Forumet - När livet slutar betyda något.

När livet slutar betyda något.

1304 0 23
För att sluta röka, behövs en anledning. Pengar, hälsa - you name it. Pengar har jag. Hälsa... bryr jag mig inte om.

För att vara ärlig bryr jag mig inte ett skit längre. Om någonting. Eller, bättre formulerat - jag bryr mig inte om något förrutom smärtan. Det jag skyr.

En gång i tiden var jag en tevlig, social samt rolig person. Vad jag är nu kan säkerligen ses som dessamma, men ej ifrån mitt perspektiv. Jag är tom. Tillsammans med min psykoterapeut (samtalsterapi, BUP) kom vi fram till att jag troligen blockerar känslor.

När jag äntligen kan känna glädje... känner jag även smärta. När jag inte känner smärta känner jag heller ingen glädje. Tomhet.

Nu går man i trean på Spyken i Lund. Trevligt. Jag orkar inte med det längre - vad är meningen? Finns ingen. Orken är som bortblåst och betygen sjunker fort. Plugga är inte ett alternativ. Det är förstås att gå om också, inget alternativ, då.

Så vad ska jag ta mig till. 30mg fluxeotin och några allergipiller som tydligen skall vara lugnande. Är detta allt som mitt liv har att erbjuda resten av tiden som jag kommer spendera här? Det, och smärta.

Sanningen att säga, jag bryr mig inte. Det finns ingen logisk mening till livet, och det finns heller ingen känslomässig för mig heller. Varför ska man leva? Det är något som många anser självklart... men jag vet inte längre. Inte fan kan det vara värre att vara död, än att vara i min sits.

Finns heller ingen poäng med att skriva detta inlägg. Jag vet att några kommer se ner på mig, vissa kommer att sympatisera. Få kommer att veta hur jag känner mig - och ett par kommer ljuga om det för att försöka muntra upp mig. Fast... vad hjälper det till.

Imorgon är en ny dag av smärta. Inget kan förändra det.

Jag hoppas att mitt liv snart blir smärtfriare. Vilket val jag än nu tar för att skapa den framtiden.

Spana också in:

Ricochet:

=


Så livets mening enligt dig är flykt ifrån smärta? Det var ju väldigt positivt.



kPTRRRR:

ehh du har ju din anledning här ?


Jag syftar, mellan raderna, på självmord. Hoppar jag av skolan känner jag mig misslyckad, får jag dåliga betyg känner jag mig misslyckad. Vad jag än tycks göra så skiter det sig rent känslomässigt för mig. Enda sättet att klara mig är att känna exakt ingenting.. vilket leder till självmordsbenägen tomhet.
facher:

Enda sättet att klara mig är att känna exakt ingenting.. vilket leder till självmordsbenägen tomhet.


Fast nu ljuger du lite. Känner du "ingenting" så finns inte ens passionen att begå självmord. Följden av att inte känna någonting är handlingsförlamning i olika former, man är helt enkelt inte intresserad av något alls.
Ricochet:

Fast nu ljuger du lite. Känner du "ingenting" så finns inte ens passionen att begå självmord. Följden av att inte känna någonting är handlingsförlamning i olika former, man är helt enkelt inte intresserad av något alls.


Givetvis så är jag inte logiskt konsikvent. Skulle jag säga att jag inte känner något, och min mamma dör, så är det klart att jag känner sorg.

Således när jag inte "känner något" så är mina känslor väldigt avtrubbade. Logik tenderar att dominera. Genom att jag även är medicinskt klassificerad som Deprimerad så leder detta till en känsla utav tomhet blandad med självmordstankar, som sedan eskalerar nedåt i en ond spiral.

Paradoxen är att om jag anstränger mig för att släppa på min blockad - att känna - så känner jag starka negativa känslor. Starkare än vad jag i dagens läge kan hantera.

Så, du förstår, hur jag än gör så känner jag smärta. Kuratorn, psykiatern, läkaren samt teraputen gör en av två saker. Antingen är de en telefonbok, en kontakt till nästa instans... eller så verifierar de att min verklighet är sann.

Jag vet att det jag känner är verkligt, och när personen framför mig säger att "det är många som går igenom det här en gång i livet", så tappar jag den gnutta hopp jag en gång hade.

Det är klart som fan att jag vet att folk kan vara nere. Jag skiter totalt i det - jag bryr mig just nu bara om mig. Orkar inte mer. Vill inte mer. Vill bara må bra. Det går inte.

Tro mig, jag har testat det mesta. Tjejer (nära gränsen till player ibland, även fast det inte är medvetet), pengar, makt, uppmärksamet... vad jag än tilltager för att temporärt må bättre så slutar det i att jag mår sämre utav det.

Har tappat tråden här. Antar att jag får rycka upp mig.. plugga fysik B... skriva G på morgondagens prov och sen droga ner mig.
facher:

Fast... vad hjälper det till.

Imorgon är en ny dag av smärta. Inget kan förändra det.


Vad är det för smärta du pratar om? Typ att uppleva ständigt krypande ångest av instängdhet bland massvis av återvändsgator? Att blint springa omkring och inte veta eller snarare inte "orka" bry sig vart andra vägar tar vägen? Att inte hitta "rätt" som kan ge någon mening med livet? Att man bara ser andra som lyckas och man själv står kvar på samma ställe och trampar snett. Vad spelar det då för roll om man gör något åt saken? Att ens bry sig?

Ser du aldrig fram emot någonting? Man kan ju heller inte bara sitta och vänta på att en vind ska fånga tag i en för att saker och ting ska hända. Allt börjar ju med dig själv. Ditt liv.
Tror du bara behöver någon som tar tag i dig och skakar om dig, och får dig att fatta att det alltid finns något att leva för även om man inte känner något utom smärta.
Man kan ta sig ur allt bara man hittar någon som ger det stödet man behöver, och som vågar säga till, någon som betyder något.
Även om allt e skit och man bara känner smärta så känner man iaf det, eller hur? Jag, som exempel känner väldigt väldigt sällan andra känslor än ilska och likgilltighet. Men sen har jag aldrig varit accepterad av samhället, men det skiter jag i.
Det går alltid att rycka upp sig, och veta att tro kan försätta berg. Som exempel om du mår skit och aldrig känner dig glad pröva att vara som andra ser ut att vara när dom är glada, tillslut kanske du kan lura hjärnan om att tro att du är glad bara du tror på det.
facher:

Jag hoppas att mitt liv snart blir smärtfriare. Vilket val jag än nu tar för att skapa den framtiden.


Snälla välj livet, inte döden!
Du pratar ju själv om en framtid, en sån finns inte om du dör..
Kom igen nu, Själv tänker jag göra det val som jag innerst inne vet är det enda rätta. Trots att mitt liv känns meningslöst, vet jag att jag kommer få en bättre framtid, bara jag vågar satsa. Så länge jag lever finns en livsgnista inom mig. Den finns i dig också, Du måste våga tro på att saker och ting kommer att förändras.

Uselt, försökte bara muntra upp dig, men jag lyckades nog inte.

[love]
livet är väldigt ofta skit, problem man aldrig kommer ifrån, tillstånd man alltid befinner sig i. De finns där alltid, vad man än gör för att bli kvitt med dem... men så ibland, så är livet obeskrivbart. Jag vet inte om du ännu har upplevt en sådan känsla, när allting i livet är perfekt för några sekunder, minuter eller timmar.

Det kan vara när man är på konsert, speciell fest, en resa till ett land eller bara att sitta och lukta på blommorna. Jag lever för dom stunderna och jag är glad för att dom finns. Det är just de få stunderna jag lever för. mitt syre i den här galna världen vi lever i. Jag önskar att jag kunde känna den adrenalinkicken varje dag, men det gör jag inte. Därför lever jag för dom stunderna när jag väl får känna det jag känner.
Jag hade också en (om än kort) period där jag kände ungefär som du beskriver, att allt känns meningslöst. Då satte jag mig o tänkte över allting, och kom fram till flera saker att leva för och hur dumt det egentligen är att vara deprimerad.
Jag kom på en massa saker som jag vill uppnå under min livstid och satte upp mål som jag verkligen vill uppnå, och denna vilja att uppnå målen har verkligen hjälpt mig att bli motiverad och glad så gott som 24/7 365, och jag har inte haft en enda dålig dag sedan dess.
Min främsta drivkraft sen den dagen, som gör att jag aldrig kommer att lägga av är att jag på något sätt vill påverka världen och gå till historien och bli ihågkommen. Det, och att ha roligt och njuta så mycket som möjligt, är min drivkraft här i världen.