mig fram och tillbaka, så tänkte ge er lite mer tid med läsningen. Fast ingen verkar ju läsa dem.


Gud den första var verkligen jättebra ! Ska läsa de andra när jag är på lite mer läshumor och inte har kommit direkt från jobbet. [crazy]