Kommer aldrig släppa taget
En kylig dag i november, Lea har lastat in den sista lådan in i den nya lägenheten. Hon går runt och känner doften av fräscha nya tapeter, hon tar ett djupt andetag och går sakta fram till den svarta skinnsoffan som ännu står slarvigt på snedden i vardagsrummet, hon sätter sig ner och lägger händerna i sina knän. Allt måste vara på plats innan hon går och lägger sig, tänker hon. Hon tar en snodd som hon har runt sin handled och tar allt hår i sin hand och sätter sedan upp det i en hästsvans. Hon klappar händerna i sina knän och ställer sig upp. Sedan går hon raskt tillbaka till en utav lådorna, hon tittar på lådan och hukar sig sedan ner. Hon ser på den ljusbruna kartongen och bestämmer sig då för att öppna den. När hon har öppnat den så stannar hon till, hon ser då något som gör så att hennes kropp reagerar hastigt. Nallen, nallen som hennes syster hade.

Lea tänker tillbaks i stunden innan hon förlorade allt. Hur hon såg på sin systers ansiktsuttryck att hon var irriterad och sättet som hon rörde sina läppar på gjorde det enklare att se att hon var upprörd. Hennes syster var ilsken på grund av att de ännu inte var framme hos mormor, längtan av att komma fram tar över henne, och gör om glädjen till ilska. Lea kan förstå henne, hon var lika i hennes ålder. Musiken från hennes hörlurar strömmade in i hennes huvud, de klassiska stycket av Mozart, hon vände ryggen mot sin syster som satt och kammade sin nalle. Sakta lutade hon sig mot bilfönstret och såg framåt, hon såg då sina faders händer bli röda medans de stadigt hade ett grepp om ratten. Hennes mors kinder var också röda, och droppar av salt och vatten rann sakta nedför dom. Finns inget hon kunde göra som inte förvärrade saken. Hennes ögonlock ville lägga sig pågrund av mörkret som lagt sig över bilen som ett täcke. Hennes tankar flydde från bilen och familjen, och hennes ögonlock lade sig sakta i enighet med hennes huvud. Vissa saker gick inte att se, vissa saker gick inte att ändra och vissa sekunder av livet gick inte att ta tillbaka. De var få händelser från livet som man inte ångrar, man sade en sak och önskade genast att det skulle förblitt osagt. Lea öppnade ögonen och tittade framåt mot vägen. Vägen är smal, alldeles för smal för att köra i den där hastigheten som de kör. Hon vände sig mot sin syster Agnes som fortfarande borstade sin nalle, den där dumma nallen, med lappar påsydda som alltid varit hennes favorit. Den dumma nallen som var varje skäl till att de varit sen till allt. Lea såg ett leende på Agnes, det leendet som förblevi som ett enda minne och som drog ner henne till botten.

Men Lea visste inte det då, det är inte förens nu hon önskar att hon kunde öppnat sin mun och sagt de få saker som hon älskar hos sin syster.

Agnes ryckte till och slutade genast upp med att borsta nallen, hon tittade uppåt och hennes leende förtvinade snabbt. Från den sekunden gick allting långsamt, hon hann knappt reagera och allt hon såg var två starka ljus och sedan var allting svart.

Leas ben dunkade, dom gjorde ont och dom satt hårt fast mellan dörren och sätet som tryckts ihop. Men hennes vilja var starkare, hon lyfte sig upp och tog ett djupt andetag när hon väl tagit sig loss.
Hon såg mot sin högra sida där hennes syster satt, Agnes kropp var dränkt i blod. Och Lea insåg då snabbt vad som hade hänt. Hon blev då frusen och började skrika, skrika, och skrika, tills hennes bröstkorg började ila. Hon förde sin syster snabbt upp mot sin bröstkorg, och gungade fram och tillbaka. Hon sade små ord “döden ska inte skilja oss, döden ska inte skilja oss.” Hon lade sin hand mot hennes blodiga blonda hår och drog handen igenom det. Snart kände hon hur någon hastigt öppnade bildörren på hennes sida, och drog ut henne. “NEJ!” skrek hon. “Jag kan inte lämna henne där!!”. “Hon får inte dö ensam!! Hon får inte dö! Inte ensam…”. I den stunden, i just den minuten, sekunden, var hon i överflöd av känslor. Från kärlek, till ilska. Från glädje, till djup ilande smärta som satte sig djupt ner i hennes bröstkorg.
Hennes föräldrar var död, hörde hon polisen säga en bit bort. Det var inte sådan stor smärta att förlora dom, men att förlora Agnes det var hennes undergång. När dom drog ut henne därifrån så såg hon hur dom bar ut hennes syster, hennes blonda långa hår som hängde ner från polisens armar. Och allt var som i en testbilds ljusaste ton, inget hon kunde höra, se, eller känna. Allt hon kunde minnas var hur hon borstade nallen.

Det var polisen som var där, polisen som drog ut Lea. Dom tog henne till ett sjukhus, och där var hon fastbunden på grund av hennes våldsamma handlingar och skrikande. Det var sorgset, alla som var där på sjukhuset såg inte hennes smärta. Dom trodde hon var galen, psykiskt störd. Hon fick bra hjälp, men det var inte hjälp hon behövde, hon behövde sin syster.

Olyckan var för två veckor sedan, och nu var det begravning för hennes mor, far, och sin älskade syster.
Lea hade återhämtat sig, men inte tillräckligt. Lea hade slutat att prata, hennes chocktillstånd förblev permanent och så blev testbilden i högsta ljusaste ton fast i hennes huvud.
Hon stod nu i en vit klänning av silke i det gröna gräset. Hon tittade upp mot de tre gravstenarna, sakta gick hon fram till den det stod Agnes år 1982-1989 på. Hon hukade sig ner mot gravplatsen och bad en bön.

Lea slutar tänka på de hemska minnena. Lea har ingen, hon har ingen släkt, ingenting. Den enda som är kvar är hon själv, och hon vet nu att hon kan inte klara det här på egen hand. Fyra år efter olyckan, fyra år efter att hennes hjärta vissnade. Hon tar sin tomma hand upp till sitt ansikte, och torkar bort de tårar som lagt sig som ett lager på hennes kinder. Hon för nallen mot sin bröstkorg och kramar om den hårt, så mycket som hon önskar att det var Agnes, så mycket som hon önskar att hålla om henne.

Lea ställer sig då upp, gråtandes med nallen i den vänstra handen. Hon går sakta till balkongdörren och öppnar den. Hon går ut och tar djupa andetag, hon ser två stolar på balkongen och tar en utav de. Hon skjuter stolen på kanten av balkongen. Sakta ställer hon sig på stolen och tittar ner på marken, hon bor längst upp i sin lägenhet och hon vet om att det skulle ta hennes liv av att falla från 7 våningar. Hon tar ett steg upp mot staketet och hon börjar tappa balansen, men innan balansen skulle få välja mellan liv och död, så väljer hon att falla.

Solljuset bländar henne, allt hon nu kunde se var hur hennes syster snurrade i den korall färgade klänningen som nådde hennes knän, och med hennes långa blonda hår som täckte hennes ansikte, och leendet som visade hennes vackra smilgropar. Nu kommer det för evigt vara tankar som är begravda.

Hon vet att hon aldrig skulle släppa taget, hon skulle aldrig låta kärleken för hennes syster vissna bort. De havsblåa ögon som endast är ett minne. Men bara tanken av att tänka på de, så är det just de havsblåa ögon som är verkliga.