Forumet - Nära döden-upplevelser!

Nära döden-upplevelser!

117 0 7
Ge mig alla era historier om era nära döden-upplevelser jao! Sånt är kul.

Själv så var jag påväg över en stor väg när en bil kom körandes helt gaaalet snabbt så jag fick springa och slänga mig så att han inte skulle köra på mig. Bilen körde in i en rondell, upp i konstverket som går ovanför rondellen, ner i marken och började brinna. Tydligen hade föraren fått något fel på hjärtat, så han fick någon spasm i benet och tröck på gasen. Var skakis i typ en timme efteråt.

Ps. Föraren klarade sig fint [smile] och han hade förmodligen en större nära döden-upplevelse än mig. Men ändå. Freaked me out!
Allra första gången så hamnade jag lättklätt i en snödriva, jag kunde inte röra mig och jag kände hur varje kroppsdel började överhetta. Blev hittad och uppvärmd, minns knappt inget.

Andra gången var jag full och skulle cykla. Vaknade till i en ambulans, såg bara massa slangar och blod. Däckade av igen. Någonstans i mitt medvetande så har jag något minne av hur maskinen som mäter pulsen skrek och jag minns bara hur jag kände hur hjärtat gav upp. Fick tydligen hel del adrenalin och hjärtmassage för att överleva. Vaknade dagen efter med hophäftad panna, svullet ansikte, och svullet bröst efter massagen.

Vet inte om det var så jäkla kul.

Spana också in:

I högstadiet var jag på en utflykt till Säfsen med skolan för att åka skidor och annat sådant skoj. Vid ett tillfälle var det så många i backen jag hade börjat åka i att möjligheten till att svänga (och därmed sakta ner eftersom avsikten är slalom) var minimal. Jag fick upp en hiskelig fart, tappade balansen och föll bakåt. För den som inte upplevt det kan jag tala om att det är ännu svårare att svänga när man sitter ner på ett par skidor. Tanken att slänga mig åt sidan kom inte för mig, även om det i retrospekt hade känts som en god idé, när jag istället störtade snett nedåt, i riktning mot skogen. Missade dock samtliga träd och slog istället in i en sten, voltade och landade raklång i den djupa snön. Det första som jag märkte när jag kvicknade till var att bröstkorgen kändes intryckt och att skrika omöjligt. När det hade lagt sig tänkte jag dock resa mig och knalla därifrån, ena benet hade dock ingen lust att hänga med.

Det hela slutade alltså endast med ett brutet ben, men personalen, vilket jag ville slå näsan av dem för vid tillfället, men i efterhand insett varit fullt korrekt, informerade mig om vilken väldig tur jag hade haft.
jag vet ej om det räknas, men i 13-års åldern så täppte mina luftvägar igen sig pga sjukdom och eftersom min mamma låg på sjukhus samtidigt(vi hade väl liknande symptom förutom att henens var mer akut pga ålder och lång rökperiod). så ensam hemma, förutom min bror men han ville ej bli störd, så påbörjade kampen att kunna andas. det var kritiskt emellanåt men jag lyckades hålla luftvägarna lite fungerande. vänta ut det gjorde jag.

och en gång tog halsen stryk igen när jag blev överfallen och förövaren riktade in sig på halsen, jag lyckades komma därifrån och ännu en kamp om att börja andas uppstod. halsens skick + krampartat gråt var en jobbig match i några timmar.

det kändes som nära döden

annars höll jag på att drunkna sam 5-åring