Idag var jag hos min nya psykolog hos BUP och då pratade vi obviusly om hur jag kände osv. Och sa att jag hade självmordstankar. Men när räknas man som självmordsbenägen? Har liksom typ planerat allt förutom datum och helt bestämt mig för metod. Hon ville verkligen veta när jag liksom hade planer på att göra det. Jag vet dock inte det än... Kan vara om en vecka eller ett år. Ingen aning. Men men iaf , när klassas man som självmordsbenägen? När man kan nu på sekunden gå och hänga sig eller att man tänker göra det längre fram i tiden osv...?
Nu vill jag INTE får att "sök hjälp" "gör det inte" "du är bra" osv osv... för behöver inte sådant meningslöst skit nu. Bara ett enkelt svar på min fråga så att jag lättare ska kunna uttrycka mig för min psykolog.
Beror lite på, som jag, jag satt en gång med bössan laddad å riktad mot mig för jag kände att det inte fanns nån framtid som är bra för mig. Men om du typ menar: Alltså jag mår så dåligt(psykist) så jag kunde döda mig själv. Om det är det andra så kanske det inte är så himmla dåligt
Spelar ingen roll om du tänker göra det nu eller senare. Du är fortfarande självmordsbenägen även om du tex tänker göra det senare. Svårt att formulera sig skriftligt när det gäller detta, men tror nog att du förstår.
Googla benägenhet om du är osäker på vad det betyder.
Jag skulle klassa det som att man vill dö för att slippa sitt lidande.
Jag är antagligen det men inte sitter jag och skriver i min kalender när det händer... -.-
dagliga suicidala tankar är allt som krävs enligt psyk härikring.
Vill du ta självmord och/eller överväger att göra det? I så fall skulle jag vilja påstå att du är självmordsbenägen.
Eftersom att du är säker på att du vill ta livet av dig så skulle jag personligen vilja påstå att: ja, du är självmordsbenägen.
Jättetråkigt att du känner såhär, jag har ju pratat lite med dig och du är ju en trevlig tjej som har det svårt, det har jag också haft. Jag har själv funderat på att ta livet av mig men så tänkte jag på min familj, tänk vad hemsk om de skulle se mig död här på golvet, vad skulle familjen, morfar & mormor, farmor & farfar och släkten känna om jag bara tog livet av mig bara sådär? Och så hade jag pessilistiska tankar om framtiden, att jag kommer vara ensam och depp och att jag skulle ta livet av mig när jag är 50 istället. Nu är jag mycket gladare, jag har träffat fina kompisar i gymnasiet, jag har bättre självkänsla och istället för att jag tycker att jag är ful tycker jag nu att jag är mycket snyggare än vad jag förut har tänkt att jag har varit. Och jag ångrar mig inte en sekund att jag tog det beslut som jag då tog! Ge livet en extra chans, visst det är ett helvete nu men behöver det vara det för alltid?
Du kanske inte ville att jag skulle berätta detta för dig men det shiter jag fanken i, det är ALLTID TRAGISKT NÄR UNGA VÄLJER ATT TA LIVET AV SIG, OAVSETT!!!
Jadu, om du verkligen vill dö som proppar man ju i sig massa piller för att inte känna nåt, men oftast så ångrar människor sig och spyr upp allt.
Om du planerat det ren är det väl klart du är självmordsbenägen
Skulle nog klassa dig som självmordsbenägen. Har du gett upp med allt? Skiter du i dina vänner, dina föräldrar, hur du ser ut? För har du verkligen gett upp på livet har du gett upp på allt dedär också.För när allt kommer omkring så är det nog svårare än vad man tror att göra det.
Det är inte ditt jobb att klassa dig som någonting. Säg precis det du skriver här så får psykologen sköta det.
Ja, vad jag kan förstå är du villig att begå självmord dvs. självmordsbenägen..
Med tanke på formuleringen kan du säga att du har funderat på detta under en längre tid och kommit fram till att snart är det dags, även medelålders gråhåriga BUP kärringar reagerar då.
Du ville inte ha fejk-sympati men jag kan snacka i PM. Har varit i en liknande situation...
