Forumet - Mina vänner förstår mig inte...

Mina vänner förstår mig inte...

491 0 21
Hej alla där ute!

Jag har fått möjligheten att leva med ett funktionshinder. (man får bättre uthållighet jag lovar)

Nu är det så att jag skulle vilja skapa trygghet i mitt liv. Jag har en himla massa bekanta men nästintill samtliga är normaltänkande personer alltså personer utan något funktionshinder. under nästan hela mitt liv har jag oftast kompromissat (stavas?) med allt för att fungera bland alla dessa personer i min närhet, men ju äldre jag blivit och ju mer ansvar jag tvingats tagit för att vara mer vuxen, känner jag att jag sackar efter. det gjorde jag iförsig innnan men då kunde föräldrar och bästa vännen hjälpa till. Men nu har jag valt att ta allt mindre hjälp av mina föräldrar (de tror fortfarande att jag är 10 och inte kan göra något själv känns det som ibland.. ;) )


och bästa vännen har flyttat till umeå och och den "nya" bästa vännen har börjat plugga kanske inte den lättaste utbildningen på denna jord, civilekonomi på universitetet vilket gör att hon sällan hinner ses på dagarna. samt att jag valt att tacka nej till de utbildningar jag sökt. vilket gör att jag är arbetsökande utan någon sysselsättning på dagarna och de andra bekanta jobbar eller studerar de med.


vem som helst som är arbetsökande nu blir ju deprimerade men de känns som de är mer vana att sätta in sig i andra saker och söka mer diciplinerat. Jag därimot fastnar ofta hemma och tittar på tv. och liksom väntar in att kvällen ska komma. slösar tid.


nu till min point närjag tar upp detta med mina vänner så försöker jag framföra det självklara att jag inte alls mår bra av att sitta hemma på dagarna och frågar även om hjälp att planera dagarna. de förstår att de kan vara svårt att planera och komma igång men de försöker få mig att bara göra.

det är just det som är "det stora svåra" ligger att bara göra att få det lilla att bli gjort. klister i baken kommer inte igång. gör annat sätter på tv:n. Skulle vilja ha mer trygghet att få vänner att ringa och peppa mig men vet inte hur jag ska säga det till dom utan att de ska tycka jag är mer wierdo än vad jag är.

handikappet ligger i nog att jag har klister i baken kommer inte hemifrån. jag hade mycket lättare att komma iväg när det var skola eller sommar-jobb för då tvingade man baken att bli lite lättare och drog iväg till skolan eller sommarjobbet. och man hade anledning att dra men inte nu... nu söker man knappt några jobb alls... fan fan...

hur får jag dem att förstå?

är absolut likadant var det gäller träning och mat.

Spana också in:

Alltså jag kanske inte är påläst men asperger och adhd behöver inte vara anledningen till att du inte gör något av situationen. Du behöver alltså inte gömma dig bakom funktionshindrena för att rättfärdiga ditt beteende. Jag har väldigt många kompisar som beter sig precis som du och de har inga funktionshinder.

Däremot om din asperger eller adhd triggar en osäkerhet inför jobbsökande eller en rädsla för hur det kommer fungera att plugga eller jobba så tror jag att det är något du kan berätta för dina kompisar så kommer du att få höra att så inte är fallet och att de kommer stötta dig.

När det gäller klistret i baken får du nog tänka så här: Hur hade du tänkt få in pengar varje månad?
katarsis:

Alltså jag kanske inte är påläst men asperger och adhd behöver inte vara anledningen till att du inte gör något av situationen. Du behöver alltså inte gömma dig bakom funktionshindrena för att rättfärdiga ditt beteende.


Det är det jag försöker undvika men skriver ut det iallafall för att det kan ju vara anledningen till att det går trögt. Att jag egentligen vill men kanske inte kan... håller själv på lär mig och försöker hajja vad som är vad... funktionshinder och allmän personlighet... det är dålig info där ute. seedan handlar nog hela tråden om att det är jobbigt att ta upp allt för vännerna... att jag liksom skäms utan egentligen skämmas. jag skäms ju inte över vem jag är egetnligen men skäms över att de kanske känner sig dumma eller irriterade när de inte förstår...
katarsis:

Däremot om din asperger eller adhd triggar en osäkerhet inför jobbsökande eller en rädsla för hur det kommer fungera att plugga eller jobba så tror jag att det är något du kan berätta för dina kompisar så kommer du att få höra att så inte är fallet och att de kommer stötta dig.


Det är mycke av anledningen varför man inte söker fler jobb. kommer jag att klara av det verkligen.. eller snarare kommer arbetsgivaren förstå? men har sjukt mycke drömmar. gillar sport så jag skulle vilja lära mig att surfa, kanske åka till alperna med lite vänner och åka offpist, nackdelen att det är inga i min bekantskapskrets som åker tillräckligt bra eller är tillräckligt intresserade för att lära sig att åka tillräckligt bra... så det blir många nya hela tiden :S både på ondt och gott eller hur skriver man ;)
Märker att man har MYCKET enklare att komma igång med människor runt omkring mig än själv. Det är plötsligt lättare att träna, fixa mat, komma iväg på andra saker. Är frustrerad över att ha dessa svårigheter. men försöker nu hitta lösningar.

Att bo kollektiv vet jag ungefär hur man fixar men kan man få vara i ett kollektiv tillfälliga stunder bara för att hänga? Få denna gemenskap som krävs för att jag ska komma igång? Att hänga med en massa människor och kunna träna tillsammans? Vad finns det för alternativ. Finns det kollektiv för de som tränar mycket?