Forumet - Någon fler som hatar att bo ensam?

Någon fler som hatar att bo ensam?

4496 0 40
Detta fenomen verkar vara mycket ovanligare än vad som borde vara logiskt. De flesta verkar gilla att flytta från sina kompisar/familj av någon anledning. Jag avundar er lite grann. Det intressanta är väl om det är fler som ogillar tanken att bo ensam? Det är ju trots allt det mest sorgliga som finns, så länge man inte bor ihop med någon.

Jag flyttade hemifrån temporärt för 1½ halvt år sedan till en annan ort för studier. Hela nya miljön kändes väl inte helt fel, kändes spännande faktiskt. Det första halvåret var blandade känslor, livet flöt på som vanligt antar jag. Träffade nytt folk och höll på lite slappt med studier. Sedan efter ett halvår så började det gå utför lite grann.
Varför? Jo för att jag insåg att det är helt värdelöst att betala 4000 kronor i månaden för att bo ensam i ett isolerat rum så att man blir olycklig och galen, när man kan bo hemma, få gratis mat och slippa betala onödiga utgifter och leva ett bekymmersfritt liv. Dessutom så har man folk runt om kring sig som man känner väl och kan diskutera med.

För det första så finner jag ett behov av att ha kontakt med familjen regelbundet när jag är borta såhär. Det är inte ens roligt att ägna tiden åt ensamhetssysslor som att spela när man sitter i ett isolerat studentrum. Jag vill även åka hem och träffa syskonen och föräldrarna regelbundet och uppdatera dem om saker. När jag sitter ensam i mitt rum här så är jag både isolerad och olycklig, har lyckats tränga undan det men abstinensen börjar märkas när det gått några veckor. Hemma slipper man gå 2 km för att köpa en limpa till kvällsfikat och man kan ha någon att diskutera TV-programmet de visar på tv:n. Hade nog inte skrivit en sådan här tråd heller för den delen om jag hängt där [n]

Jag förstår helt enkelt inte vad som är så roligt med detta att bo ensam. Ok om man bor i en lägenhet i samma stad som familjen, då kan man väl åka och träffa dem bäst man vill. Känner några som gör så också, det hade funkat. Har nästan aldrig haft ångest, men att bo ensam och bli miserable när man kan leva i paradiset framkallar minnsan ångest.

Allt detta kan väl förstås bero på mina funktionshinder psykiskt och fysiskt. Men jag tycker ändå det borde höra till mänsklig natur att föredra ett lättsamt liv icke-isolerat? Kompisar i all ära, roligt att umgås de gånger man gör det. Men det händer väl ofta sällan att man gör det (lolz ordvits) och dessutom så måste man ändå i slutändan gå hem till sina isolerade rum.

Någon fler än jag som tycker likadant? Detta är ingen trolltråd/post för övrigt, är seriös nu.
kebu12:

man får vara nöjd sålänge man har säng att sova i och tak över huvudet[smile]


Självklart, så är det. Fast nu när man har ett annat liv parallellt som man trivs så mycket bättre med så blir man lite missnöjd.

SorryBartDude:

tycker än så länge att det är naaaajs att bo ensam


Det förstår jag. Jag tänker iaf bo hemma några år till efter utbildningen, finns ingen panik med att göra sådant så tidigt som möjligt då man ändå måste göra det tids nog. Sedan är det alltid bättre att betala sina föräldrar än något hyresbolag.

Spana också in:

sylar:

Jag är både trött och speedad. Fast meningen borde vara juste.


okok, men jag fattar inte detta[smile]:

sylar:

Det förstår jag


gör du? Hatade inte du att bo ensam?

sylar:

finns ingen panik med att göra sådant så tidigt som möjligt då man ändå måste göra det tids nog.


göra vad?
Bor man ensam har man större möjligheter till ett privatliv utan att behöva dras med onödiga frågor. Man kan närsomhelst bjuda hem vem som helst. Det fungerar inte om man fortfarande tex bor hos sina föräldrar. Man får vara ifred och träffa folk på sina egna villkor, vilket är mycket värt för mig. Men det finns ju olika former av sammanboende. Att bo med vänner kanske är lite enklare på det sättet, men det vette tusan egentligen, för det kan tära en del på vänskapen. Sambo är...tja, inte helt enkelt alla gånger heller, förstås, men då träffar man ju å andra sidan ofta folk i egenskap av par, en enhet i sig.

Så länge man bor hemma hos föräldrarna är man inte vuxen fullt ut, så är det bara. I alla fall är det nästan omöjligt att leva som en.
Jag vill aldrig bo ensam, det skulle kännas tråkigt. Jag vill nog jämt bo med människor, om det tog slut mellan mig och min sambo (åh det är ett så vuxet ord) skulle jag försöka hitta ett kollektiv istället för att flytta till en ensam etta. Men jag skulle aldrig vilja flytta hem till mamma om det vore mer än en tillfällig lösning. Det beror ju iofs också på att hon bor ganska isolerat och då kan man inte ens gå till affären spontant när man behöver något.
Jag har bott både helt ensam och som nu tillsammans med min flickvän, och jag tycker att båda situationerna är att föredra framför att bo hos sina föräldrar. Rent ekonomiskt är det givetvis fördelaktigt att bo kvar hos föräldrarna så länge som möjligt, men har man möjligheten att flytta hemifrån så tycker i alla fall jag att det är värt det.

Dock förstår jag vad du menar med att det är ensamt att bo ensam (Captain obvious, to the rescue!). När jag gjorde det så hade jag lyckligtvis en beztiz som jag kunde umgås med rätt ofta. Om jag skulle tvingas bo ensam nu efter att ha flyttat 60 mil från min tidigare levnadsort så skulle det nog vara rätt deprimerande - även om jag värderar att få vara ensam ibland.
Cruella De Vil:

Bor man ensam har man större möjligheter till ett privatliv utan att behöva dras med onödiga frågor. Man kan närsomhelst bjuda hem vem som helst. Det fungerar inte om man fortfarande tex bor hos sina föräldrar.


Det beror på hur man lever. De flesta personer jag känner brukar ofta vara ute på krogen och kanske vara borta någonstans. Man behöver inte riktigt vara hemma för att göra det.

Cruella De Vil:

... Så länge man bor hemma hos föräldrarna är man inte vuxen fullt ut, så är det bara. I alla fall är det nästan omöjligt att leva som en.


Jag ogillar dock lite den där attityden om att man inte är vuxen när man bor hemma. Det ena inte utesluter inte det andra och det ligger lite bitterhet bakom det där när många använder det. Alla klarar ju av att bo ensam (nästan), sedan om det är lönsamt eller inte är frågan. Inte för att jag dömer dem som gör det.
Allting går ju ner till hur man är som person. Man är inte sitt kreditkort, sin bil och man är inte sitt boende.

Många av personerna som har sagt samma sak till mig har ofta haft en väldigt barnslig inställning mot sina föräldrar ungefär som man hade när man var liten. Jag ville också bo ensam när jag var 12-14 år ungefär, men nu när jag är vuxen och har vuxit ifrån den inställningen så kan jag förstå dem på ett vuxet sätt. Så jag skulle nästan vilja säga att det är ovuxet att bryta kontakten, fast dit tänker jag inte gå med risk för att folk kommer roidraga.

framtidstron:

Men jag skulle aldrig vilja flytta hem till mamma om det vore mer än en tillfällig lösning. Det beror ju iofs också på att hon bor ganska isolerat och då kan man inte ens gå till affären spontant när man behöver något.


Nä det finns ju förstås förutsättningar som ska uppfyllas. Min familj bor trots allt i en stor villa och alla samlas där ganska ofta.

Eftersom eventuella kompisar man lär känna alltid har sina egna liv och jämt är så självupptagna, så är det ju självklart att man vill träffa sin familj som varit med hela tiden.

Åtta:

Om jag skulle tvingas bo ensam nu efter att ha flyttat 60 mil från min tidigare levnadsort så skulle det nog vara rätt deprimerande - även om jag värderar att få vara ensam ibland.


Jo precis, ensamhet känns som ett måste ibland.