Forumet - någon sorts uppgivenhet

någon sorts uppgivenhet

965 0 20

kom över mig. inte direkt extistentiell ångest utan vetskapen om att jag behöver ändra många vanor omgående. uppfattas på ett sätt som folk vill att jag ska vara. vill inte ta så mycket ansvar längre. hur ska man vet varför det är så svårt att inte vara någon man delvis blivit? 

Spana också in:


Leijonsparf:


men va. nej. har man en vilja att förändra sin identitet så är det bara ett uttryck för ens identitet. är du missnöjd över den, samma sak. kan bara tolka era svar som att ni använder en annan definition av "identitet" än vad jag gör, annars förstår jag verkligen inte er poäng. utveckla.
en identitet kan också vara en vanesak

cuzIcan: grejen är att man måste bryta sig ifrån sina vanor långsamt, det går inte att bara ändra... finns undantag säkert, men det är svårt 
inte svårt, jobbigt. 


OF 5: trodde att det var bättre att vara sig själv oavsett vad alla andra kräver. Eller är det fel nu eller.
förändring görs bäst långsamt om det är vad du vill eller behöver.
har inte påstått motsatsen


Leijonsparf: eller så utgörs ens identitet av bland annat vanor. är det rimligt att säga att man är slav under sin egen identitet?

tänker att man kan se det som att den vaneskapade identiteten använder negativ återkoppling för att förtrycka viljan till förändring (som inte är stark nog att rubba systemet). således kan man önska ha en annan identitet men inte kunna realisera det pga att systemet är för bra på självreglering - vilket kan uppleves som att vara slav under sin identitet.