Forumet - när blir man "vuxen"?

när blir man "vuxen"?

957 0 32

Spana också in:


Bööööörg:
Är väl en känsla man själv har tänker jag?
Jaså det var så du menade, min personliga definition? "Vuxen" associerar jag med antingen det fysiska eller med påtvingade åldersideal eftersom begreppet brukar användas för att släcka ut engagemang och entusiasm. Menar du vuxen i betydelsen mogen så tycker jag att man blir mogen bland annat när man förstår att man måste frigöra sig från de begreppen och inte behöver ha dem att klänga sig fast vid för att känna sig rotlös: att känna sig trygg i sig själv, antar jag. 

Razor:
Fast man kan ha anpassat sig tidigt i livet även om man i övrigt inte har mognat och tar ansvar för sitt liv.
Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget. 

mynona: Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget.
Jag har inte så bra koll på vad som anses vuxet av det rådande samhället. Om det är så som du skriver tycker jag att samhället inte har ackumulerat särskilt mycket visdom.

mynona:
Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget. 
Jag känner mig rätt vuxen asså haha..

Razor:
Jag har inte så bra koll på vad som anses vuxet av det rådande samhället. Om det är så som du skriver tycker jag att samhället inte har ackumulerat särskilt mycket visdom.
Samhället vill förenkla saker. Normen säger att man ska experimentera tankemässigt och utforska sig själv och vara idealistisk som ung student: sedan ska man ha utformat sitt sinne och slå sig till ro såvida man inte är forskare eller dylikt. Det är begränsande men det är prydligt och lättförståeligt, och folk vill ha saker lättförståeliga eftersom de flesta tycker att det är jobbigt att tänka. 

mynona: Samhället vill förenkla saker. Normen säger att man ska experimentera tankemässigt och utforska sig själv och vara idealistisk som ung student: sedan ska man ha utformat sitt sinne och slå sig till ro såvida man inte är forskare eller dylikt. Det är begränsande men det är prydligt och lättförståeligt, och folk vill ha saker lättförståeliga eftersom de flesta tycker att det är jobbigt att tänka.
Okej, jag vet inte riktigt varför man jag bryr mig inte ett dugg om att följa dessa normer. Jag klarar inte av att hålla mig till normerna så jag bryr mig inte om att följa de.  


mynona:
Både emotionellt och intellektuellt? Jag känner mig själv bergfast stabil och trygg intellektuelt, men inte alltid emotionellt. 
Emotionellt. Intellektuellt så vet ej asså... är förvånad nu i efterhand att jag klarade finska gymnasiet med ett betyg lite över genomsnittet. Utan ansträngning men tror ändå jag är ganska dum i huvudet lol :- P