Vill bara slippa klumpen av smärta, rädsla och panik. Kunna gå utanför dörren utan att få en ångest attack, kunna äta maten som serveras utan att behöva låsa in mig på toan för att sedan stoppa fingrarna i halsen och spy upp allt. Jag önskar att jag kunde få känna att jag dög precis så som jag är, att jag är älskad för den jag är. Men jag kan inte, jag orkar inte ens försöka lura mig själv. Mina föräldrar orkar inte med mig, likaså jour familjen. Ingen orkar med mig, men jag förstår dom. För jag orkar inte heller med mig själv. Vart och när ska allt ta slut, hur kommer allt sluta.
När kommer tankarna inte längre vara en tanke utan en händelse. Som är försen för att hindra.
det blir bättre
De blir bättre med tiden! Se till o bara fixa skolan och plugga till nåt som du verkligen brinner för så kommer du se att du kommer leva mycket bra senare i livet, alla har det jobbigt i tonåren men de bara en kort tid av ditt liv, och du har resten av livet kvar att leva.
Börja spela något, det är roligare än att ha anorexia.
Menar alltså börja göra något som tar mycket tid sen kommer du inte ha tid att må dåligt.
Fungerade för mig. 
Att försöka hitta något konstruktivt intresse att lägga tid på är typ a och o
Har du någon bra samtalskontakt? Försök att inte bry dig om folk som tror att det bara är att "hitta ett intresse" när du inte ens kan ta dig utanför dörren utan att få ångest. Herregud vad folk är inskränkta. Både dina föräldrar och jourfamilj är ansvariga för ditt välmående och ska bry sig om dig. Du är värd att bry sig om och värd att må bra. Försök tänka på att det inte alltid kommer att vara såhär jobbigt.
What ovanstående said.
Också att "det blir bättre". Ja, det blir det troligen, men om man är i din situation behöver man förmodligen stöd och/eller professionell hjälp. Då kan det definitivt blir bättre, men det är svårt att hantera allt själv. Kram!
Jag lovar dig, ingen tänker att du har mer fett än victoria secret modellerna. Den ända som bryr sig om det är du. Du duger för alla andra... men du duger inte för dig själv. Försök att inte bry dig om din vikt, utseende osv... Försök att lära dig att acceptera dig själv och försök att vara den du är. Ett bra sett för att lyckas med det kan vara att hitta ett intresse. Om du känner att du inte längre kan hantera det själv så sök hjälp hos kuratorn eller hos någon psykolog. Ibland kan det hjälpa om man pratar med andra som man inte känner om sina problem. Det kan vara lättare att prata med någon man inte känner och de kan ha tankar kring dina tankar som ingen annan haft osv..
Hoppas allt blir bra! 
