Forumet - Någon med social fobi?

Någon med social fobi?

3644 1 117
Jag har alltid varit ganska blyg. Men på senaste tiden har det blivit ett hinder för mig att inte kunna vara med på lekar i skolan (ja du vet såna man har på skolavslutningar osv), göra muntliga grejer, prata i grupp, med någon jag känner och framförallt om det är motsatta könet (kille i mitt fall), kunna umgås med nya människor och inte kunna gå till frisören utan att vara ångestfylld med en stor klump i magen av nervositet osv. Det är bara lite av allt jag oroar mig över eller känner ångest för. En vanlig skoldag en måndag ser ut så att vi träffas hela klassen i hemklassrummet. Vi är ca 25 pers. Otroligt många för mig. Jag satt alltid längst bak förr för att synas mindre men eftersom jag rodnar så otroligt lätt (kommer till det..) så har jag lärt mig att sitta på långt fram som möjligt så att få folk i klassrummet ser mig bli så röd. Och hela tiden sitter jag och är nervös för att nån 'självförtroende-person' ska ge mig uppmärksamhet eller säga något till mig så fokusen ligger på mig.

Allt det här började så smått i 7an. Då oroade jag mig mycket för idrotten, kändes som hela världen kollade på mig när jag gjorde ett fel eller när jag bara var ombytt och var nere i gymnasalen. Jag var med på idrotten nästan hela sjuan fast självklart mycket skolk blev det. När det var något där alla var medverkande samtidigt så gick det ganska bra, men när man skulle stå på ett led och göra något en och en så fick jag direkt panik, hjärtat började slå lite snabbare och jag började direkt tänka 'hur kommer jag härifrån!?' så blev det ett antal gånger att jag smet ut mitt i en idrottslektion för jag kände att det blev för jobbigt, jag klarade inte det. Jag har fortsatt såhär, med muntligt i skolan osv, så därför har det väl också blivit så mycket värre. I 8an mådde jag som värst, jag ville verkligen dö då. Det blev till slut att jag fick ta bort idrott som ämne och jag slapp vissa muntliga grejer.

Nu i nian har jag väl klarat vissa grejer som för mig är otroligt stora. Jag gjorde en redovisning (powerpoint om drömjobb, släckt i taket - de ser inte mig rodna) för halvklass. Jag klarade också när vi gjorde test på förra årets nationella, engelska muntligt. Jag satt och blev ILLRÖD men ändå klarade jag det. Jag kan, jag har kunskap men det är något som är ivägen. Jag mår så dåligt av att hela tiden gå nervös. Tillomed igår när vi satt med släkten (ca 20 pers) så var jag så grymt nervös flera dagar innan eftersom jag visste att vi skulle öppna ett paket var när hela släkten såg på. Jag kände att jag blev lite röd men klarade det ganska bra. Om jag gör något misstag eller fel så går jag och tänker på det flera flera dagar efter och tänker om och om igen hur alla reagerade, vad personerna sa eller om jag blev röd osv. Det är nog det jobbigaste för mig, just att jag blir så himla röd.. blir röd även fast jag inte skäms, men när fokusen ligger på mig, när jag uppmärksammas så blir det så jävla jobbigt för mig.

Ett tex på en jobbigt situation var när vi skulle ha en "pyssel-dag" i skolan för en vecka sen, julpyssel. Så visste jag att lekar skulle komma. Gick nervös hur länge som helst över detta och när det väl kom till kritan så tänkte jag antingen skolka eller ta tag i mig och vara med, jag bestämde mig för att vara med på leken då det enligt mig var en lek jag psykiskt skulle klara av. Inget "springa själv fram till tavlan och alla ser-lek" typ. Men precis innan vi börja och vi satt hela klassen i ring så sa läraren "Jahapp! Nu ska vi testa er lite, säg bara ja eller nej om det är sant eller inte" Så började han hos min kompis brevid mig, redan då blev jag röd. Kände paniken sakta komma, eller ja, ganska snabbt. Blev nervös, svettig, hjärtklappningar. Hann inte fly, han frågade mig, hela klassen kollade. Jag blev otroligt röd, så sjukt otroligt röd så du kan inte ens tänka dig. Jag svarade iaf rätt på frågan men efteråt kände jag mig helt svimfärdig nästan så jag sa till mig själv "Jag klarar inte detta." då han gick ett varv till med frågor, jag stack ut, till toan. Fick luta armen på dörren för allt blev lite suddigt, fick andas tung och försöka hämta luft och samtidigt försöka hålla tårarna inne. Ville bara lägga mig ner på golvet skrika, gråta och ja.. dö?

Jag pratar med en jätte bra kurator på ungdomsmottagningen men när jag förklarar för henne säger hon "Haha nej, social fobi är MYCKET MYCKET värre, du lider verkligen inte av det". Men jag tror starkt att jag gör det, jag har läst om det på wikipedia, symptomen, andra som har social fobi osv. Och allt stämmer, allt jag känner eller tänker osv stämmer på mig. Min mamma tycker likadant. Men känns som igen riktigt tar mig på allvar. Och jag blir så ledsen för det. Känns som ingen riktigt förstår hur jobbigt jag tycker detta är. Om du nu orkat läsa igenom och har något på hjärtat du vill säga eller tycka till om så bara skriv mejl, svara här eller vad man nu gör. Är ny haha. Kram på er.. och tack du som orkade läsa igenom. Det betyder...
Geigerzähler:

Jag är diagnostiserad med det (+ annat), sjukskriven från skolan på grund av att det handikappar mig så mycket. Tycker inte att ditt låter som social fobi, extrem blyghet kanske.


Är de såhär man svarar? Iaf, ja jag vet inte. Ja antingen extrem blyghet eller en svagare grad av social fobi? Det känns ju verkligen så...
jag uppfyller tydligen också kraven för social fobi.
för mig var det mest att jag kände mig så utstirrad i skolan, speciellt på idrotten, hade ca aldrig nån att äta eller vara med. Nån idiot var "rolig" och sa grejer om mig som jag tolkade negativt, allt gjorde att jag fick panik av att vara i skolan och flydde hem. Om det är friluftsdag, avslutningar eller andra grejer man normalt sett umgås med vänner på kan jag inte delta, jag får så mkt ångest av att dom tittar på mig.

Jag har slutat skolan. Tänker att jag tar ett sabbatsår och sen längtar till skolan, och då börjar igen. Vet inte vad du kan göra, men att gå till kurator etc är en bra ände att börja i. Är man inte nöjd med sin kurator finns alltid någon annan man kan vända sig till. Bup, skolans kurator, annan psykolog etc. Det kan ju bara bli bättre :)

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -


Geigerzähler:

sjukskriven från skolan på grund av att det handikappar mig så mycket.


hur lyckades du? skolan säger att psykologen är den som sjukskriver om han tycker jag behöver det, men han säger att det är skolan. [sad]

Spana också in:

szara:

Är de såhär man svarar?


Mja, är inte helt vid mitt sinnes fulla bruk idag. Vill du ha en mer utförlig beskrivning av mina upplevelser och/eller tips och råd så kan du PMa. Känner ej för att ta det på ett öppet forum. Har varit diagnostiserad i 4, snart 5 år så jag har en hel del erfarenhet av detta.

szara:

eller en svagare grad av social fobi?


Det är nog möjligt. Får du panikattacker? Det du fick på toaletten låter lite som en lite mildare panikattack.
Postorderhoran:

Om det är friluftsdag, avslutningar eller andra grejer man normalt sett umgås med vänner på kan jag inte delta, jag får så mkt ångest av att dom tittar på mig.


Precis så känner jag. Kan oroa mig flera år innan vi ska ha en sådan dag, snart är det bal i 9an också. Klarar inte av att klä upp mig och vill inte dansa med någon då jag vet att ingen vill dansa med mig. Och iomed att jag inte varit med idrotten kan jag inte dansa heller. Detta har jag oroat mig för sen 7an....
Postorderhoran:

hur lyckades du? skolan säger att psykologen är den som sjukskriver om han tycker jag behöver det, men han säger att det är skolan. [sad]


Hamnade på akutpsyk några gånger, sedan gjordes bedömningen att jag inte var i skick att gå i skolan. Det är varken psykologen eller skolan som sjukskriver, det är en läkare i samråd med en psykolog. Har du kontakt med någon läkare?
Geigerzähler:

Får du panikattacker?


Jag tror inte jag fått någon riktig panikattack men som du sa lite mildare panikatack som där på toan har jag nog fått förut också. Det jag fick nu senast på toan var värre än jag brukar känna. Förut har jag bara blivit du vet sjukt nervös, svettig, hjärtklappningar o sånt men nu kändes det som de blev suddigt och lite svårt att andas och kunde inte vara i skolan mer den dan.

Hör av mig i pm..
Postorderhoran:

ska träffa bups läkare på tisdag. Är nog därför då.


Ja, hoppas att det blir bra för dig.

Postorderhoran:

hände detta innan eller efter du var tvungen att gå på idrottn för betyg?


Innan. Men jag har bestämt mig för att jag nöjer mig med ett IG, är inte kapabel till att plåga mig igenom idrotten.
szara:

Det blev till slut att jag fick ta bort idrott som ämne och jag slapp vissa muntliga grejer.


Jag har social fobi och slapp också göra en del muntliga grejer. Försök att flytta fokus från dig själv ut mot världen - så vida du inte är en clown eller sitter och storbölar hela lektionerna kommer ingen normalt funtad människa bry sig nämnvärt om du verkar vara lite nervös. Tänk inte att folk har massa förväntningar och jämför dig bara med dig själv. Tillåt dig vara skakis, rodna osv. Upprätthåll en slags ironisk självdistans och konkretisera dina symptom ("Jag ska tala inför en grupp och kommer därför rodna eftersom jag är nervös. Det är naturligt och världen kommer inte gå under bara för att jag inte framstår som en känslokall psykopat" osv.). Kom ihåg att du är den som bryr dig mest om dig själv. Ingen annan kommer gå och älta dina "misslyckanden" i flera dagar.

Btw: http://www.bokus.com/bok/9789172320109/fri-fran-oro-angest-och-fobier-rad-och-te... - kapitlet om social fobi är väldigt träffande. Rekommenderas.
Schism:

Jag ska tala inför en grupp och kommer därför rodna eftersom jag är nervös. Det är naturligt och världen kommer inte gå under bara för att jag inte framstår som en känslokall psykopat" osv


Tack, ja det är nog just dehär jag måste tänka och påminna mig själv om.. och även om folk inte tycker eller tänker grejer om mig som jag tror så är det ju ändå det jag känner som är det jobbigaste. Alltså att få ångest och må så dåligt över att göra grejer som "normalt" folk tycker är roligt tex dans å sånt.. jag vill ju också kunna göra massa skoj utan att hela tiden oroa sig..

och tack för boktipset!
Social fobi är ju självklart en något flytande skala, man kan vara mer eller mindre fobiskt och just sådana diagnoskriterier är ganska mycket upp till den som tolkar dem, alltså läkaren. Jag tror inte en tant på ungdomsmottagningen kan uttala sig som hon gjorde, hon kan jämföra med de som hon träffat som har en mer allvarlig form helt enkelt. Jag tycker det låter som det är så handikappande för dig att du bör göra något åt det, men eftersom det är på en så mild nivå så kanske det räcker med tex ett internet-kbt-program eller så.
Om du kan ta till dig information på engelska, så kan du googla fram en del kbt-metoder som du sen kan genomföra på egen hand.
Jag tror varken du behöver medicin eller längre psykiatrisk hjälp.
Helst ska du ju följa ett kbt-program, men jag vet inte om det finns på svenska. Däremot nfinns svenska internetkbt-program för ångest i allmänhet, men vid just social fobi ska man nog ha ett program som specialiserar sig på just det.



Det är dessutom ganska vanligt just i din ålder att ha sådana problem du beskriver och de flesta behöver varken diagnos eller psykiatrisk hjälp. Fundera inte så mycket på huruvida du har social fobi eller ej, fundera istället på vad som är dina problem och hur du kan åtgärda dem. Som sagt tror jag du kan göra en del på egen hand genom att läsa på om metoder för att lindra och bota social fobi.
framtidstron är död:

Jag tycker det låter som det är så handikappande för dig att du bör göra något åt det, men eftersom det är på en så mild nivå så kanske det räcker med tex ett internet-kbt-program eller så.


Tack du så sjukt mycket, du är nog den första genom 3 år som tagit mig på allvar.. förutom mamma, haha.

Och jag är inte sådär jätte bra på engelska, men ska kolla mer på det där med KBT internetgrejs ändå, kanske hittar nått på svenska ändå.. (?). Och grejen med att jag fokuserar ganska mycket på om jag har social fobi eller inte så är det för att jag vill kunna sätta namn på vad "felet" är. Dels kunna prata med andra och sen känns det bara skönt att veta hur det ligger till å vad man kan göra åt det..
szara:

Och grejen med att jag fokuserar ganska mycket på om jag har social fobi eller inte så är det för att jag vill kunna sätta namn på vad "felet" är. Dels kunna prata med andra och sen känns det bara skönt att veta hur det ligger till å vad man kan göra åt det..


Oavsett om du enligt en läkare uppfyller tillräckligt med kriterier för att få diagnosen eller inte, så är det samma symtom du har som en socialfobiker även om det är på en mildare nivå. Därför är det metoder och behandling av social fobi som du kan bli hjälpt av.

Denna sida är ganska bra för självhjälp:
http://www.moodjuice.scot.nhs.uk/shynesssocialphobia.asp