Forumet - Normalt eller är det något fel på mig?

Normalt eller är det något fel på mig?

346 0 29
Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas, och har ständigt tårar i ögonen, kan börja gråta när jag t.ex sitter och äter middag eller går till bussen. har börjat glömma bort att lyssna när jag pratar med någon och kan inte koncentrera mig i skolan. har tusentals tankar men känner mig samtidigt helt tom. Har en klump inombords och de senaste månaderna har jag även börjat få ont överallt som magen & huvudet speceillt.

Är medveten om att alla tonåringar mår dåligt nån gång men detta har pågått så länge. Tips på något man kan göra åt saken?

Spana också in:

Hur ser det ut i din släkt när det kommer till sjukdomar? Det du beskriver kan möjligtvis vara symtom på anemi, hormonsjukdomar och depression, och det är ju sånt som ofta är nedärvt. Eller går du på p-piller? För det kan absolut göra att man mår som du beskriver.

Men mer troligt är väl att det är nåt så enkelt som stress, utmattning, ensamhet eller oro av nåt slag. Jag tror det är jätteviktigt att du förstår att ditt mående inte är nåt att skämmas över och att du absolut kan ta upp det med en kurator eller läkare. Det kanske är nånting som går att åtgärda med rätt enkla medel?

Hur du mår säger ingenting om vem du är. Det är ju ingen som nånsin skäms över ett brutet ben, men så fort symtomen blir mer diffusa kan det kännas jobbigt att prata om dem. Tänk på att det troligtvis inte är nåt konstigt alls, det här. Prata med en läkare, tycker jag!
fallaupp:

Hur fick du reda på att du var det och liksom vad gjorde du?


försökte göra åtminstone något bra men andra tyckte det var jätte dålig så dem tvingade mig prata med läkare och psykologer och tjafs.

Men det var betydligt bättre att kunna gå runt och tro att man verkligen var normal så försök med det istället.
annoyed:

Hur ser det ut i din släkt när det kommer till sjukdomar?


har bland annat manodeppresiv sjukdom i släkten vad jag vet. jag har så himmla svårt att få ut i ord hur jag känner och pratar sällan om mina känslor därför vill jag heller inte gå till någon läkare, vän / annan vuxen.



OF 5:

Men det var betydligt bättre att kunna gå runt och tro att man verkligen var normal så försök med det istället.


Jag har försökt med det ett par år och jag kommer liksom ingen stans utan mår bara sämre och sämre. fick du ingen hjälp av de du gick till eller vad var det som var dåligt?
fallaupp:

har bland annat manodeppresiv sjukdom i släkten vad jag vet.


Men då är det ju inte alls omöjligt att du också lider av det. Man kan ju ha sk. "bipolära tendenser" utan att nånsin uppleva en fullfjädrad mani, vilket kan göra det svårare för dig själv att inse vad som är på gång. Depressionen kan i sin tur medföra de fysiska besvären du upplever.

Jag fattar att det känns enormt svårt, men det finns inget som säger att du behöver sitta och häva ur dig alla dina känslor inför en psykolog för resten av livet. Om du bara ser till att träffa en psykiater kan du göra ett par depressionstest och sen testa medicinering. SSRI (som antidepp) funkar väldigt bra för många, medan antiepileptika som humörstabiliserande kan hjälpa till att jämna ut eventuella dalar i måendet.

Den trista nyheten (när det gäller din ovilja att snacka med nån om det) är att bipolaritet inte kan botas med självhjälpsböcker eller viljestyrka. Det sitter i synapserna i skallen, det är liksom kemiskt. Därför tycker jag absolut att du ska kolla upp det (för du skulle ju gå till läkaren om du hade en stor böld på halsen, right?)
fallaupp:

Jag har försökt med det ett par år och jag kommer liksom ingen stans utan mår bara sämre och sämre. fick du ingen hjälp av de du gick till eller vad var det som var dåligt?


Jodå det hjälper.. till viss del att prat med psyk. Men dem inte egentligen prata, bara skriva ut piller. Men när man väl sitter där och har samtal så äre ju bra för stunden.

Mer så att det man inte vet det mår man inte dåligt av.

annoyed:

Hur ser din problematik ut, vill du dela med dig av vilken diagnos du har?


Är manodepressiv och så misstänker de även att jag kan ha asperger och lite annat fast som dem typ inte vill/kan diagnostiseras utan bara är "svårigheter"
OF 5:

Är manodepressiv och så misstänker de även att jag kan ha asperger och lite annat fast som dem typ inte vill/kan diagnostiseras utan bara är "svårigheter"


Okej! Men får du medicin för din bipolaritet, och hur gick utredningen till? (typ hur lång tid tog den och hur gick det till?)
fallaupp:

vet liksom inte vart någonstans jag ska gå


BUP? Privatläkare? kanske du kan få en remiss via en vårdcentral i värsta fall?




fallaupp:

men är också ganska trött på att jag inte mår bättre utan tvärt om.


Exakt! Du får ta mod till dig och göra det som kommer gynna dig i längden, kanske!
[love]
annoyed:

kej! Men får du medicin för din bipolaritet, och hur gick utredningen till? (typ hur lång tid tog den och hur gick det till?)


Snacka med psykolog ock läkare nästan dagligen massa veckor om uppväxt och tankar och mupperi. Fyra miljarder olika självskattningar och frågeformulär och grejer om typ allt och hur man ser på saker och ting.

Mitt minne är inte särskilt täckande men ja [blush]

jo då medicin får jag, ska bara komma ihåg att ta skiten också men närminnet är ju så kort att det inte spelar någon roll hur många gånger man skriver upp det eller vart man än lägger dem.