Forumet - Mitt ensamma uppfuckade liv!

Mitt ensamma uppfuckade liv!

924 0 19
Tänkte starta ännu en "tyck-synd-om-mig" tråd. Ifall nån skulle bry sig och ifall nån har nåt tips på hur jag ska ta mig ur den här skiten.

Så här ser mitt liv ut:

Skilda föräldrar, mamma psykiskt sjuk. Pappa alkolist. Det har gått upp och ner med vänner och så. Har väl aldrig varit den populäre om så bara för en väldigt kort period. Nu har jag knappt några vänner alls bara ytliga kontakter. De vänner jag har bryr sig heller inte om mig längre utan jag prioriteras bort. Innerst inne är jag nog en glad och positiv kille som gillar att festa, va me kompisar syssla med musik osv... men grejjen är den att jag aldrig fått chansen till ett normalt socialt liv. Jag bor i en risig liten håla till stad och det har väl både sina för och nackdelar. Alla känner alla, visst. Men ingen verkar ha lust att lära känna fler utan håller sig till sin umgängeskrets. Då är det ju inte så jävla lätt att hitta nya kontakter när man knappt har någon umgängeskrets att utgå ifrån om ni förstår vad jag menar.

Just nu känner jag för att avsluta skiten. Men det kommer jag aldrig att göra jag vet. Utan antingen så hittar jag en lösning eller så blir jag galen. Så enkelt är det.
Drac:

Utan antingen så hittar jag en lösning eller så blir jag galen. Så enkelt är det.


Hitta den där lösningen då. Att du blir galen är ju ej att föredra. Vad lösningen skulle kunna vara vet jag ej, men kanske att fokusera riktigt mycket på skolan?

kebu12:

Såhär ser mitt liv ut:
Perfekt


[love]

Spana också in:

Hitta ett intresse som innebär att du måste samspela med andra människor. Du är bara 16 så än är det inte för sent att rädda dina tonår. Fundera också på varför det är så att du prioriteras bort. Var dig själv men ibland måste man göra små justeringar, men det gäller att hitta en balans. Vänta inte heller bara på att andra ska ta kontakt med dig, du måste själv vara en aktiv.

Har själv haft det struligt hemma när jag var yngre och jag kan ju säga att det skadade mitt sociala liv och min sociala förmåga. Men det går att ta sig ur. Reflektera varför det gått som det gått och arbeta att få det bättre.
Drac:

antingen så hittar jag en lösning eller så blir jag galen


Hitta lösningen! Jag lovar dig att det går. Du är bara 16 år och har tid på dig att fixa detta. Du skriver att du har intressen som festa, umgås, musik. Skulle musik vara något du kan tänka dig att utveckla kanske? Börja spela ett instrument? Genom att börja på en aktivitet hittar du andra som har samma intresse.

Skolans kurator eller kurator på ungdomsmottagningen kan också vara något att fundera på [smile]
Jag lirar bas och går musikestet och jag trivs bra där, har en bra klass och känner mig inte speciellt utanför där. Utan snarare tvärtom. Grejjen är den att utanför skolan är mitt liv skit. Jag vill lära känna klasskompisarna så bra att man kan umgås med dom privat också...men hur? alla har ju som sagt redan sina umgängeskretsar och själv står jag kvar och låtsas som att allting är bra. För vad ska jag säga? "jag är ensam och utmobbad" . Det är ju inte speciellt lockande att umgås med sådana.