Forumet - Missöden

Missöden

164 0 11
När jag för första gången tog steget att berätta för en annan människa att jag nog var väldigt förälskad i den, fick jag en dålig nyhet (dvs att denna redan var tillsammans med någon annan) samt att vår kontakt nästan bröts helt. Då var jag 15 år. Efter det skrev jag en låt som handlade om mitt missöde, men ett år senare så hade jag lagt det mesta av detta bakom mig, trots att jag många gånger tänkt att den där dissen (eller motsatsen till något jag inte kan benämna) förstört mycket för mig rent socialt. Att jag skulle bli ännu räddare.
Det blev jag.
Min sociala fobi utvecklades sedan dess, och har nu gått över i något slags labilt kaos med spridda nyanser. Troligtvis beror detta på medicinering och droger. Jag glömmer ibland att jag är rädd för en del grejer.
När jag för andra gången på allvar fick kontakt med en människa som kanske skulle komma att betyda mycket för mig i livet, hände följande:
Personen känner mig redan innan jag känner henne. När jag har lärt känna henne, påstår hon att jag har blivit en annan person (ingen typ). Hon är inte förälskad längre, men jag var förälskad då. Fick "jag gillar inte dig", "du är konstig", "vi kan inte leva tsm", "jag mår inte bra av dig" etc. Nästa dag kunde hon skriva att hon älskar mig i msn, eller kanske till och med säga det till mig. Men det betydde väl inget längre, eller så var det kanske för att inte göra mig ledsen. Eller så var det sant, men då har hon problem.
Blev nyligen totalt avvisad.
Om ni förstår vad som har hänt så är det väl något av det mer förödande... olycklig kärlek som byggdes upp under tiden som den andras rasade ihop, följt av en krasch (åtminstone för min del).
Detta är hur jag upplevde det.
Det känns som att detta på något sätt är en indikator på att, aha, nu kommer det skita sig.
Jag söker nöje med droger alldeles för ofta, och målar in mig själv i ett hörn. Jag intalar mig själv att jag vill vara och kommer trivas ensam...
Är nu arbetslös och har svårt att söka kontakt pga vanföreställningar pga social fobi.
Kan börja gråta av att läsa om saker som har med mänsklig kontakt att göra. Gråter nu.
Jag somnade strax efter 23 igår efter en timmes oro. Idag vaknade jag halv sju och kunde inte somna om. Något händer med mig, och nu kommer det att köra sig rejält känns det som. Jag vill bli en framgångsrik musiker och/eller designer. Jag vill ha kompisar, vänner, kärlek. Jag måste söka detta. Men jag, som är en intellektuell person, skeptiker, narcissist, m.m. bygger upp en föreställning om verkligheten så fort det är något som är jobbigt. Omedvetet snokar jag mig fram till varje synpunkt, tittar från alla perspektiv, och bygger en mur runt alla öppningar. Jag har alltid argument. Men ofta är jag stum.

Spana också in: