Forumet - Nej, det är inte synd om dig.

Nej, det är inte synd om dig.

1084 0 22
Denna texten hittade jag på en annan hemsida som någon skrivit. Bad om lov att få posta den här, och jag fick mitt godkännande. Den är väldigt lång, men jag hoppas ni vill ta er tid och läsa den ändå.

Ditt alarm i smartphonen piper högt klockan halv sju. Du vrider dig i sängen, knådar din kudde och virar det mjuka täcket kring benen innan du bestämmer dig, högst motvilligt, för att gå upp. Du förbannar skolan, skolsystemet, Björklund och alla andra möjliga personer och ting som har någon slags koppling tillarrow-10x10.png skolan.

Varför ska skolan börja så tidigt? Tänker du. Du vill sitta vid tumblr, titta på film, vara med kompisar. Du går fram till garderoben och tänker på att du borde ha lagt fram kläder redan i går. ”Jag har inget att ha på mig”, tänker du frustrerat och går igenom kläderna i garderoben systematiskt. För varmt, för kallt, för urringat, för tantigt, för svart, för färgglatt. Medan du håller på att bestämma dig piper din telefon till – sms inkommer från din bästa vän. Du svarar snabbt med emojis, men tycker det är synd att din telefon är så gammal, det är ju en iPhonearrow-10x10.png 4 och det har kommit en massa nya modeller.

Du har bestämt dig för kläder. Du springer huttrande in i badrummet, väljer en duschkräm ocharrow-10x10.png vrider på kranen. Du förbannar kallvattnet som kommer i början. Plötsligt inser du att smärtan i magen i går var mensvärk. För nu kommer blodet. När du kliver ut ur duschen har du ett himla schå med att hämta nya trosor, inte droppa på golvet eller på handduken, och torka dig allmänt. Du tycker det är synd att du måste ha mensskydd, och tycker att staten borde bekosta dem. Du får ta ett par av dina ful-trosor – ett par urslitna, gamla H&M-trosor med seriemotiv.

På med kläderna, dags för smink. Tusen olika produkter ska på för att resultatet ska bli fulländat. Du skulle vilja ha sådant där dyrt smink, men nöjer dig bittert med din L'Oréal-foundation och borstar tänderna med mintsmakande tandkräm. Du borde haft tandställning, du borde intearrow-10x10.png tackat nej... tänker du. Du borstar håret och väljer en parfym. De flesta är slut, och du behöver köpa en ny. Du ska gå med i kampen för HÖGRE STUDIEBIDRAG! 1050 kr räcker inte till någonting!

Frukost? Vem har tid för frukost. Du vill ha en ny skolväska, det är vad du tänker på. Den gamla väskan är såååå ful! Hade ju den förra året... Du brer snabbt en macka (Vad för macka? Finns så många brödsorter i lådan så det spelar ingen roll) ocharrow-10x10.png börjar platta håret. Du har ambivalenta känslor gentemot din plattång: Den gör förvisso håret rakt, men den tar lång tid att värma upp, man måste använda värmespray och dessutom är plattången gammal och värmer skevt.

Med plattat hår, utvalda kläder (OBS: Behövs köpa nya kläder! Trivs inte i NÅGONTING!!!), den gamla skolväskan med skoldatorn (Kunde skolan inte bara köpt MacBook Air? De här är så tunga!) och en massa skolböcker, busskortet i högsta hugg och en medelvarm parkas från förra året, fryser du när du väntar på bussen. Du tar upp fleece-vantarna ur fickorna, puffar upp halsduken och funderar på om du ska se ut som en mupp i din mössa eller ej. Som tur var kommer bussen, och du blir arg, eftersom busschauffören är vresig i dag och är otålig när ditt busskort inte fungerar.

Du tar upp hörlurarna, sätter musiken på shuffle och blir förbannad återigen på att iPhonen är två år gammal. Dumma skola, dumma telefon, dumma mamma som inte gör frukost till mig, dumma mens, dumma dumma dumma allt. När bussen närmar sig skolan är du i upplösningstillstånd. Du klistrar på ett leende och går mot portarna. Du möts av kompisar som undrar hur läget är. ”Lite trött, behövde gå upp extra tidigt i dag. Ja, och ingenting funkade. Jävla skitskola. Ja, vi ses sen!”

Lektionerna är hemska. Lärarna är tråkiga. Uppgifterna är för svåra (eftersom du inte lyssnar på genomgångarna). Du pratar med kompisar och ignorerar läraren. Framåt lunch kurrar din mage och du går till lunchmatsalen med dina kompisar. Maten har dålig konsistens, konstig färg och fel temperatur. Du tvingar i dig lite mat (ja, den är ÄCKLIG! Hör ni mig? Ä-C-K-L-I-G! Man får säga så!) och ger dig av mot skåpet. Du klagar på alla trappor du måste gå. VARFÖR får vi inte åka hiss? Så mycket mer praktiskt.

Du tittar dig själv i spegeln. Du behöver färga om håret. Herregud vad fult – mörkt hår som smyger ut mot den ljusa håret? Dessutom känner du ett styng av avund när du ser tjejer gå förbi med Michael Kors-väskor. Åhhh, varför fick du inte en sådan när du fyllde år? Du får ha din gamla fula skolväska i stället...

Det är dags för nästa lektion. Matte. Ännu fler lektionstimmar är insatta för att man ska ”lära sig mer”. Pyttsan. Du förbannar Björklund en gång till.

Några timmar senare måste du göra läxor. LÄXOR? Vem har tid för läxor? Du vill fika (fast du har redan fikat upp ditt studiebidrag) och träna ett pass zumba MEN DU ORKAR INTE. Du kryper ner i sängen, tar upp din dator (man kan ju inte bara ha skoldatorn) och sätter på den. Det går långsamt. Förbannade, gamla dator. Du sätter dig vid Facebook. Bilder av folk som festar, fikar, tränar dyker upp. Du tycker ännu mer synd om dig själv. Misslyckade du! Din mamma ropar på dig och säger att maten är klar. Du går mot köket och känner lukten av köttfärs. Inte köttfärs igen! Du klagar och grinar och sätter dig vid bordet. Din familj pratar om sin dag, och du petar runt i maten. Därefter gör du läxorna medan du tänker på hur mycket du hatar skolan.

Vid halv tolv smsar du med kompisar och tycker det är synd att din säng är mindre än 120 cm. Du lägger motvilligt ner telefonen på nattygsbordet och skriker till din storebror i rummet bredvid att han ska hålla käften. Du somnar vid tolv. Sju timmar senare stiger du upp efter att ha snoozat efter en halvtimme. Stackars, stackars dig som måste gå till skolan.

Stackars dig som har rent vatten. Stackars dig som har mensskydd. Stackars dig som får gå gratis i skolan. Stackars dig som får skolmat. Stackars dig som har en två år gammal dyr telefon. Stackars dig som har flera par trosor. Stackars dig som har en garderob full av kläder. Stackars dig som har så mycket mat att kylskåpet alltid är fullt. Stackars dig som får en skoldator av skolan och staten. Stackars dig som har flera duschkräm, över huvud taget tvål. Stackars dig som inte trakasseras för att du är flicka och går i skolan. Stackars dig som kan få tandställning gratis om dina tänder behöver det. Stackars dig som inte har en dyr handväska. Stackars dig som får 1050 kr i månaden av staten bara för att du går på dina lektioner. Stackars dig som har kläder för olika väder. Stackars dig som kan färgmatcha dina kläder. Stackars dig som har så många parfymer fast du inte är nöjd med någon. Stackars dig att din skola är så pass stor att det finns trappor. Stackars dig som kan åka buss till skolan. Stackars dig som har mjuka sängkläder. Stackars dig som har sängkläder över huvud taget! Stackars dig som har möjlighet att äta en hel frukost. Stackars dig som har tid att träna på fritiden. Stackars dig som har pengar som du kan lägga på en sak som fika. Stackars dig för att du överhuvud taget måste gå i skolan. Stackars dig som har två datorer, och stackars dig för att båda två är rätt långsamma. Stackars dig som har två föräldrar. Stackars dig som får äta kött ofta. Stackars dig att din säng inte är 120 cm. Stackars dig som har ett eget rum. Stackars dig som kan välja när du ska gå och lägga dig. Stackars dig att du har möjlighet till både utbildning och vila.

Stackars dig som har mer än vad många inte ens kan drömma om.

–––––
Ja, det här är generaliseringar. Vissa kanske inte har båda sina föräldrar. Vissa har kanske elaka föräldrar. Vissa kanske inte alls har föräldrar. Vissa har kanske inte en iPhone. Vissa saker stämmer in på vissa, andra saker stämmer in på andra. Kanske stämmer inte något in på dig, men jag kan liksom inte inkludera alla i EN text.

Det här är en random person, som är rätt så lyckligt lottad. Och nej, den är inte applicerbar på ALLA, men poängen är att MÅNGA som kan läsa det här borde ta till sig lite. Vi sitter trots alla här med varsin dator.

En hel del saker är universella, som hur ens kompisar och familj behandlar en. Vänner kan svika en oavsett om man har mat på bordet eller inte, eller hur?

Med den här texten vill jag säga hur bra vi faktiskt har det, på många sätt. Men bara för att vi har det bra betyder det inte att det finns plats för förbättring. Om du har en iPhone 4 som du är missnöjd med så ska du ju inte bara tänka "å nej jag får inte vara missnöjd, jag älskar den här telefonen och det finns inga fel på den", utan du kan ju tänka "ja den är ju rätt långsam och trög, men jag är glad över att jag har den. Jag kanske kan sommarjobba så att jag har råd att köpa något bättre." Förstår ni hur jag tänker?

Gammalt budskap: Var tacksam. Tänk på dem som har det sämre. MEN: Sträva efter förbättring. Jag vill bara blåsa liv i det här. Det är dock väldigt viktigt att komma ihåg att man aldrig ska vara mindre ledsen över ex vis en väns död än någon som inte får gå i skolan/lever på gatan, eftersom känslor är universella. Det materiella däremot, det är det som vi tar för givet.

Massor med kramar.

Spana också in:

Jag tycker det var bra skrivet och poängen kom fram, att vi ska tänka på dem som har det sämre. Det händer ibland att jag kommer på mig själv med att gnälla över småsaker, tex att jag vill ha någon annan mat men jag vet innerst inne att jag borde vara glad för att jag slipper gå och lägga mig hungrig. Jag tror att detta beror på att vi i de "rika" länderna är så vana vid allt vi har och vi tar saker och ting för givet. Det är egentligen rätt dumt att göra det för man kan aldrig veta ifall livet förändras drastiskt på något sätt och då står man kanske där utan någonting.

Ofta förknippar man ju sådana här skillnader mellan oss och barnen i Afrika, men man behöver inte åka ända dit för att förstå att andra har det sämre. Jag läste nyss en artikel om ett par som förlorat hela sitt hem nu i den här stora branden i Sala och det berörde mig. Alla borde vara tacksamma för att de har tak över huvudet. Nu låter det kanske som att jag predikar lite väl mycket, men det här är ett intressant ämne som vi kanske ofta pratar om men inte försöker göra något åt. Självklart menar jag inte att vi ska skita i oss själva, absolut inte för din egen hälsa kommer alltid i första hand, men att öppna ögonen för omvärlden är nyttigt.
tror sånt här stjälper så mkt mer än d hjälper
har inte läst hela men dom som faktiskt gnäller på småsaker o ksk inte mår skit kmr ju ändå inte lyssna på det här, finns alltid ngt sätt att rationalisera bort d på
medan människor som verkligen mår dåligt trots att dom har d så jävla mkt bättre än dom flesta i världen förstör det bara ännu mer för eftersom en jävla massa skuldkänslor läggs på, rädsla för att söka hjälp osv för att "har ju inget o klaga på egentligen"
hjärnan funkar som den funkar. mår man dåligt så mår man dåligt o att tänka att man inte borde må dåligt hjälper sällan utan man måste få lov att erkänna sina känslor o ventilera o få hjälp

vet ni varför??? jo FÖR då KANSKE man någon gång mår så bra att man faktiskt kan göra skillnad i den här världen där vissa badar i lyx o andra inte har mat för dagen (o d e bättre än DEFINITIVT INTE PGA JÄVLA SKULDKÄNSLOR)
pallar inte skuldgrejen den hjälper fan aldrig