Forumet - Något jävla fel är det nog..

Något jävla fel är det nog..

61 0 7
Hej. Är nyregistrerad här och vet egentligen vad jag vill få ut av detta. Men jag vill spotta ut all skit som jag har i mitt liv för tillfället.

Redan när jag var liten gillade jag kicken av att skrapa en trisslott eller att kolla på Bingolotto (innan programmet förstördes). Jag kunde gå iväg och panta burkar så jag hade en tia och kunde köpa en Tia-lott, som jag sedan skrapade på plats. När jag vann småpengar köpte jag nya lotter och spelade tills pengarna var slut. En billig investering för lite nöje, kan man tycka.

När jag blev sportintresserad fick jag upp ögonen för Stryktipset och dåvarande Italienska stryktipset, som jag ofta spelade med min pappa. På den tiden (är inte så gammal som det kanske låter) var det inte någon åldersgräns på att tipsa och det hände allt oftare att jag själv cyklade iväg och spelade för en tjuga.

När Svenska Spel införde 18-årsgräns på spelen spelade jag med mina föräldrar (igen) och vi kom överens om att lägga en femtiolapp var i veckan, som jag sen fick göra lite som jag ville med. Det kunde hända att vi vann ett par hundralappar eller rentav en tusing. Men inte helt oväntat var saldot nere på 0 kr igen så småningom.

När jag fyllde 18 år öppnade jag konton på flertalet större spelsidor och spelade för småpengar. Jag hade bara mitt studiebidrag som inkomst då men lyckades bibehålla en balans på bankkontot ändå. Det hände att jag lyckades spela mig upp till ett eller rentav två tusen kronor. Men även denna gång försvann pengarna så småningom. Igen.

Jag spelade för mer och mer och började nalla på konton som jag bestämt skulle vara avsedda för annat. Ja, ni kan ju räkna ut hur mycket det finns där idag.

Nu, idag, sitter jag här med ett vikariat (heltid) och lyfter en skaplig lön för att vara outbildad och oerfaren. Men min dragningskraft till spel finns kvar, och den har blivit starkare och starkare.

Jag har förlorat mycket pengar. Och de pengarna är borta. Ibland lyckas jag vinna stora summor, som jag direkt för över till mitt bankkonto och känner mig jättenöjd. Och några dagar senare trillar lönen in på kontot och allt är frid och fröjd.

Men rätt som det är är jag där igen, och sedlarna fladdrar iväg i vinden (bildligt talat, men det lät bra). Jag har till och med tagit mikrolån för att täcka upp det mest väsentliga under månaderna men denna månad kommer jag att få det tuffare än vanligt.

Jag bor fortfarande hemma och trivs mycket bra i min familj. Jag har en flickvän sedan mer än ett år som jag älskar över allt annat. Jag har en stor bekantskapskrets. Jag har fritidsaktiviteter och börjar lite smått göra karriär i sportens värld. När jag är med andra känns alla mina ekonomiska problem som bortblåsta. Jag känner mig lycklig då och tänker "pengar är inget problem".

Men när jag är ensam tränger sig allt på. Jag gråter floder och kan emellanåt känna mig så uppgiven att jag bara vill falla ihop och försvinna från jordelivet. Jag är nästintill benägen att skada mig själv ibland.

Därför är ensam så lite som det går och när jag väl är det har jag musik och tv på, så ensamheten inte är så påtaglig. Men det gnager ändå. Så in i helvete. Jag får ångestattacker och börjar gråta rätt som det är och rätt som det är sitter jag med en sax mot handleden.

Sen, när jag hamnar bland andra människor är allt som bortblåst igen.

Jag har testat att försöka prata med andra om mina problem. Men jag förmår inte. Jag skäms över att jag tabbat till det så förbannat och vill lösa det och rida ut stormen på egen hand.

Jag vill gärna höra om det finns några som känner igen sig. Det känns inte lika naket att prata om det här på Internet som att göra det "på riktigt". Om någon tänker "vilken looser" vill jag gärna höra det. Om någon kan svara på vad det är för fel på mig vill jag gärna höra det. Om någon annan med liknande problem vill prata om det och släppa handbromsen helt, skriv gärna ett PM.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev detta (långa) inlägg. Om mod. tycker att det saknar relevans, ta bort det. Det kändes bra att skriva lite skit, bara. Tack för mig.
Myksa:

Pratar du om spelberoende? Sök hjälp, finns lappar där man spelar på Oddset.

Ångestattacker och självskadebeteende - sök hjälp.

Du vill inte söka hjälp - när du känner som du gör, fundera på varför. Kanske skriva ner i detalj hur du känner och varför du gör det.


Jag skäms, det är det. Jag vill inte göra mina nära och kära besvikna. Jag vill inte "bli naken" inför någon annan, egentligen. Jag har liksom trängt in mig själv i ett hörn. Kan man få hjälp online?
kiasm:

Jag skäms, det är det. Jag vill inte göra mina nära och kära besvikna. Jag vill inte "bli naken" inför någon annan, egentligen. Jag har liksom trängt in mig själv i ett hörn. Kan man få hjälp online?


Ja du behöver ju inte prata med någon anhörig.
Men jag har inte koll på alternativen. =/

Spana också in:

kiasm:

Jag hoppas att allt löser sig med tiden.


Men det är väl klart att du ska söka hjälp för det här! Tror du inte att dina nära och kära blir mer besvikna, om de ens blir det, om det bara blir värre och värre och de inte fått chansen att hjälpa till eller stötta? Det hade jag blivit, i alla fall, men absolut inte besviken för att någon jag brydde mig om tog ett så modigt och starkt steg för att sluta med något som verkligen inte är bra i längden.

Gör ditt framtida jag en tjänst och försök få tag på någon professionell som kan hjälpa dig!
Vad smart du är som förstått de negativa konsekvenserna av ett spelberoende!

Du är verkligen inte ensam om att, vid deppiga tillfällen, ta tillflykt till spel. Dels känner jag personer som gör detsamma, dels har jag läst en del om ämnet.

Vad jag märkt är att det går typ inte att klara av beroendet på egen hand. Du är ett stort steg på vägen nu, du har insett att det är ett beroende och att det innebär problem för din vardag. Du vill inte att ditt liv ska präglas av ekonomisk osäkerhet. Men du skriver att du inte vågar berätta för dina nära.

Finns det någon du känner som du berättat om spelberoendet för? Någon du har förtroende för? Kanske skulle din flickvän, dina föräldrar eller en nära vän kunna stödja dig, om du berättade? Jag tror att det är viktigt att man har människor omkring sig som kan pusha en att fortsätta

Det finns många olika vägar för att slippa känna behov av att spela, eller iallafall i lite mindre utsträckning. Alltifrån kontakt online, till att få hjälp av socialtjänsten.


kiasm:

Jag har inte tagit ansvar för mina handlingar.


Att inse detta är att ta ansvar för sina handlingar! Det är sjukt modigt!Du behöver inte skämmas, var istället stolt över att du vågar söka hjälp, för det vågar du! [smile]