Forumet - Novell - Rött och gult

Novell - Rött och gult

267 0 4
Rött och gult



Alla packar ihop sina saker. Mina kompisar vänder sig till mig och frågar något. De vill bada igen men jag kan inte bada. Om jag badar kommer alla se mina märken, ingen får veta och ingen får komma nära. Jag skakar på huvudet och hör hur de suckar och stönar, som vanligt. Jag mumlar förlåt och börjar gå hemåt, men svänger snabbt av till vänster och går till lusthuset i ödeparken. Regnets smatter är allt som hörs och löven ligger på marken i fina färger. Doften av regn och smaken av tårar gör allt bara mycket värre.

Jag tänker tillbaka på bildlektionen då bildläraren hade bett oss att uttrycka våra känslor i färger. Jag målade hela papperet svart. Bildläraren hade blivit arg och orolig, sa att hon skulle ringa mina föräldrar och sedan hade hon gått därifrån.

Jag tar fram mitt ritblock. Där i hade jag ritat mina känslor, drömmar, önskningar och allt annat så länge jag kunde minnas. Pennas skrap mot papperet var väldigt lugnande. Tårarna rann inte mer och jag var gladare. Ensamheten vad bäst.

Tillslut hörde jag ett tyst hej vad dörren till lusthuset. En lång kille med ostyrigt grönt hår och bruna ögon stod i dörröppningen. Han log och satte sig bredvid mig. Vi sa ingenting utan bara satt där. Jag ritade och han tittade på. Jag vet inte hur länge vi satt sådär men jag ville aldrig att det skulle ta slut… Han tog min hand i sin och genast spred sig en varm känsla i kroppen. Han tittade på mig och jag tittade på honom.

”Jag vet hur det är, jag har själv varit där. Ring om det är något”, var allt han sa innan han kysste mig och sprang generat därifrån.



Heta blickar och onda slag är allt jag får hemma. Tomma ölburkar och vinflaskor ligger kastade och trasiga på golvet. Han har druckit igen. Han tar fram piskan och slår ett slag. Blodet börjar sippra ut. Han slår några fler slag innan han kastar iväg piskan och börjar slåss med knytnävarna igen. Han slår, sparkar och nyper mig. Det finns inget jag kan göra, ingen återvändo.



Mattan är röd och kladdig, den ohyggliga doften av alkohol och blod bränner i näsan. Smaken av blod bränner i halsen. Jag ser pappa ligga medvetslös i soffan med en flaska i handen. Med snabba steg och hjärtat i halsen går jag till mitt rum och byter kläder. Jag luktar sprit men vågar inte sätta på duschen. Jag bryr mig inte om vad jag sätter på mig och sminket är kvar sen igår. Jag tar med mig min väska och går ut ur det stinkande och hemska huset. Jag är inte rädd utanför huset. För utanför huset finns inte pappa, utanför huset jobbar inte pappa på min skola. Utanför huset är friheten.

Med mina såriga fingrar slår jag snabbt hans nummer. Han med det vackra gröna håret och de vackra gröna ögonen, han som kallas Emi.



Han ler när han kommer in i lusthuset men hans leende försvinner snabbt. Hans ögon visar rädsla och oro även fast han inte vill visa det. Hans gröna hår lyser i solljuset. Jag är både varm och kall inombords. Som om jag ser ljuset i slutet av tunneln, men hur ska jag vara säker på att det inte bara är mörkret som lurar mig längre in?

Han manar på mig att ringa. Den salta smaken av tårar gör mig bara mer nervös. Emi tar min hand i sin och hans svaga doft av citrus blandat regn tränger in i näsan. Det är en väldigt behaglig och lugnande doft som ger mig mer mod.

Jag vill inte vara Jinx längre, inte vara otur. Jag vet att han kommer att förneka, att han kommer att ljuga en massa. Men med Emi som stöd tror jag att jag kommer klara av det. Jag ska bli nya Mariy och måla papperet rött och gult. Jag ska bli vad jag alltid velat bli. Jag är inte rädd längre, han kan inte göra något…

Jag slår snabbt numret med bestämda och skakande fingrar. Det torkade blodet har färgat knapparna röda, men jag bryr mig inte. Signalerna går och tillslut svarar någon i andra änden.

”Hej, jag skulle vilja anmäla en misshandel.”