Forumet - Nostalgi

Nostalgi

54 0 1
Ett mörker omger mig från morgon till kväll
Jag står inte ut mycket längre, jag brister när som helst
För imorgon kommer jag precis som igår,
tveklöst gå genom samma korridor
Och jag förstår utan tvekan att ingen förnimmer
Hur tätt in på mörkret egentligen ligger

Och det finns de som gör allt de kan
för att göra saker värre än det behöver
Med kommentarer som tränger sig in,
och inte försvinner när dagen är över
Så jag ligger till sent in på natten
och förbannar den platsen
Är det då så konstigt, att jag trivs bäst i mörkret...?

Med det gör inget för man vande sig med tiden
med att vara vek och liten
Och klart man blev sliten och vild
av tillbaka hållen ilska
Men man lärde sig snabbt
att ta det lugnt och låta bli att trilskas
För då kunde man nämligen bli belönad,
och få va ifred ett tag
Tacka snällt och fint, ge sina demoner en kram

Men tyvärr så var jag väldigt uppkäftig som barn
Och det är förstås någonting
jag fått lida väldigt mycket av
Kasta någon glåpord efter mig sa jag gärna någonting
lika tilltalande tillbaks
Att det var fel har jag såklart fått lära mig idag
För all form av självförsvar belönas självklart
med än mer slag

Att det haft påverkningar på min personlighet,
är väl en självklarhet
Ännu tills denna dag så kan jag inte säga någonting bra
Om mig själv eller det jag gör,
det är värst vad ens barndom förstör
Jag ser skinande optimister på strålande humör
Vända blicken lidande ifrån mig och spy bakom ett hörn

För ett mörker omger mig från morgon till kväll
Jag står inte ut mycket längre,
jag brister när som helst
För imorgon kommer jag precis som igår,
tveklöst gå genom samma korridor
Och jag förstår utan tvekan att ingen förnimmer
Hur tätt in på mörkret egentligen ligger...

Den första och sista dikten jag skrev.