Forumet - Mitt liv, min historia (sann)

Mitt liv, min historia (sann)

2055 3 22
Jag är ett vandrande monster. (Sann historia)

Mitt liv, min historia.

För att börja det hela ska jag berätta lite om min barndom. När jag gick på förskola var jag en helt vanlig pojke med brunt hår och blå ögon. Var väldigt aktiv inom sport och tränade Fotboll, innebandy och simning. Det var egentligen inte jag som bestämt mig för dessa sporter utan mer mina föräldrar framförallt min pappa som ville. Men på den tiden gillade jag bara läget och jag trivdes faktiskt inom sportlivet, jag skaffade många vänner och var ganska populär att ”leka med”.
Det var inte förens högstadiets början som allt förändrades. När jag började 6an (alltså första året på högstadiet) och fick en ny klass allt blev annorlunda. Jag tappade kontakten med alla mina gamla vänner, och konstigt nog brydde jag knappt mig. Sakta började jag ge upp sporten och i 7an var jag som helt borta.

Jag hade inga vänner, inga ovänner för den delen heller. Jag var inte tillräckligt snygg för att få blickar, inte heller tillräckligt ful för att få hat. Jag ansträngde mig inte tillräckligt mycket i skolan för att vara något extra, men jag var inte heller dålig i skolan.
Jag kunde gå i korridorerna utan att någon tänkte på mig, jag kunde missa lektioner utan att lärarna satt frånvaro på mig. Jag var ett spöke.

Jag vet faktiskt inte vad som satte mig i denna situation, hade alltid innan haft enkelt med att skaffa vänner men jag brydde mig helt enkelt inte.
Under denna tid började jag läsa väldigt mycket böcker, fantasy och deckare. Läste väldigt mycket på om politik och fick någon sorts skruvad världsbild, (kommer mer till detta). Satt även väldigt mycket vid datorn och spelade spel som Counter strike och league of legends mestadels på nätterna ibland sov jag inte ens.

Jag gick i 9an och var en enstöring, jag hade bara ett år kvar på högstadiet och hade redan valt att jag skulle gå Teknisk linje pågrund av mitt intresse för just teknik & datorer som hade uppstått de senaste åren.
Jag hatade världen, ta det inte fel jag var ingen SD:are som hatade samhällets mångkulturera utveckling utan jag hatade alla människor. Jag började hänga runt på verkligen sjuka internet forum. Jag läste gamla forum hur man kom iväg med mord, hur man torterade någon nästan som jag planerade något. Sanningen är att jag ville ta flera liv på denna tid. Jag skrev planer och tog reda på information om personers sluttider, hemadresser och familjemedlemmars sluttider allt för att sedan kunna komma undan med mitt eget brott. De personerna jag tänkte mörda var personer som jag ansåg var en börda för samhället, med andra ord halvkriminella, drogberoende och annat allmänt otrevligt folk. Jag visste att det jag planerade var ett brott, jag visste att det var fel. Men jag ansåg det som nödvändigt, och i det hela en uppoffring för att rädda något större.

Jag hade en sådan sjuk världsbild och det värsta var att jag inte förstod det. Jag hatade alla människor på jorden och ville se hälften döda. I min värd fanns det inga andra chanser, här skulle hårt straffas med hårt.

Fortsättning kommer ->

Spana också in:


Tellus:
När kommer fortsättningen då? Vill veta om du stalkat någon högljudd fjortisflicka och torterat henne till döds.
Är faktiskt en hundra procent seriös historia om hur jag hade det för några år sedan, så skulle uppskatta ifall du skippade dina onödiga kommentarer. Känns inte som detta forum kan ta ett seriöst ämne och låta någon berätta om hur han tog sig från de bästa förutsättningarna att lyckas ner i skiten. Kan tillägga att lyckligvis slutade inte detta i något mord utan ungdomsanstalt i ca 6 månader. 

Tellus:
Jag menade inget illa med min "onödiga kommentar" utan det var ett skämt. Du får såklart tolka det som du vill och vill du sura så får du det. <3 Jag vill fortfarande veta när fortsättningen kommer.
Känns som du inte tar det hela såpass seriöst som ämnet kräver, det är ju upp till dig givetvis. Skrev allt detta för ganska länge sedan, har bara inte haft någon stans att publicera det. dock måste jag ändra stavfel och lite konstiga formuleringar innan jag skickar ut fortsättningar som kommer handla om mitt så kallade uppvaknande. 
Håller med tidigare kommentar om att du skriver bra, fångades verkligen av det du berättade, kändes nästan som att jag gick bredvid dig hela tiden och såg det du berättade.Jag hoppas verkligen att du lägger ut resten också för jag vill verkligen veta! Du lyckades få mig väldigt intresserad och jag är väldigt nyfiken på vad som händer och vad du tänker om det hela nu i efterhand.PS. Menade verkligen allt det här seriöst, låter det skämtsamt så ursäktar jag men menade det som allvarligt.
L
Peregrintook:
Känns som du inte tar det hela såpass seriöst som ämnet kräver, det är ju upp till dig givetvis. Skrev allt detta för ganska länge sedan, har bara inte haft någon stans att publicera det. dock måste jag ändra stavfel och lite konstiga formuleringar innan jag skickar ut fortsättningar som kommer handla om mitt så kallade uppvaknande. 
Men lol, sluta ta dig själv på sånt stort allvar. 

stereo total: L
Men lol, sluta ta dig själv på sånt stort allvar. 
Låt honom ta det på stort allvar om han vill. Folk hanterar en "trasslig" bakgrund på olika sätt, vissa går runt och skrattar/skämtar om det medans andra tycker det är bäst att ta det på allvar. Jag skulle vilja säga att du borde ta folk och vad de tycker på större allvar. Du har ingen aning om hur han kände, vad han tänkte eller hur han känner och tänker nu. Det verkar för mig som att du tror att hela den här historien är påhittad och det är det ingen utav oss som vet, men jag väljer att tro på den här personen. Jag skulle gissa på att antingen så har du aldrig själv varit med om något eller så saknar du empatisk förmåga för främlingar.
Jag vet inte ifall man kan redigera inlägget så jag skriver fortsättningen här. Jag ber om ursäkt ifall den inte håller samma mått då jag inte hunnit fixa till den så värst mycket. 

Tillslut så kommer även de mest tillvridna människorna att växa upp?

Familj & släkt.

En vanlig fråga jag får när jag berättat denna gamla sida av mig är vad mina föräldrar tyckte? Förstod de inte att något var fel?

Min pappa var väldigt sällan hemma då han reste mycket, dock hamnade jag under dessa åren väldigt ofta i bråk med min mamma.
Under dessa åren hade jag dragit på mig ett väldigt häftigt temperament, ena sekunden kunde jag vara hur lugnt som helst, men ifall någon sa emot mig eller helt enkelt ställde krav på mig som ledde till att jag var tvungen att släppa boken jag läste, eller sluta upp med min match på lol blev jag galen.

Jag skrek, slogs och förstörde saker. En gång minns jag att när min mamma fick nog av att jag bara satt inne mitt på sommaren när solen stekte, så drog hon ur strömmen till routern mitt i en league of legends match som ledde till att jag slog sönder rumsdörren och altanrutan. Kommer ihåg den dagen än idag, mamma stack efter mitt utbrott och sov hemma hos mormor veckan ut. Det värsta var att jag inte brydde mig alls. Jag kände inga skuldkänslor, ingen empati jag hatade henne, min egen mamma. Hur vågade hon störa mig?

Något som jag på senare tid har börjat tyckt var underligt var att våra så kallade bråk handlade aldrig om mina sjuka åsikter. Utan undantag handlade det alltid om att jag skulle lämna datorn, gå ut med soporna eller bara höra av mig till en kompis. Hon förstod helt enkelt inte, hon förstod inte hur rent ut sagt borta jag var. Jag var inte längre mig själv, jag var en enstöring och jag hatade allt & alla som inte lätt mig vara.

Tiden gick och jag hamnade djupare ner i skiten, jag var mycket aggressivare än någonsin. Kunde få utbrott av det minsta och mina föräldrar började undvika mig och lät mig sitta för mig själv istället för att ta bråken som de gjort tidigare. De ljög för släkten om varför jag aldrig kom och hälsa på de längre. Det blev nästan som en liten familjehemlighet att längst inne i den fina villan med de fina bilarna parkerade utanför fanns ett levande monster.

Fortsättning kommer ->

Tack för all bra respons, trodde inte så många skulle vara intresserade.