Forumet - När par gör slut

När par gör slut

3028 1 32
Det spelar ingen roll om jag känner dem eller inte för "ledsenheten" kommer av att jag tänker att detta är ännu ett bevis för att kärlek dör.
Att det inte finns någon kärlek och att allt är båg. (syftar nu ej på kärlek för vänner/djur/familj utan endast kärlek i förhållanden). Egentligen så kan man ju resonera som så att ju fler som gör slut desto större chans har kanske ens eget förhållande att funka om man ska se till statistiken. Men så tänker jag inte.
Jag tänker nog för ofta "dessa kommer nog vara tillsammans 4 life", utan att jag tänker på att jag gör det.
Och ja, detta gäller polyförhållanden också. Folk bygger upp en fin grej och sedan dör den.
Inte för att ett förhållande inte endast kan sluta i döden om de inte separerar, men ändå.
Kanske är det lite för att man har för stora krav på varandra att vara både jättebästisar som umgås jämt och älskare (någon slags fysisk kontakt har man ju oftast inom ett förhållande).
Vi byter vänner och andra umgängen men det känns ändå som sorgligast när folks parförhållanden tar slut tycker jag.


Hur tänker ni?

Hm, brukar nog inte riktigt tänka så inom det sammanhanget, jag brukar mer känna mig sorgsen när folk glider ifrån de umgängeskonstellationer där jag har lärt känna dem eftersom dessa konstellationer utgör epoker och påminner om relationers bräcklighet och tidens gång, men när det gäller just kärleksförhållanden känns de så förutbestämt tillfälliga, i alla fall mer än vad vänskapsrelationer gör, att de snarare känns som att de fullgör sitt naturliga kretslopp då de tar slut. Är jag inte vän med dem båda två och min relation till den av de två som är min vän inte förändras ser jag det blott och bart som en del av min väns livsdynamik. 

Spana också in:

Haha, kom att tänka på i ettan av gymnasiet under en av de första engelskalektionerna där läraren läste upp olika påståenden och så skulle man räcka upp handen om man höll med. Hon läste upp, "Jag tror att man kan vara kär i någon hela livet", eller dylikt varav alla i klassen räckte upp handen utom jag. Läraren kollade då konstigt på mig och sa, "Du räckte inte upp handen?". "Nej", svarade jag. Hon tittade ännu konstigare och upprepade påståendet två gånger och sa att jag måste missförstått påståendet, minns att jag gav upp och bara, "aa, visst.. missförstod nog frågan".
 
Jag tror inte att kärleken dör, jag tror att kärleken mellan två kan finnas kvar en väldigt lång tid. Men man växer ständigt som person och vissa upptäcker att man inte passar. Man kanske fungerade utmärkt tillsammans men sen ändrades något (Flytta ihop t.ex, ändringar i familjen, ändringar i ekonomin, eller bara ändringar i privatlivet). Även om man är kära, så är man kanske inte är så kompatibla som trodde innan. 

Talar lite från erfarenhet. :( Mvh killen ur ett "tillsammans 4 life"-förhållande. 
Jag tänker väl att det är få förunnat att uppleva livslång kärlek. Kärleken är fin och man får njuta av den så länge det varar. Har man ett förhållande utgår man förmodligen från att det kommer hålla länge, skulle det ta slut så gör det det av en anledning. Då kanske det finns någon ny kärlek för en. Men jag tänker inte att det inte var riktig kärlek bara för att det tog slut, för det fanns en kärlek en gång, men den förändrades.

När det gäller mig själv är jag dock inte så hoppfull om ömsesidig kärlek.



Fingerprints: Haha, kom att tänka på i ettan av gymnasiet under en av de första engelskalektionerna där läraren läste upp olika påståenden och så skulle man räcka upp handen om man höll med. Hon läste upp, "Jag tror att man kan vara kär i någon hela livet", eller dylikt varav alla i klassen räckte upp handen utom jag. Läraren kollade då konstigt på mig och sa, "Du räckte inte upp handen?". "Nej", svarade jag. Hon tittade ännu konstigare och upprepade påståendet två gånger och sa att jag måste missförstått påståendet, minns att jag gav upp och bara, "aa, visst.. missförstod nog frågan".
 
Läraren var allt en riktig normativ romantiker där

Nachac: Kärleken behöver ju inte ha tagit slut för att man gör slut, kanske bara förändrats, och även om den tog slut var den ju där från början och det får man ju vara glad för. Därefter får man vara glad över att personerna avslutade en relation som inte höll.
Ja det sistnämnda tänker jag också på, att det är jättebra att det nuförtiden går  bra att skilja sig. Här iaf. Det måste ju vara hemskt att vara fast i ett förhållande man inte vill vara kvar i.

Pendulum: Jag tänker väl att det är få förunnat att uppleva livslång kärlek. Kärleken är fin och man får njuta av den så länge det varar. Har man ett förhållande utgår man förmodligen från att det kommer hålla länge, skulle det ta slut så gör det det av en anledning. Då kanske det finns någon ny kärlek för en. Men jag tänker inte att det inte var riktig kärlek bara för att det tog slut, för det fanns en kärlek en gång, men den förändrades.

När det gäller mig själv är jag dock inte så hoppfull om ömsesidig kärlek.


Mjo men det känns så sorgligt att något så stort tar slut, även om man fortfarande skulle tycka om varandra.

Kudhos: Jag tror inte att kärleken dör, jag tror att kärleken mellan två kan finnas kvar en väldigt lång tid. Men man växer ständigt som person och vissa upptäcker att man inte passar. Man kanske fungerade utmärkt tillsammans men sen ändrades något (Flytta ihop t.ex, ändringar i familjen, ändringar i ekonomin, eller bara ändringar i privatlivet). Även om man är kära, så är man kanske inte är så kompatibla som trodde innan. 

Talar lite från erfarenhet. :( Mvh killen ur ett "tillsammans 4 life"-förhållande. 
Mjo men sedan dör den :((
Ja olika ändringar kan ju sätta press på relationen. Eller skuldkänslor/dåliga minnen som hör ihop med ens partner.
finns det en så finns det flera, tänker jag, även om jag brukar vilja att mina kärleksrelationer ska hålla "för evigt". tycker inte det är helt realistiskt. visst gör det ont när förhållanden tar slut men det kan samtidigt vara skönt och bra. mitt problem är nog snarare att jag tycker om att bränna broar lite för mycket. 

isola: Ja det sistnämnda tänker jag också på, att det är jättebra att det nuförtiden går  bra att skilja sig. Här iaf. Det måste ju vara hemskt att vara fast i ett förhållande man inte vill vara kvar i.
Verkligen, det kan aldrig vara för många skilsmässor, precis som det aldrig kan vara för många aborter.

Gamlefarbror Pastill:

säkerligen, men egentligen är det väl mer tendentiöst att helt utesluta möjligheten att någon förälskelse varar livet ut? 
Kanske, men jag tror inte att en förälskelse kan vara livet ut. Däremot kan kärlek och förhållanden göra det. Men det känns naturligt att de tar slut - i jämförelse med vänskap så tycks det som om man lägger så mycket kraft på sin kärleksrelation och komprimerar sina känslor så starkt att de tar slut fortare, så de tycks mig mer bräckliga när de laddas så hårt. Även förr, när det var oacceptabelt att bryta ett förhållande, kan de ju ha tagit slut emotionelt även om man fortsatte att vara gifta till namnet; nu avslutas förhållanden mycket oftare, och det tycks därför som om det vore vanligare att kärleksförhållanden är tillfälliga än varaktiga. Jag vet att man även nu kan ha ett varaktigt förhållande livet ut, jag känner till par som tycks ha vuxit fast i varandra permanent. Men kärlek tycks mig naturligt bräckligt. Dock ser jag det mer som ett lakoniskt cyniskt än som ett tendentiöst omdöme.