Forumet - MORGONSTJÄRNA

MORGONSTJÄRNA

721 0 21

Spana också in:

Ofta gör jag rätt dålig reklam för mig själv på internet, men egentligen hoppas jag verkligen att jag är så omtänksam, hjälpsam och full av folkvett som jag tror att jag är. Gör rätt för att det är rätt osv.

En del av det jag skriver är mest intressanta tankar som jag vill dela med mig av och utveckla, inte några faktiska åsikter, det är mer försök att rättfärdiga saker för att förstå andra människor, i många olika typer av situationer och tankar.
Borde döpt den här till "I Morgonstjärnas tankar just nu-tråden"
Imorgon stjärnas tankar just nu
Imorgon stjärna stank arj [sic]

Den där grejen med ett helvete eller en plats där man skall plågas i evighet för att man inte gör saker korrekt känns som en rejäl överreaktion men ändå inte olikt det tillstånd som är existensen här och nu, när saker skimrar sitt lockande vackra sken för att slockna direkt man kommer i dess närhet, och är dömd till att observera dem på avstånd, både fysiskt och genom tiden, se möjligheterna med vetskapen om att de alltid är utom räckhåll.

Finns det överhuvudtaget någon annan, som karnerad manifestation eller är ni bara ett flimmer som finns där att skåda pga glappkontakt i universums konstruktion? Skulle nog kunna placera det jag som av andra observeras där, det enda som egentligen kan benämnas som jag är mina tankar. En produkt av en frånvarande själ och person känns paradoxal på något vis.

För några år sedan när jag var i fasen att bokstavligen vandra i mörker och reflektera så tror jag att jag var på väg att nå någon form av upplysning, jag pusslade ihop bitar av existensen och möjligheternas konstruktion och kunde se det stora oändliga system av allt som jag inte visste eller åtminstone inte kunde begripa mig på, jag tror att jag försökte skriva ner och förklara en del av mina egentligen grundlösa teorier men jag lyckades aldrig förklara det, ens för mig själv. Det var nog mest ett sätt att ge mig någon mening, bortom den fasad som samhälle och människan med små ytliga tankar vill att vi ska befinna oss i.

Egentligen var det nog vad jag mest av allt ville, och absolut vill idag, att kunna placeras där, med ett så kallat "liv", med vänner kring min närhet och att vara älskad av någon, men se så falsk demiurgens slöja över sinnet gör betraktarens öga.

Då och då hämtar jag inspiration och formar tankar som skulle kunna materialiseras i någonting vettigt, men oftast tycker jag att det är så bra att jag omöjligen kan glömma det, med följden att jag omedelbart glömmer det. Ibland skriver jag ner idéer, men det är alltid de sämsta, har en lista med dåliga tankar som inte skulle fungera och är en produkt av stundens nycker och tillfälliga vilja sprungen ur desperation att nå någon form av mål, det sker ibland att jag ger mig på dem ändå, för att kunna producera någonting och jag ångrar dem.

Jag närmar mig ständigt slutsatsen att det inte finns någon större mening med någonting, det vi inte vet vet vi inte för att det inte är särskilt intressant helt enkelt, det enda livet har att bjuda är sociala betingelser som jag aldrig kommer att förstå och absolut inte passa in i, inte till den grad att jag lever i en egen värld av vansinniga föreställningar, för i slutändan vet jag att även det nonsens jag skrivit innan, som suggestivt pekar på en obalans i uppfattningen bara är just nonsens, ord som passerar för att jag skall känna att jag åstadkommer något, en kanske inte helt vanlig form av verklighetsflykt.

På tal om att fly verkligheten så har jag ägnat mig åt det i väldigt hög grad den senaste tiden, försöker mest hålla tankarna borta från något som rör mig själv genom spel och tv-serier och annan kultur, men oftast ser och gör jag sådant jag gjort innan, som för att inte behöva lägga någon större uppmärksamhet vid vad som sker och ändå förstå, och då lever mina tankar rörande mig själv vidare parallellt med flykten så att jag åstadkommer mindre än ingenting alls, en ändlös upprepning av allt bara.

Jag vill nog finna något nytt men jag vet inte alls hur, de tre-fyra åren innan detta har jag lagt mycket ork och möda, alltför mycket, på att försöka uppleva nya saker, spendera tid med andra och så vidare. Men jag får inte ut någonting av det, vänners sällskap består mestadels av att de gör någonting halvtråkigt och samtalar med varandra, medan jag sitter där som en hösäck, tyst större delen av tiden tills dess konversationen tillåter mig att dra en kvick kommentar för andra att skratta åt. Det är en form av plats i livet antar jag, men inte någon jag önskar mig, i mina tankar™ talar jag mycket mer, jag yttrar allt som sker där och är i största allmänhet en person.

Men nej, det sker inte, jag är låst vid fixeringen om att jag måste lösa några få väldigt specifika problem för att komma längre i mitt liv, och det kan för alla del vara sant, mitt tillstånd som människa är i högsta grad abnormalt och inte menat för någon att utsättas för, jag tänker mest på, som vanligt, min oerhört förtrycka sexualitet och själslig intimitet, vilket jag tjatat till döds i all evighet men inte röner någon framgång i alls. Och när jag går över och värderar mina försök och förhoppningar, eller vad man nu skall säga, själva idéerna om hur och vad och vem så ser jag bara en oändlig rad av misslyckanden grundade i det simpla faktum att jag inte har någon aning alls om hur eller vad jag bör göra, stundtals har det funnits någonting, det har funnits en vilja och jag har sett en möjlighet men det har bara runnit ut i sanden för att jag absolut inte vet någonting om någonting, hur man bör agera och hittills har jag inte funnit någon med tillräckligt liknande uppförandemässig missbildning för att det skall röna någon framgång.

Men ändå, och det var det här jag ville säga i början på förra, eller kanske förrförra stycket så har det ändå alltid, även i djupaste desperation funnits en glimt av någon möjlighet att sträva efter att utforska, alltid något nytt att påbörja när det aktuella nått den yttersta gränsen av dödsdömt, idag finns inte ens det, jag kan inte se någon möjlighet att famla efter alls, de har sinat, alla chanser är förbrukade och jag har nu kasserats till ett evigt utanförskap, den här gången kanske en avsiktlig förskjutning från den kollektiva människan för att jag inte håller måttet och enbart lyckas göra folk upprörda eller antagoniserade.

Det är egentligen varesig min vilja eller själ, det är bara förvirring, en övermäktig sådan jag varit begagnad med sedan tidiga år, vetskapen om att inte veta någonting, att alltid behöva improvisera och pröva nya vägar är mitt låsta gebit och av någon anledning träffar jag aldrig rätt. Jag vet verkligen ingenting, jag kan inte påpeka det nog, förvirring och strävan är inte en fungerande kombination. Jag tänker inte vara den som kräver att ni skall ha överseende med sådana brister, även om jag gärna skulle vilja, för det har gjorts till ända, det jag vill är bara att förtydliga så att kanske någon kan förstå någonting, även om inte jag kan göra det.

Jag vet inte ens om jag strävar efter en dag då jag kan se allting klart och veta hur det är, de få glimtar jag får skrämmer mig, det drar mig ner i panik så fort och djupt att jag omedelbart stänger av för att inte ta ytterligare skada, jag har inget val i den frågan, det sker automatiskt. Inget requiem för en tom sate med själ utan riktning.
vet inte om du uppfattar instämmande som något positivt eller som oombedd nedsättande falsk medömkan (samma sak gäller denna disclaimer iofs, så ignorera om du vill), men jag känner igen mig i stora delar av det du skrev.

framförallt angående att låta idéer gå till spillo för att de verkar för bra för att minnas aktivt, att ständigt behöva improvisera samt kombinationen av strävan och förvirring. även den slutgiltiga uppgivenheten som ständigt överträffar sig själv. jag skulle inte beskriva sakerna på exakt samma sätt, men upplevelserna är troligtvis likartade.

antingen är du inte helt ensam i detta eller så har du en talang för att uttrycka dig och väcka igenkänning, överbrygga olikheter och skapa förståelse.
Uppfattar nog instämmande som något rätt neutralt, vet inte om sällskap i förvirringen är något att värdera åt något håll. Kondoleanser om det är hindersamt antar jag är det mest passande. Obs, låter mycket mer negativt och nedstämt än vad jag menar.

Antar att de flesta människor improviserar sig fram genom livet utan att egentligen veta vad de gör men ger sig själva någon övertygelse om att det går åt rätt håll för att kunna fortsätta utan att tänka sönder sig själva.

Pluspoäng för att du orkade läsa igenom mitt dravel