någon som orkar läsa och ge kommentar? skulle va jättesnällt

Inte bra nog. Inte snygg nog. Inte smal nog. Inte söt nog. Inte populär nog. Duger inte. Inte min typ.

Glass, godis, mackor, chips, kakor, bullar. Allt går ner. Snabbt. Känner hur det fyller magen. Hur huden töjs ut för att få plats med lite mer. Kan inte sluta. Måste ha mer. Vad finns det i frysen? I skafferiet? I kylskåpet? Förbjudet. Får inte äta det här. Man blir tjock. Ingen vill ha en tjock flicka. Ingen vill ha mig. Sköljer ner allt med läsk, oboy, allt som är onyttigt. Allt som är förbjudet. Börjar få ont i magen. Börjar få ont i hjärtat. Börjar få panik.
Varför? Varför var jag tvungen att äta det där? Varför var jag tvungen att förstöra allt? Flera veckors hårt slit. Flera veckor med kontrollerat kaloriintag. Flera veckor med timlånga träningspass varje kväll. Allt, förstört. På bara några minuter. Fettet äter upp mig. Fettet äter upp min kropp. Fettet har redan börjat fastna. På magen. På låren. På höfterna. På rumpan.
Benen som sticker ut på ryggen och bröstet. Magen som går inåt när jag ligger. Vältränade, slanka lår. Allt förstört. Drömmen är borta. På några minuter har jag förstört allt. Bara för hungern. Hungern som skriker på mig på nätterna. Hungern när jag ser andra äta. Hungern när jag känner lukten av mat. Kunde inte hålla ut längre. Kunde inte. Ingen hemma. Helt ensam. Ingen behöver få veta. Alldeles för sent insåg jag att det inte spelar någon roll om någon vet eller inte. De kommer att se det på mig. Det är klart att alla kommer förstå. Hon är en sån där som inte kan låta bli att äta. Hon är en sån som inte har någon självdisciplin. En sån som kommer leva ensam hela livet.
Och nu är det för sent. Sitter på köksgolvet. Är det tårar som rinner ner för mina kinder? Länge sen jag grät. Länge sedan jag visade några känslor allt. Men nu kommer allt på en gång. Han, som inte ville ha mig. kommentarerna. Supermodellerna, skådespelarna, artisterna, med sina perfekta kroppar. Mina kompisar, med sina perfekta kroppar, perfekta liv, perfekta killar.
Börjar få ont i magen nu. Den är inte van vid att få så här mycket mat på en gång. Illamåendet börjar stiga upp från magen och till halsen. Jag vet var det kommer sluta. Klart jag vet det. Det är inte första gången. Förmodligen inte sista heller. Lika bra att få det överstökat. Drar mig upp från golvet. Drabbas av yrsel, som alltid när jag ställer mig. Går mot toan.

Efteråt känns det tomt. Inte bara i magen, som nu är helt uttömd, utan i hela kroppen. I hjärtat också. Det river i halsen. Vet att jag nu kommer få gå med ”halsfluss” i flera veckor och knappt kunna prata. Kan knappt förstå vad som hände. Fast egentligen vet jag. Jag vet att det är sant. Jag vet att jag är misslyckad. Jag vet att jag inte klarar av att hålla mig smal och slank. Vet att det inte spelar någon roll heller. Ingen som vill ha mig, varken tjock eller smal. Jag vet, innerst inne. Men ändå, något håller mig kämpandes, någon konstig kraft inifrån. Någon kraft som säger att om du bara går ner några kilon till. Om du bara kämpar lite hårdare. Då kanske, KANKSE, någon vill ha dig. Kanske kommer du att duga. Kankse kommer du att räcka till. kanske kommer du känna dig nöjd när du tittar i spegeln. Så därför fortsätter jag och redan samma kväll räknar jag kalorier under middagen och kör samma träningspass som vanligt. Jag vet att jag kommer falla dit igen och göra samma sak igen. Jag vet att jag aldrig kommer klara av det. Jag vet att jag aldrig kommer klara något. Men fortfarande. Viljan att duga. Viljan att vara något. Att vara någon. Viljan att bli sedd.