Aviseringar
Rensa alla

Några duktiga på noveller?


Ämnesstartare

Jag skulle vilja ha hjälp med en sak. Jag ska skriva en novell på 4 dagar, och den ska handla om kommunikation/ickekommunikation, jag vet inte alls vad jag ska skriva. Det ska ske en händelse i novellen som gör att två parter inte kan kommunicera med varandra längre.

Först täntke jag typ att det kanske vore något att skriva om två killar (en blatte och svenne) som har varit bästisar förut men har nu vuxit ifrån varandra och har helt andra åsikter. Den svenska är högerextremist, och den andra är en "yalla". Sen tänkte jag skriva om ett möte mellan dem två, och hur dom inte kan förstå varandra pga så olika åsikter... ööööööh kanske helt flummigt nu men aa ni fattar väl [sad]

Nå, kan inte ni komma med tips?


   
Citera
Ämnesstartare

[smile][smile][smile][smile][smile][smile][smile]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

kan själv aldrig hålla mej inom ramarna när det gäller sånt där, spårar alltid ur med nån shootout eller nåt [sad]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tickstart:

kan själv aldrig hålla mej inom ramarna när det gäller sånt där, spårar alltid ur med nån shootout eller nåt [sad]

åååååh det värsta är att jag måste börja nånstans. när jag väl är igång, då är jag verkligen igång..


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

haiwan:

åååååh det värsta är att jag måste börja nånstans. när jag väl är igång, då är jag verkligen igång..

Ja komma igång är svårast ju. Men blatte och nazist är kanske inte helt troligt eller [crazy] Ta nåt subtilare [sad]
Typ morsa och dotter eller nåt du kan relatera till.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tickstart:

Typ morsa och dotter eller nåt, du kan relatera till.

Varför kom jag inte på det? Tack, nu kan jag faktiskt komma igång mycket bättre. Man har ju egna erfarenheter av "dotter och mor" och så 😛


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hmm... vad sägs som typ... En förälder och ett barn. Föräldern får en sjukdom. Typ... alzheimers. Bara sådär, helt plötsligt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

En byggarbetare gräver av en internetkabel och helt plötsligt kan två fjortisar ej nå varandra [cry]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Angelize:

Hmm... vad sägs som typ... En förälder och ett barn. Föräldern får en sjukdom. Typ... alzheimers. Bara sådär, helt plötsligt.

eller nat
jag kan knappt snacka med min morsa längre, men hon är inte mer personlighetsstörd än innan [blush]

haiwan:

Varför kom jag inte på det?

MEN mm tur att du var så söt annars hade jag aldrig svarat [mad][blush][cry]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

oggelgoggel:

En byggarbetare gräver av en internetkabel och helt plötsligt kan två fjortisar ej nå varandra [cry]

Haha [bigsmile] Har nog vart med om det faktiskt ><


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tickstart:

MEN mm tur att du var så söt annars hade jag aldrig svarat [mad][blush][cry]

haha! tack


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

haiwan:

Nå, kan inte ni komma med tips?

Annars kan du skriva om en gubbe som har en dotter, och gubben skulle kunna lära dottern alla ord helt fel så att hon tror att t ex telefon betyder toalett, och toalett betyder trerätters middag. Så hade iallafall jag skrivit.

[smile]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Lille_Marx:

Annars kan du skriva om en gubbe som har en dotter, och gubben skulle kunna lära dottern alla ord helt fel så att hon tror att t ex telefon betyder toalett, och toalett betyder trerätters middag. Så hade iallafall jag skrivit.

alltså båda parterna ska först förstå varandra, och sen ska det ske nåt som gör att de inte kan det.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

haiwan:

alltså båda parterna ska först förstå varandra, och sen ska det ske nåt som gör att de inte kan det.

Jaha, okej, då är väl din första idé bäst, jag har läst en sån novell i skolan. Annars skulle du kunna skriva om en språkforskare som blir så besatt av att förstå ett utdött språk att hon glömmer sitt eget språk och bara kan tala det utdöda, så att hennes familj inte förstår henne längre.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag skrev en novell om det för något år sedan, du kan hämta inspiration från den:

Spam

"Räkna upp fåglar". Sålunda började samtalet oss emellan, jag var blott 15 år, och kände mig pressad, nervositeten och stressen kom sakta krypandes, och bidrog till att göra min mentala förvirring alltmer påträngande. Det kändes som om det var svårt att andas, som om jag hade en tyngd på mitt bröst, jag svettades.

Slutligen samlade jag mitt mod och tog jag försiktigt till orda:
"Kungsfiskare"

"Mm, det är bra, fortsätt" sade han betänksamt och kliade sig på kinden.

"Talgoxe, Skata, Korp, Nymfparakit, Blåmes, Rödhake"

"Det är tillräckligt" sade han "Nu vet jag vad du är, och vad du tror dig vara"
Han lutade sig fram mot mig, såg mig djupt i ögonen, jag tittade nervöst in i hans, stålgråa och självsäkra, han andades tungt i mitt ansikte, andedräkten var inte särskilt behaglig, men jag stod ut.
Hans hand rörde vid min kind, sakta löpte den ner, från min tinning till min haka, jag kände mig mycket obekväm där jag satt ihopkrupen i ett hörn av den ljusbruna soffan i hans vardagsrum.

Plötsligt blev hans svagt leende min en aning betänksam, han drog sig undan och stirrade ut genom det smutsiga fönstret.
Utanför hade fortfarande inte våren hunnit komma igång ordentligt, det var grått, det var kallt, och snön hade inte hunnit smälta undan för att ge plats åt den grönska som snart skulle spira ut i blom, att titta ut genom fönstret var i sanning ingen roande syn denna dag.

Jag kände mig väldigt osäker, jag vågade knappt tänka, och soffan var aningen för mjuk för min smak, men jag satt där, lidande och lydande.
Hela scenen som utspelade sig tycktes dyster, färglös och tom, jag gillade det inte alls, trots att det bara var tidig morgon kände jag mig ganska trött, på ett utmattad vis, dyster insåg jag att det inte skulle bli bättre under dagen, jag skulle få lida, kämpa och be för att nå mitt mål.

Det jag hade tänkt mig när jag kom dit den morgonen var att slippa mitt eget hem, vardagens tristess hade tärt på min själ under många långa dagar, och inget tycktes roa mig längre, allting som kunde göras hade redan gjorts, det var därför något radikalt behövde göras.

Jag undrade om han tänkte säga något, men istället satt han bara där, tillbakalutad och outgrundlig, stirrande ut i den kalla världen.
"Strandpipare" sade jag en aning försynt.
Han tycktes inte höra mig.
"Pärluggla, sparvhök, gräsand" fortsatte jag lågmält, med stigande röstläge, som en minröjare som varsamt känner sig fram.

Han vände sakta sitt huvud mot mig, en av hans ostyriga lockar föll ner över hans ansikte, reflexmässigt föste han iväg den med högerhanden, men ångrade sig sedan.
Han slet i sitt hår och skrek, ljud som totalt saknade innebörd, sammanförda av slumpen, jag kröp ihop i soffan, försökte göra mig så liten och obetydlig som möjligt.
Plötsligt upphörde han med sitt vanvett och blev kav lugn, som att befinna sig orkanens öga.
"Du vet" sa han lugnt och lågmält, "Att jag måste klippa av den, du skall få den av mig. Som en gåva".

Jag vågade inte svara något, men i mina skrämda tankar sa jag för mig själv, sorgesamt och oroligt "Koltrast".
Det verkade nästan som om han instinktivt visste vad jag hade i tankarna.
Föraktfullt gav han mig en av sina hårda blickar, den blick som jag lärt mig att skrämmas av, efter allt för många misstag i det förflutna, medans han hastigt reste sig upp.
Han gick ut ur rummet i tystnad, fullständigt ignorant mot mig, som satt där hopkurad och skrämd i ena hörnet av hans soffa och inte riktigt visste vad jag skulle göra nu.
Jag visste att det inte var någon bra idé att följa honom, jag hörde hans steg när han i makfull men bestämd takt gick mot köket, jag hörde ett fasligt skrammel, han letade efter något i en låda.

Snabbare än vad jag hade väntat mig så var han tillbaks, han höll slappt en förskärare i sin högra hand.
"Kom hit" sade han kort, stirrandes på mig, med något som nästan kunde tolkas som en empatisk blick, sedan blev hans ansikte hårt och bestämt igen.
"Knäböj framför mina fötter"
Jag tog mig snabbt ur soffan, kröp fram över det dammiga golvet, satte mig på knä framför hans fötter, med ögonen stängda och huvudet nedböjt.
Hans hand plockade upp något ur fickan på hans slitna jeans.
"Håll den här sade han".
Snabbt tittade jag upp och mottog den sked som jag visste att han hade gömt där i.
Som sig brukligt var förde jag in skaftet mellan mitt ring- och långfinger på vänsterhanden, sedan jag lade min högra tumme i utbuktningen.
Jag kastade en snabb blick upp mot hans ansikte, han såg ut att vara nöjd med min insats.
"Den här dagen blir kanske den sista dagen på länge" sa han, "Snart kommer du att vara förändrad"

Hans hand tog ett stadigare tag om kniven, samtidigt som han lutade sitt huvud framåt.
"Kontinuitet, kontinuitet, ej avbrutet, kontinuitet" muttrade han upprepade gånger för sig själv, mellan stängda läppar, medan han valde ut den lock som skulle offras.
Han tog sig ingen större tid med att kapa av den som utvalts, snart stod han med den i sin hand.

Han lade ifrån sig kniven och sade åt mig att ställa mig upp.
Jag reste mig, det värkte i mitt vänsta knä, ty det hade legat grus under det.
Med osäkra rörelser lade jag tillbaks skeden i hans ficka.
"Ta av dig tröjan" kommenderade han, och jag åtlöd hans befallelse nästan omedelbart.
Han tog tag om min högra handled och sträckte upp min arm.
Med en invand skicklighet lade han håret han nyss hade skurit loss mot min underarm och tejpade lite slarvigt dit det med svart isoleringstejp.
Han kysste mig.
"Du kan gå nu" sa han efter att han slutfört ritualen.

Jag sade ingenting, för jag hade ingenting att säga, men jag visste att den händelse som precis ägt rum just den dagen av alla dagar att välja mellan, för alltid skulle förändra mitt liv.


   
SvaraCitera