Forumet - Mitt fel...

Mitt fel...

153 0 16
Hej, ja har ett litet problem... Jo ja blev skickad till en kurator på en ungdomsmottagning av mina föräldrar för ja skär mig. Och ja sa att ja inte skulle göra de igen men sen fortsatte ja endå. Inte för att jag ville jag bara kunde inte sluta...
Och typ igår kväll kom min pappa in och började skrika åt mig. Sa att jag gör det för att jävlas och att andra har de värre och att jag överdriver. Han sa också att det var mitt fel att min mamma blir ledsen, att hon var ledsen pågrund av mig och att jag förstörde vår familj etc. Då börja ja tänka över en sak. Jag kanske borde dra, bara ta med mina grejer och dra nånstans ett tag så ja inte fortsätter förstöra familjen. Innan har jag tänkt att jag vill ta självmord men et skulle lrmodligen bara förstöra familjen yttligare. Han har rätt de vet jag, min syster blev ledsen för att jag röker. Mamma blir ledsen pågrund av mig. Pappa e förbannad för jag förstör familjen.
själmord eller försvinna? om ja ska dra så kommer jag nog ändå dö egentligen ... förmodligen iaf därför kanske de bara är bäst att inte dra ut på de... frågan: självmord eller försvinna

Spana också in:

without_you:

själmord eller försvinna?


Om din syster blir ledsen pga du röker och din morsa blir ledsen för att du skär dig kanske du skulle ta och sluta med de där grejerna och ta reda på varför du känner ett behov av att bete dig som du gör, snarare än att fly undan problemen. De båda och resten av familjen är ju med största sannolikhet en del av anledningen till varför.
Tror dig inte när du säger att du inte vill förstöra mer för dem, om de första åtgärderna du kommer på är självmord och/eller att rymma hemmifrån.
Om det är plåga du vill åsamka dig själv till förmån för din familj, så borde du snarare försöka ta dig i kragen och göra något åt situationen. Det är MYCKET jobbigare än att sitta och fundera över självmord eller att rymma nånstans.

isola:

dina föräldrar reagerar fel pga förtvivlan.

OF 5:

ta tag i dit liv istället. din far har delvis rätt även om han överreagerar för att han inte vet hur man bemöter sjuka.


Jag vet redan att han har rätt. Vadå sjuka? min stora syrra skärde sig också och nu har hon dragit till nya zeeland för o slippa dom men tyvärr kan ja inte göra de för ja inte e 18 än och mina föräldrar kommer aldrig låta mig åka själv -.-
without_you:

ra syrra skärde sig också och nu har hon dragit till nya zeeland för o slippa dom men tyvärr kan ja inte göra de för ja inte e 18 än och mina föräldrar kommer aldrig låta mig åka själv -.-


om du vet att han har rätt varför måste du då fortsätta streta emot och vägra inse att du måste ta emot hjälpen du får. Eller förstår du verkligen inte att dem vill dit bästa. Precis som de troligen ville din syster hennes bästa
OF 5:

om du vet att han har rätt varför måste du då fortsätta streta emot och vägra inse att du måste ta emot hjälpen du får. Eller förstår du verkligen inte att dem vill dit bästa. Precis som de troligen ville din syster hennes bästa


Jag vet att de inte finns nått annat sätt att verkligen slippa de här. de finns bara ett antal grejer och göra, jag har gått hoss en kurator i 3 år nu och i mitten av sjuan så sa dom att ja hade "depression" och ja har fortsatt att gå dit och försökt men de går inte. Jag har alltid känt så här och kommer förmodligen alltid göra de så jag vill inte fortsätta att dra ut på de längre ja ser igen större mening me de faktist. Om min pappa vill att ja ska slita ta upp så mycket uppmärksamhet så kan ja göra de. Jag behöver inte ta upp nå plats elle uppmärksamhet alls men de e ju lite svårt eftersom dom tagit bort alla rakhyvlar i hela huset och inte låter mig vara själv med knivar längre
Din pappa reagerar på ett väldigt dåligt sätt – kanske för att han är okunnig, eller för att han blir väldigt förtvivlad. Men det är inte ditt eget fel att du skär dig utan det är något som man gör när man mår väldigt, väldigt dåligt. Att skära sig är ett så kallat självskadebeteende – och ofta så finns det många andra tankar och känslor som ligger bakom det.

Jag tycker att du skall gå till kuratorn på Ungdomsmottagningen och berätta det du just berättat för oss. Skriv ut det och ta med pappret om det är svårt. Men när man skär sig och uppelver att man liksom inte kontrollera det så är det ofta för att det är ett sätt man har för att få utlopp för sin ångest. Du skär dig när du mår väldigt dåligt och inte vet vart du skall ta vägen, gissar jag, eller har jag fel?

En terapeut kommer inte bli arg för att du inte slutar skära dig bara för att du lovat det en gång. Ett självskadebeteende är ingenting som försvinner på en timme utan det är något som det tar tid att bli av med. Du måste lära dig andra sätt att hantera din ångest och dina känslor, och du måste börja må bättre. För hoppningsvis kan du få en snabbremiss till BUP där de har möjlighet att ge intensivare behandling. Det är värt att leva – du tycker inte det och det händer ofta att jag inte tycker det – men någonstans i mig efter en stund när jag lugnat ner mig så inser jag att det kanske finns något i framtiden jag skulle vilja se eller göra.

Om du helt och hållet saknar hopp inför framtiden så är det ett symptom på depression. Depression hos yngre är allvarligare än hos vuxna och om det är så är det viktigt att du berättar det för din kurator och får en remiss. Din kurator och BUP kan även prata med dina föräldrar och hjälpa till med något som heter ‹anhörigstöd›. Det är väldigt svårt för anhöriga till någon som mår väldigt dåligt: de vet liksom inte vad de skall göra. Sjulvården kan förklara hur sjukdomar fungerar och även berätta om olika anhörigorganisationer som gärna hjälper till med sådant.

without_you:

Sa att jag gör det för att jävlas och att andra har de värre och att jag överdriver. Han sa också att det var mitt fel att min mamma blir ledsen, att hon var ledsen pågrund av mig och att jag förstörde vår familj etc.


Att säga så till sina barn är oförsvarligt tycker jag. Jag vet inte i vilket situation det var eller hur din pappa är rent allmänt men jag kan i vilket fall som helst säga att det inte är sant. Jag tror du förstår att du gör din mamma ledsen – men om det är som säger att det är något du inte kan kontrollera är det inte ditt fel. Skulden ligger inte på dig. Om du är deprimerad så är ett av symptomen på sjukdomen att man känner sig skyldig och ovärdig.

without_you:

Jag vet redan att han har rätt.


Han har inte rätt. Du är sjuk och du behöver hjälp för att komma ur ditt självskadebeteende. Punkt. Jag kompromissar inte på det här, men jag vägrar acceptera att psykisk sjukdom hos ett barn skulle kunna ‹förstöra› en familj. Det är idioti. Det han gör är att lägga mer skuld på dig som får dig att känna dig ännu sämre och i sin tur skära dig ännu mer.

OF 5:

om du vet att han har rätt varför måste du då fortsätta streta emot och vägra inse att du måste ta emot hjälpen du får.


Ett kuratorbesök på Ungdomsmottagningen är knappast ens i närheten av den hjälp man behöver om man har ett utpräglar självskadebeteende. Sluta försöga känga henne till att må bra: det fungerar inte så. Man kan inte bara streta emot ångest sådär. Den kommer i olika styrka för olika personer. Det finns vissa som har sådan ångest att de inte kan komma upp ur sängen, eller de som tar livet av sig. Det är en insensiv psykisk smärta, ett slags stress, varifrån man inte vet hur man skall ta sig. Kroppen signalerar att man skall fly för allt vad den kan: men det finns inget att fly ifrån.

without_you:

Jag vet att de inte finns nått annat sätt att verkligen slippa de här. de finns bara ett antal grejer och göra, jag har gått hoss en kurator i 3 år nu och i mitten av sjuan så sa dom att ja hade "depression" och ja har fortsatt att gå dit och försökt men de går inte.


Be din kurator om en remiss till BUP. Du behöver en psykiater och KBT. En kurator räcker tydligen inte så se till att få kontakt med BUP. Undhåll inte dina självmordstankar eller ditt självskadebeteende och om hon blir ‹arg› så tycker jag att du skall läsa på lite vad de problem du har innebär och skälla ut henne/honom. Om det gått tre år och du mått sämre och sämre så gör kuratorn för det första fel att inte remittera dig vidare och för det andra så är jag mållös. Jag tycker synd om dig och jag hoppas verkligen att du får komma till psykiatrin och få den hjälp du behöver.

without_you:

Jag har alltid känt så här och kommer förmodligen alltid göra de så jag vill inte fortsätta att dra ut på de längre ja ser igen större mening me de faktist.


Det finns hjälp att få, och jag lovar dig, det är värt att testa. Du kan alltid dö senare. Försök få en remiss till BUP. Du uttrycker en stor önskan att ta livet av sig, du upplever dig vara skyldig för att din familj mår dåligt, och du skär dig själv. Alla dessa saker är solklara indikationer på att du är i behov av adekvat hjälp: snarast.

without_you:

Jag behöver inte ta upp nå plats elle uppmärksamhet alls men de e ju lite svårt eftersom dom tagit bort alla rakhyvlar i hela huset och inte låter mig vara själv med knivar längre


Alla människor får ta plats. Precis som alla andra är du värld din beskärda del utrymme i världen. Men som du mår nu upplever du det snarast som om du slösar på syre. Det är jobbigt att känna så: men det behöver inte vara så. Vägen ur depressioner och självskadebeteenden är svår men det finns något på andra sidan. Du vet vad som finns på andra sidan av den vägen – vad som finns efter döden vet du inte. Gör ett försök, bevisa för din familj att det inte är du som dragit ned dem, bevisa för dig själv att du faktiskt är värd något.

Här är adressen till olika BUP-mottagningar. Jag vet inte var du bor, men det vet du förhoppningsvis själv. http://www.bup.nu/2008/index.php/bup-mottagningar-i-landet